Så var det dags för sista Valiant-tidningen att dissekeras och jag inser att A Week of Valiant mer blev nästan två veckor men men. Harbinger handlar om Pete Stanchek, en tonåring på flykt undan en mystisk organisation tillsammans med sina bäste vän Joe. Båda har tillbringat stora delar av sina liv på mentalsjukhus. Joe är schizofren men trots det bleknar hans problem jämfört med Petes: han kan höra folks tankar och kan inte stänga av dem annat än med tung medicinering. Han kan dock mer än så men han vet inte om det än. Pete kontaktas av Toyo Harada, världens mäktigaste person och tillika även en av de rikaste och en välkänd filantrop. Harada är nämligen den mäktigaste harbingern av alla och leder en akademi där man utbildar andra med olika krafter. Enligt Haradas ”rådgivare”, den odödlige? blödande munken, kommer Pete att förstöra världen men Harada vill använda honom och träna honom för sina syften. Men är Harada räddaren eller vad har han för syften? Taglinen är: Pete is about to discover that he´s not alone in the world and, soon, the generation who has nothing will take in the man who has everything. För manus står Joshua Dysart som skrev manus till tunga Vertigo-serien Unknown Soldier, han har även skrivit lite för Hellboy och B.P.R.D. Khari Evans står för teckningarna och har tidigare tecknat Carbon Grey.#1-5 utgör den första arcen Omega Rising.

Harbinger börjar riktigt snyggt med en händelse från Haradas ungdom innan vi får stifta bekantskap med Pete och Joe som har kommit till hemstaden Pittsburgh på deras ständigt pågående flykt som är ackompanjerad av drogmissbruk, inbrott och stölder. Pete är ingen hjälte när vi träffar honom och han tvekar inte heller att använda sina krafter för att lura andra och han tar det snart ett steg för långt när han träffar en av få personer han minns med värme från sin barndom. Så trots att jag inte känner någon större sympati för honom sugs jag in i serien som har en betydligt mörkare ton än Archer & Armstrong. Harbinger påminner mest av allt om alla de superhjälteserier där någon får en ”gåva” men inte vet hur den ska hanteras och tyngs av det.Fast här har vi jämfört med de andra serierna jag läst en mer ”realistisk” superhjälteserie utan halvlökiga trikåer. Dysart som visade fin känsla när han skildrade de djupt tragiska hemskheterna som LRA står för i Uganda slänger även i det här sammanhanget in samtidskommentarer, Pete och Joe gör inbrott i ett hus som är i foreclosure (dvs bankägt eftersom ägarna inte kunnat betala lånen) och andra detaljer. Detta inte minst i meningen ”the generation who has nothing will take on the man who has everything” vilket anspelar på att man i USA inte längre tror att den nya generationen kommer att få det bättre än den förra för första gången i landets historia. Så kombinationen socialrealism och superhjältar kommer att sitta som en smäck framöver och jag litar på att Dysart kommer att fortsätta leverera på samma höga nivå. Khari Evans gör överlag ett riktigt bra jobb med såväl karaktärerna som miljöerna, dialogscenerna funkar lika bra som actionscenerna. Serien blir intressantare för varje nummer som går och höjdpunkten nås definitivt i #4-5 med hopp om ännu mer spänning och drama i kommande nummer. Jag vill inte gå in på mer om vad som händer för jag vill inte spoila för mycket. Harbinger är även den riktigt lyckad och det gör det till fyra av fyra Valiant-serier som är riktigt bra. Såväl manus som teckningar har hållit toppklass i alla tidningarna och jag hoppas att Valiant fortsätter släppa nya titlar och att de får den publik de förtjänar.