Recensioner

Shazam läser

onsdag 15 april, kl 23:15 av 1 kommentar

shazam_laser3

f12a33a7e3e395b6c0647c590a3863abAndreas: Det var nästan tre år sedan men nu är det äntligen dags att samla ihop redaktionen för ett nytt ”Shazam läser”. Min regelbundna hög av serier varje månad har tidigare mest bestått av Marvel men de senaste åren krymper mitt intresse för förlaget mer och mer och istället är det Image Comics som tar över min pull list. Visst är kvalitén fortfarande hög från House of Ideas men ju äldre jag blir desto mindre orkar jag bry mig om kontinuitetstjafs och events som ofta präglar Marvels utgivning och eftersom flera av de titlar jag följer tar en paus under sommaren när Secret Wars kickar igång infinner sig en känsla av frid då jag nu äntligen kan spana in vad de andra förlagen har att erbjuda. Jag har sedan förra året till och med gått så långt att jag börja spana in DC:s utbud och särskilt då Grant Morrisons jätteprojekt The Multiversity som verkligen är något av det häftigaste jag läst på mycket länge och då kan jag ändå ärligt säga att jag har noll koll på DC:s kontinuitet så jag kan bara föreställa mig vilken lyxig upplevelse den måste vara för de inbitna DC-fansen. Det kan tyckas paradoxalt att samtidigt som jag klagar på Marvels invecklade kontinuitet så vurmar jag för en DC-serie som väver in det mesta som författats sedan förlagets start men det handlar för min del om att jag helt enkelt bara njuter av att The Multiversity är en fantastisk serie i sig med ett spännande koncept och ett team av underbara tecknare.

little-batmanJag älskar verkligen tanken med olika skruvade versioner av kända figurer och miljöer och den varan får man mycket av i Grant Morrisons The Multiversity men serien är så mycket mer än så. Dels erbjuder de olika numren en stilstudie i en mängd olika genrer som till exempel pulp (The Multiversity: Society of Super-Heroes #1, tecknad av Chris Sprouse) och Golden Age (The Multiversity: Thunderworld Adventures #1, tecknad av Cameron Stewart) men är också ett testamente över hela Morrisons tid som författare hos DC Comics samt framförallt det närmaste man kan komma ett manifest över serier som medium över huvud taget.

Untitled1Anders har redan med rätta prisat The Multiversity: Pax Americana #1 i sin årskrönika och jag kan verkligen instämma i hyllningskören. När jag skrev min årskrönika hade jag ännu inte haft nöjet att läsa detta fullständigt fantastiska mästerverk där Morrison och Frank Quitely presenterar ett briljant drama som både kan läsas framlänges och baklänges och det är tveklöst förra årets bästa enskilda serie och mer än så. Liknande koncept om vad serier är och hur de påverkar oss dyker även upp i The Multiversity: Guidebook #1 (en serie i en serie i en serie) samt det senaste numret The Multiversity: Ultra Comics #1 där Earth Primes hjälte Ultra Comics bokstavligen är en seriefigur som skapas av vetenskapsmän och där man som läsare samtidigt blir en del av handlingen.

Ultra_Comics_BeginningFörutom Multiversity #1 och de ovan nämnda numren har vi The Multiversity: The Just #1 (tecknad av Ben Oliver), som visar en yngre generation genom ett Reality TV-perspektiv, samt den i mitt tycke svagaste delen The Multiversity: Mastermen #1 (tecknad av Jim Lee) där Morrison skulle behövt spänna bågen lite mer när det gäller de moraliska förvecklingarna med New Reichsmen under Overmans ledning som förvaltar det nazistiska arvet. Visst är det roligt med en förstoppad Hitler som läser serier på dass men jag hade förhoppningar om mer än komik.

29 april kommer sista numret, Multiversity #2, ut och hur Morrison ska lyckas knyta ihop säcken har jag ingen aning om men jag har njutit av resan och fått ett vidgat perspektiv på vad serier egentligen är.

