Varning! SPOILERS efter hoppet! Garth Ennis/Darick Robertson/Russ Brauns anarkopuerila superhjälteepos The Boys tar slut med nr 72 som kom den här veckan. När jag började läsa den här serien var jag tveksam till om den drastiska vulgohumorn skulle räcka längre än sex nummer, än mindre 72 – men jag får nu definitivt betrakta mig som överbevisad; The Boys utövade en mystisk charm, det blev en guilty pleasure som letade sig in på min pull list. Den har ju nu bevars blivit en större långkörare än Ennis Preacher (som faktiskt bara kom ut med 66 reguljära nummer – jag räknar inte de många one-shotsen och specialarna för endera serien), tidningen som tog över titeln som Vertigos flaggskepp efter Sandman.
En vän till mig kallade Preacher för “Borta med vinden möter Motorsågsmassakern” och ska man försöka sig på en liknande jämförelse med The Boys så skulle jag säga “The Avengers möter Ilse – She Wolf of the SS”. För dem som inte vet är The Boys en superhjälteparodi av utstuderat barnförbjudet slag: sexreferenserna och de explicita teckningarna är legio och splatterkomik-scenerna avlöser varandra tätare än killarna i Annabel Chongs säng (se vad The Boys har gjort med mig som kommer med såna liknelser!). Lägg därtill en rikhaltig förekomst av andra välkända Ennis-teman: manlig vänskap, sann kärlek, och en försvarlig dos militärromantik. Man kan lätt se att en sådan combo kan upplevas som, ähum, kontroversiell, eller kanske rent av, mm-hmm, sökt, och visst är det så: sällan har man väl skådat en serie så explicit designad att uppröra som The Boys, och utgivningen kantades i början av problem: WildStorm (en del av DC) lade ned serien trots att den sålde bra men den togs upp igen av Dynamite Entertainment. Men anledningen till att The Boys blivit så långlivad är förmodligen inte det ständiga övervåldet eller den tonårsmässiga sexhumorn (fast de två sakerna har förmodligen inte skadat) utan snarare det faktum att Ennis är riktigt bra på att leverera action i långt berättarformat, och på att man efter ett tag, i viss utsträckning motvilligt, börjar bry sig om seriens huvudfigurer (särskilt väl skildrade är vänskapen mellan Wee Hughie och Butcher samt kärleksrelationen mellan Wee Hughie och Annie January). Att hela anrättningen också kryddats med en rätt grov satir över corporate America gör den inte mindre aptitlig (men det är det många andra saker som gör, å andra sidan).
Men visst är det mycket som känts igen från Preacher. Wee Hughie/Annie-romansen för helt klart tankarna till Jesse Custer och Tulip O’Hares lika brännheta som problematiska relation, den under seriens gång växande (men alltjämnt oerhört grabbiga) vänskapen mellan Wee Hughie och Butcher är en repris på Jesse Custers förhållande till sin vampyrkompanjon Cassidy, komplett med brutalt förräderi på sluttampen. Flashbacks till Vietnamkriget har ersatts av flashbacks till andra världskriget, och så vidare – The Boys är på många sätt Preacher i trikåer. Och precis som Preacher slutar The Boys med att man och kvinna rider bort i solnedgången (mer metaforiskt i The Boys än faktiskt som i Preacher).
Fast vi får inte vara för ogina mot Ennis, det finns skillnader också. Preacher var en western (om än i gloriös, svärande och vulgär Ennis-skepnad) och The Boys är en superhjälteserie (parodisk visserligen, men ändå). Som serienörd har en annan behållning med The Boys varit de ständiga lustmorden på genrens konventioner och på klassiska superfigurer. Att t ex stöpa om X-men till ett gäng underåriga supertyper ihopsamlade och manipulerade av en pedofil skänker onekligen en ny dimension till varje framtida möte med Professor X.
Att göra Wonder Woman till en alkoholiserad nymfoman är dock vare sig fräscht eller roligt. I Preacher fanns det trots allt någon slags konstig redneck-feminism närvarande, medan grabbigheten (det är klart serien är grabbig – titta bara på namnet, för fan) i The Boys alltsomoftast slår över i ren misogyni, ofta med tydligt sexuella inslag. Vid sådana tillfällen är det inte så roligt längre och det var ett par gånger nära att The Boys åkte från min pull list (liksom jag för länge sedan uteslutit Mark Millar från sagda lista, av ungefär samma orsaker). Det som trots allt räddade den var att de många machofigurerna i serien också för det mesta punkterades i sin manlighet på mer eller mindre explicita sätt. Nu säger jag inte det för att jag tycker att två fel blir lika med ett rätt, utan mer för att det ändå kändes som att Ennis på något knasigt sätt försökte tänka på balansen i vedervärdigheterna: män och kvinnor (Och hundar. Och hamstrar.) utnyttjades alla från och till som sexuella trasdockor i The Boys.
På många sätt är det en extraordinär bedrift att hålla något så barnsligt gränsöverskridande vid liv i hela 72 nummer. Har du inte kollat in The Boys än så kan det finnas anledning att göra det, det är trots allt en serie som inte liknar någon annan. Och jag har ingen aning om var jag nu ska få min månatliga, skuldbelagda pojkrums-fantasifix ifrån. Utan The Boys kommer serievärlden vara lite mindre vulgär, och trots mina invändingar lite fattigare.
Förlag: Dynamite Entertainment