Ni kanske minns att vi på Shazam diggade The Bulletproof Coffin härförleden? Om du nu inte råkar ha fått nog av 50-talsnostalgi, maffiga bilar, dinosaurier och andra monster som löper amok, zombies, jätteinsekter och mordgalna clowner (och ärligt talat – får man någonsin nog av alla dessa saker?) bör du snarast lägga händerna på Bulletproof Coffin-tecknaren Shaky Kanes (alias Michael Coulthard) Monster Truck: Automobiles, Monsters and Mayhem – den kom ut i november förra året men har precis kommit ut i uppjazzat nytryck med bl a bättre färgläggning.

Det här är en korsning mellan konstbok och serie: visst presenterar Coulthard en slags berättelse, men bara med en ruta per sida (eller snarare varannan sida) – i liggande widescreenformat, verkligen roadmoviemässigt. Det är en kryptisk, poetisk historia om en namnlös truckförare (vars person man ej får se förrän på sida 41 av 50) på psykedelisk färd genom ett landskap befolkat av gigantiska leksaker och monster enligt ovan. För det mesta bildar absurditeterna bara bakgrund för föraren, som mest är en passiv iakttagare – men då och då behöver han väja när fantasifostren kommer för nära (t ex för en grupp cowboys som ägnar sig åt att driva jätteinsekt-boskap), och mot slutet genomgår hans bil oförklarligt en Kafka-artad förvandling…

Det här är en kärleksfull och samtidigt lätt skräckinjagande hyllning till amerikansk populärkultur från förr – i sin behandling av americana är Coulthard helt klart besläktad med popkonstens företrädare, liksom litterära skildrare av Amerikas baksida som t ex William S Burroughs och Hubert Selby Jr. Den destruktiva tematiken till trots (på sant drive in-maner slåss naturligtvis berättelsens monster ständigt med varandra) är det här ingen uppgörelse, snarare en hyllning (liksom ju The Bulletproof Coffin var en hyllning till framförallt Jack Kirbys tidiga pulpserier) – seriens spartanska stads- och landsvägsbakgrunder kunde till exempel vara hämtade från en muterad Edward Hopper. De korta textrader, ibland nästan haiku-mässiga, som får ackompanjera Coulthards teckningar, är heller inte speciellt konfrontativa utan snarare rapporter från en iakttagare som både är delaktig i, och främmande inför, det han ser.

En märkligt meditativ serieupplevelse – inte omedelbart tilltalande för den som kräver handling i sina serier, men för den med intresse för en viss typ av 50-60-talsestetik finns här mycket att hämta. ”At the drive-in the giant astronaut slugs it out with the Empire State human”, som det  t ex heter på s 33.

Trackback-adress