Mouse-Guard-Baldwin-Brave-coverA-df26aRikard: Mouse Guard är en av mina favoritserier så det är tråkigt men förståeligt sett till detaljrikedomen att David Petersens produktionstakt är låg. Baldwin the Brave and Other Tales samlar fyra berättelser från Archaias Free Comic Book Day-utgåvor och två nytecknade berättelser. Mouse Guard är sig lik vilket innebär hög kvalitet på både berättelser och teckningar där just berättelsen om Baldwin the Brave är bäst. Petersen berättar den genom en marionetteater, ett snyggt grepp och marionettdockorna förstärker den som vanligt sedelärande och finstämda berättelserna.

50c4e53c5f99b9e91501feeceb029790En annan favorit om jag ser till det som ges ut på svenska är Fabien Nury och Sylvain Vallées Det var en gång i Frankrike om den judiske affärsmannen Joseph Ianovici som under andra världskriget bedriver ett farligt dubbelspel som får allt större konsekvenser. I fjärde delen, Till vapen, medborgare!, närmar sig de allierade Paris och Joseph spelar högt för att klara livhanken gentemot nazisterna och samtidigt hålla sig väl med motståndsrörelsen. Albumet är kanske det bästa i serien hittills och Ianovicis komplexa karaktär fördjupas ytterligare när han kastas mellan förtvivlan och hänsynslöshet. Definitivt en av Albumförlagets bästa serier hittills strax efter Uppvaknandet och Viktor Kasparsson förstås.

Alter Ego 131Anders: Har precis tagit mig igenom en fullkomligt utmattande, på bästa tänkbara vis, intervju med hjälten Gerry Conway ifrån nummer 131 av Roy Thomas fanzine Alter Ego. Conway var tidigare mest känd för mig som skaparen av den figur som haft störst inverkan på min moraluppfattning och liv, inte minst som serieläsare. Vi talar givetvis om The Punisher/Frank Castle, vars uppdykande som andreskurk (anställd av manipulatören The Jackal) i The Amazing Spider-Man #129 kom att få långt större konsekvenser för Marveluniversat än vad någon av de inblandade (Stan Lee kom på namnet, Gil Kane och John Romita tecknade) kunnat föreställa sig. Utöver detta har Conway skrivit en mängd saker som jag läst och uppskattat utan att ha full koll på (bristande information/ungdomligt oförstånd) att det var han som låg bakom. Listan är oerhört lång men för att nämna några favoriter har vi mängder av knäppa skräckserier i House of Mystery och House of Secrets, Man-Thing, Kull the Conqueror, Werewolf By Night… Och ovanpå detta ett helt gäng titlar med Steve Ditko som jag inte kände till sedan tidigare. Allt presenteras i en mycket rättfram konversation med bibliotekarien och författaren Richard J. Arndt som ger en fascinerande och osentimental inblick i hur det var att skriva serier under de minst sagt turbulenta åren från mitten av 60-talet till tidigt 80-tal. Jag kommer ha att göra med checklistan som avrundar intervjun lång tid framöver och förutspår att mina inköp från MyComicShop.com lär gå upp med ett par hundra procent de närmsta månaderna.

Cromwell StoneUnder en resa till Paris för ett par veckor sedan kunde jag äntligen lägga vantarna på en serie jag letat efter mer eller mindre aktivt sedan 1992, Cromwell Stone av Andreas. Min första kontakt med den kom via en one-shot Dark Horse Comics släppte det året. Jag hittade tidningen under ett av besöken på Seriebörsen i Linköping. Cromwell Stone är en på bästa sätt Lovecraftinfluerad historia. Andreas tar fasta på stämningen snarare än ägnar sig åt namedropping och tentakler. Den titulära figuren undersöker vad som ligger bakom att flera av hans vänner samt några andra som överlevt ett skeppsbrott försvunnit spårlöst. I utsökta svartvita illustrationer som påminner om Gustav Dorés kopparstick återges denna mystifierande berättelse via rutor som var och en skulle kunna ramas in och ställas ut på galleri. På 90-talet var det som bekant aningen svårare att få tag på information om obskyr popkultur än det är idag, så det tog mig åtskilliga år innan jag kunde gräva fram mer om upphovsmannen och insåg att det fanns fler delar i serien. Totalt tre album som jag nu köpt i en samlad fransk utgåva. Rekommenderas!

