Den något märkliga recensionsrubriken kommer sig av att jag inte brydde mig om att köpa Matt Fraction och David Ajas Hawkeye från start (Fractions superhjälteserier lämnar mig för det mesta kall, med undantag för Immortal Iron Fist), men så sa nån att nya Hawkeye var riktigt bra och dessutom så långt i princip bara ”done-in-one”-historier, så jag köpte de nummer som fanns i seriebutiken och det var nr 2 och nr 5 (av 5 hittills utkomna nummer). Lite lurad blev jag för nr 5 är del 2 i en 2-delars arc som började i numret innan, men det gick alldeles utmärkt att följa med ändå, visade det sig. Och det är också enkelheten, singelhistorierna, och den relativa bristen på tungt kontinuitetsbagage som gör Hawkeye till en av de fräschaste superhjälteserierna jag läst på bra länge. Här ska jagas baknummer alt. tradewaitas!

Vid närmare eftertanke insåg jag att Fraction och Aja förstås är helt rätt par att modernisera Hawkeye – det var ju de som uppdaterade Iron Fist för det nya årtusendet genom att lasta referenslastbilen full med kung fu-filmer och Hong Kong-action. I fallet Hawkeye har Fraction istället tagit fasta på filminkarnationens black ops-bakgrund och hämtat inspiration från det bästa av det mesta i genren spionaction: James Bond och Bourne-filmerna såklart, men allra mest går faktiskt tankarna till sentida spion-TV-serier som Alias och, faktiskt, Chuck (en jätterolig spionkomediserie för de som inte vet). Hawkeye är definitivt mer actionkomedi än ren action – detta att serien inte tar sig själv på så stort allvar är en annan charmig egenskap. Fraction pepprar serien med oneliners och både David Aja och gästillustratören Javier Pulido går loss med visuella gags och slapstickhumor. Clint Barton själv fungerar som berättarröst och han är lite sådär lagom blasé och härligt självironisk – han liksom vet att fast han är världsbäst med pil och båge så kommer han för evigt att spela i superhjältarnas B-lag. Hans coola fasad i serien rämnar med jämna mellanrum när han klantar till det eller glömmer bort sig på sätt superhjältar inte brukar (SPOILER: Rolig Die Hard-referens med barfota-över-krossat-glas-situation i #5).

Det är högt tempo, rasande fint och fartigt tecknat av Aja/Pulido, och skön TV-seriekänsla när varje ”avsnitt” löper över ett eller högst två nummer. Shazam rekommenderar.

Trackback-adress