The Hartlepool Monkey bygger på en gammal legend från krigsåret 1814, legenden har bearbetats till en serie av Wilfrid Lupano (manus) och Jeremie Moreau (teckningar) och gavs förra året ut på engelska av Knockabout. På ett franskt skepp som ligger utanför Englands kust håller sig kaptenen med en uniformsklädd apa  (schimpans) som han är väldigt fäst vid, lika fäst är han inte vid skeppspojken som sjunger sånger på engelska. Han får gå på plankan. Strax därefter blåser det upp till storm och skeppet förliser. De enda som överlever är apan och pojken. Skeppets förlisning iakttas av fiskare och dagen efter hittas apan av ett större gäng fiskare som genast inleder en febril jakt för att gripa fransmannen. För alla i Hartlepool är övertygad om att det är en fransman för de har aldrig sett någon tidigare. Å han pratar ju konstigt och luktar konstigt så nog är hans fransman och bör hängas. Men först ska en rättegång hållas. Skeppspojken som talar engelska fast konstigt hakar på ett gäng lekande barn och kommer så ur en eventuell knipa men hur ska han klara sig?

The Hartlepool Monkey (Le Singe de Hartlepool) är en mångfacetterad serie. Den är oerhört rolig, det är sällan jag skrattar rakt ut flera gånger när jag läser en serie. Det blir absurt när de främlingsfientliga och ignoranta Hartlepoolborna i sin iver att vara en del av något större övertygar sig själva om att apan är en fransman, inte så omöjligt som det låter eftersom ingen av dem sett vare sig en apa eller en fransman. Två av de komiska höjdpunkterna står den amputerade krigsveteranen Alfie Pattersson för. Först identifierar han apan som en fransman, han är den enda i byn som mött fransmän, fast det var i Quebec 1759 och han befann sig i en skyttegrav. Men han vet minsann hur de luktar så det gör inget att han är blind sedan länge. Han försöker sedan med hjälp av en gammal kanon skjuta sönder skjulet apan hålls fången i men skadar bara sig själv så allvarligt att han avlider vilket späder på Hartlepoolbornas avsky mot ”fransmannen”. Rättegången mot apan är också en höjdpunkt, på samma gång oerhört komisk och tragisk. Skildringen av hatet mot den andre visar hur tidlös företeelsen tyvärr är och berättelsen är applicerbar även på vår tid.

The Hartlepool Monkey tillförs värme genom barnens lek och även om också den delvis genomsyras av främlingsfientlighet. Men framförallt scenerna mellan Alfie Pattersons barnbarn och den franske skeppspojken är fina och hoppfulla. Vackert men oerhört sorgligt är det när apan tänker tillbaka på sitt liv där han sitter i sin andra fångenskap. Så serien pendlar verkligen från gapskratt till en klump i magen när apan dinglar i galgen till de skränande Hartlepoolbornas förtjusning.

Lupanos manus är följaktligen suveränt och har god hjälp av den fantastiska engelska översättningen med gott om dialektala uttryck. Moreaus teckningar är även de alldeles underbara och han tecknar suveränt groteska vuxna, utseenden som verkligen ackompanjerar deras beteenden och ackompanjerar det med en underbart nedtonad färgläggning. The Hartlepool Monkey är ett mästerverk som verkligen påminner mig om varför jag älskar serier. Läs den och njut!

Trackback-adress