KillingjokePå grund av den senaste tidens kontroverser kring Alan Moore och Brian Bollands moderna klassiker The Killing Joke (läs om Rafael Albuquerques hyllningsomslag till Batgirl #41 och dess efterspel här) bestämde jag mig för att läsa om serien som nu 27 år senare verkar ha skapat mer kontrovers än någonsin tidigare. [SPOILERVARNING UTFÄRDAD] Av allt att döma eftersträvade Moore att skriva den slutgiltiga konfrontationen mellan Batman och ärkefienden The Joker. De allra flesta skulle nog hålla med om att han lyckades och att serien i många avseenden ännu ej överträffats. Både manus- och bildmässigt är detta ett mästarstycke. Inget snack om den saken. Tyvärr kan man inte heller förneka att serien präglas av en i grunden misogyn stämning. Allt strålar ut från den centrala scen där The Joker skjuter Barbara Gordon/Batgirl, för att sedan klä av och fotografera henne. Detta för att använda bilderna i syfte att mentalt bryta ner hennes far polischef Jim Gordon. Inte för att jag menar att man uppmuntrar ett beteende genom att visa upp det i sin fiktion, men sättet Barbara Gordons öde skildras på är långtifrån oproblematiskt. Istället för att vara en hjälte i egen rätt är hon bara en bricka i spelet mellan Batman och The Joker. En katalysator för den konfrontation som enligt många slutar med att hjälten som svurit att aldrig ta ett liv faktiskt gör det. Åsikterna går förstås isär tack vare den briljanta iscensättningen. Jag är av den åsikten att The Joker faktiskt dör och applåderar Batmans agerande som räddar livet på många framtida offer och dessutom är en rättmätig hämnd för vad Barbara Gordon/Batgirl utsatts för.

JCWoMNär man läser mycket serier slinker det som bekant in ett och annat som man i efterhand ställer sig frågande till varför man ödslat tid och pengar på. Senaste åren har jag alltför ofta förknippat den känslan med förlaget Dynamite Entertainment som i dagsläget sitter på licenserna till åtskilliga figurer från pulperan som jag uppskattat under lång tid. Efter att ha läst deras senaste one shot med Edgar Rice Burroughs ikoniske hjälte John Carter Warlord of Mars känner jag att det kommer dröja innan de får en ny chans. För det här var verkligen inte kul. Bakom ett ganska snyggt omslag i klassisk stil (se till höger detta cheese/beefcakeiga alster) signerat Lucio Parillo, hittar vi nämligen en riktigt träig historia av Robert Place Napton (manus) och Rod Rodolfo (bild). Dess enda försonande drag är att den anknyter till en del aningen obskyra delar av Burroughs böcker. Synd på så rara ärtor.
Och i det här läget kommer jag på att det redan lagts en beställning på Project Superpowers: Blackcross (Warren Ellis och Colton Worley) från Dynamite. Oh well…
För att avrunda detta i ett mer positivt tonläge vill jag kort nämna två bra serier från den gångna veckans läshög: Frankenstein Underground #1 av Mike Mignola och Ben Stenbeck samt Nemo: River of Ghosts (Alan Moore och Kevin O’Neill). Hoppas hinna ge dessa mer fullödiga recensioner inom ett par dagar.

Kommentarer

  1. Niklas says:

    Tja det är ju okej att tycka olika… det handlar ju bara om tecknade serier
    🙂

    Men…
    lite upprörd blir man ju när man hyllar DC-skräp (multiversity, convergence) och i samma mening trackar ner Marvel för att göra samma sak. Extra irriterande när jag inte tycker Marvel gör det i samma utsträckning som DC. Då menar jag kritiken om crossovers, events och kontinuitetstjafs.

