Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?
Illustration: Mike Deodato
Tusch: Mike Deodato
Färgläggning: Ranier Beredo
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 5/5
Det är hög tid att jag återstiftade bekantskapen med Daredevil. Förutom det avskyvärda spektaklet till långfilm så var det säkert 15 år sedan jag spenderade någon tid med Hell’s Kitchens blinda beskyddare (både i rollen som röd trikåkille och blind advokat), vilket innebär att jag har väldigt dålig koll på vad som hänt med Daredevil på senare år. Utifrån den premissen stormade jag helt sonika in i min lokala seriebutik och roffade åt mig precis inkomna trade paperbacken Cruel and Unusual som samlar nummer 106-110, skrivna av Ed Brubaker och Greg Rucka. Eller ja, det blev inte så mycket stormande och roffande egentligen, i och med att jag hade (och fortfarande har) feber med tillhörande förkylning, så det gick rätt lugnt till.
För cirka en månad sedan skrev jag att jag skulle skriva någon sorts recension innehållandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, så det har väl blivit hög tid att få det ur världen. I och med att Alan Moore (vår man med skägg) hamnat lite i strålkastarljuset på senare tid, främst på grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 år sedan, så föll det sig så att jag någon gång strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore’s Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s så är det här en tung samling, både vikt- och innehållsmässigt, då den innehåller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare på det som skett i tidigare nummer.
Samlingsalbumet med Alpha Flight nummer 1-6 heter You Gotta Be Kiddin’ Me, och trots att det bara kostade mig 29,50 så tänker jag lite samma sak. Av någon okänd anledning har hela gamla hederliga gänget förutom Sasquatch försvunnit, och genom ungefär halva albumet får vi följa honom i jakten på ett nytt gäng kanadensiska superhjältar som ska bilda en ny laguppställning. Nu brukar ju jag kunna gå igång på presentationsnummer av det här slaget, där jag som läsare introduceras för en samling nya karaktärer, men här så gick jag inte igång alls. Till stor del så tror jag att det beror på att man trots sex nummer inte lyckas visa vare sig superkrafter eller personlighet hos någon av de nya medlemmarna, utan de är mest anonymt närvarande i färgglada tights och kommer med lösryckta kommentarer som försöker vara fyndiga och smått metahumoristiska (utan att egentligen lyckas någon gång). Det finns även någon typ av story löpande genom de här numren, men den hamnar i skymundan bakom de intetsägande personporträtten, vilket i och för sig kanske är lika bra då den vid närmare eftertanke är rätt ointressant. Rätt trist tecknat är det också. Hur som helst, nu glömmer vi det här, låter albumet fylla ut seriesamlingen och går vidare med våra liv.
I denna andra del så switchas fokus på huvudkaraktärer från Nova och Drax till tre nya, varav två av dessa, Silver Surfer och Ronan The Accuser, gjorde kortare gästspel i volym 1. Debutant i Annihilation-sammanhang, men säkerligen igenkänd av många, är Fantastic Fours sporadiskt återkommande rymdskurk Super-Skrull, som i Annihilation visat sig tappat sin status som Skrullernas förkämpe på grund av sina ständiga nederlag mot just FF, och som lite av en slump råkar få reda på att en av Skrullernas hemplaneter är nästa man till rakning/utplåning. På grund av Skrullernas pågående interna stridigheter är det tyvärr ingen som lyssnar på Super-Skrulls varningar och uppmaningar till motstånd mot stundade undergång, och en särskilt hetsig dispyt med en av Skrullernas befälhavare resulterar i att han bannlyses och stämplas som förrädare. Otacksamhet är världens lön och så, Super-Skrull får helt enkelt ta saken i egna händer och det blir rätt bra ös genom hela hans del av storyn.
Har precis läst de första två lösnumren av Skaar: Son of Hulk, som är den fristående uppföljaren till den smått episka Planet Hulk från 2006. Min förhoppning var att även Skaar, skriven av Greg Pak som gjorde Planet Hulk, skulle kännas som en naturlig förlängning och fortsättning på föregångaren, men så blev det ju tyvärr inte alls. Man kan ju tycka att det borde vara ett lämpligt recept att göra en serie baserad på Hulks son som härjar runt på en krigisk planet och är förbannad på sin farsa som lämnade honom flytande i lava och drog till en annan planet. Dock, resultatet än så länge är mest att Hulks grågröne och långhårige avkomma hamnar i ett antal situationer där han ropar GRAAAAAAAA och hackar ihjäl folk och fä med diverse tillhyggen. Jag skulle inte säga att nummer 1 och 2 är helt värdelösa, men det känns rätt begränsande med en huvudkaraktär som inte kan prata, och utan den dynamik som följer med relationen Hulk/Banner så känns Skaar: Son of Hulk rätt så platt. Rent grafiskt är serien även lite väl murrigt gråbrun, men jag anar att detta kan ändras när Skaar slutar klafsa runt i träskmarker hela tiden. Det blir nog inga fler nummer av den här serien för min del, vill jag se ett grönhudat steroidknippe slåss mot monster och barbarer så nöjer jag mig nog med att ta ett varv till med Planet Hulk.