    Visst har Marvel fler events och att de inte har varit särskilt lyckade på sistone kan jag hålla med om (jösses vad mycket tråkigt, axis, original sin, age of ultron.. m.m.) men samtidigt kan man ju lätt komma undan dem om man inte väljer att läsa huvudserien och köpa allsköns tie-ins, i DC väljer man istället att dra in ALLA titlar i nån tramsig och meningslös zeroyear/foreverevil/villains month av nåt slag.

    Nu ska jag erkänna att jag inte läst så mycket av DC förrns New 52, testade final crisis och så med de nya 52 kunde man lätt hoppa på nya serier som skulle vara fräscha nystarter.

    Av de 10 eller så jag började med finns 1 kvar, Batman så klart, den tidning som i stort sett behöll allt som det var men komprimerade ihop allt på 5år så han kunde haft ett dussin(överdrift) olika Robins på den tiden, alltså krävdes inte en ny fräsch start för att kunna fastna utan bara en jäklarns bra serie.

    Nedlagda titlar: (animalman(bra), swampthing(bra), demon knights(underhållande), atom(bleh), firestorm(bleh), haden/williams batwoman(snygg))

    Läste hela Morrisons Action Comics, tänkte man kunde prova att läsa om stålmannen men vilka det än var den serien handlade om var det iaf inte mannen av stål… s***dålig => multiversity inte för mig

    Superman Unchained (miniserie?) var bättre men lite utdragen.

    Testade Justice League, 12 eller så ok nummer med superman batman wonder woman o de andra sen var det dags att byta ut rostern för att rasa in i trinity war och forever evil och då tappade jag intresset för den, lex luthor och andra skurkar i JL nu, nej tack

    Provade första arcen av superman/batman pga Jae Lees fantastiska omslag, men historien var en rörig soppa…

    Green Lantern var jättebra med Sinestro som cool snubbe under Johns, efter Johns var man tvungen att köpa 5titlar (grön, militärgrön, vit, gul, röd) för att hänga med i GLuniversat pga ständiga crossovers…

    Wonder woman räknar jag som nedlagd, Azzarellos version var jättebra, men slutet på den var en bra avhoppningsplats…

    Har lagt till Grayson(bra) och JLU(ok) under tiden som inte har varit inblandade så mkt i andra titlar änsålänge, utöver dessa har jag inte känt mig nyfiken på något alls. Det är mest bara batmanrelaterat (att läsa en tidning per karaktär räcker gott) eller någon för mig ointressant alternativ version (earth2, futures end??) eller skurk (harley, ssquad) de ska dra ut med veckoutgivning (läser inte wolverines heller).

    Jag läser:
    uncanny avengers, amazing spiderman, allnew xmen, uncanny xmen, black widow, moon knight, captain marvel, thor, inhuman, bucky barnes, spider woman, spidergwen, silk, silver surfer, avengers, new avengers, rocket raccoon, howard the duck, star wars, darth vader, batman, grayson, justice league united, saga, lazarus, nailbiter, low, rachel rising, birthright, wytches, ody-c, thedyingandthedead, wicked+divine, trees (RIP Elektra, SheHulk)
    (listan är under ständig förvandling men tror jag fått med de mesta ongoings iaf… har kapat ganska mycket för att kunna doppa tårna i Imagepoolen med)

    Utav marvel titlarna ovan är det allnew och uncanny xmen och avengers och new avengers som är titlar med regelbunden crossoverkontakt, övriga är nästan uteslutande HELT fristående (att många startats efter diverse events tycker jag inte man ska hålla emot dem).

    Om man tycker de är bra eller inte är ju upp till personlig smak, alla gillar inte superhjältar, jag gillar inte crime-noir, deckare, vampyrer, zombier, våldsamheter och andra mer verklighetsnära tidningar. Skyll bara inte på att de tyngs ned av events, kontinuitet eller crossovers.

    Eftersom jag är mer marvelfan så är det kanske naturligt att jag skyr convergence som pesten 🙂 medans mitt ointresse för secret wars har allt eftersom de olika titlarna presenterats övergått till väldig nyfikenhet.

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...