SPOILER ALERT för den som inte följer Shadowland!

Marvel-eventet Shadowlands (som kommer leda fram till Daredevil: Reborn under 2011) har börjat få upp ångan. Förutom huvudserien, en drös miniserier, och så förstås en fet arc i Daredevil, kommer också en massa one-shots. En av dem var jag extra sugen på eftersom den skrivits av John Layman, mannen bakom skruvade genreblandningen Chew (som alla vet lite av en Shazam-favorit). Layman tar sig här an Daredevil-ärkeskurken Bullseye, som ju som bekant spelar en viktig roll in absentia i Shadowland (fast eftersom det formligen svämmar över av intrig-kontrollerande ”Hand magic” i Shadowland ska vi nog inte tro att allas vår favoritprickskytt kommer vara död så länge).

Huvudfiguren i Shadowland: Bullseye är en kriminell loser, Danny Deaver, var levnadsöde knutits samman med den nu avlidne Bullseye på ett lite oväntat sätt. I kölvattnet efter Bullseyes begravning hamnar Deaver i en rejäl soppa tillsammans med Ben Urich (välkänd Daredevil-bifigur) och lite andra osorterade hejdukar från långt ned i Marvels skurkhierarki. Och även om Bullseye är död är han i allra högsta grad närvarande i serien, nämligen som en röst i Dannys huvud – eller är det mer än så? Coolt upplägg, och jag är verkligen attraherad av greppet att låta serien handla om vanliga kriminella småhandlare i Marvel-universat, helt i linje med Shadowland-arcens ”street”-fokus.

Upplägget håller dock inte hela vägen. Greppet att ha två berättarröster – dels Danny, dels Ben Urich – är djärvt men faller i slutänden på att ingen av berättarna ger historien en egen, klockren ton. De liksom konkurrerar om sidutrymmet istället för att komplettera varandra. Faktum är att serien också stundtals är lite förvirrande, med hastiga hopp mellan händelseförlopp (och berättare) utan särskilt genomarbetade övergångar. Varje gång Layman kommer tillbaka till Deaver lyfter historien lite, men när den växlar till Urichs fram- och tillbakablickar tappar den fart. Dock spottar det hela upp sig på slutet men en schysst och mörkt komisk twist ending i bästa Chew-anda.

Layman har parats ihop med tekniskt skickliga men 100 % mainstream-tecknaren Sean Chen och den något mer intressante tuscharen Sandu Florea. Florea har varit lite av en smygfavorit sedan jag noterade hans arbete på Batman R.I.P (och han har dessutom en intressant bakgrund, kolla här för ett sammandrag) – där funkade hans impressionistiska skuggspel väldigt bra med Tony Daniels skönt yxiga stil, men här är det som han har fått lägga band på sig för att passa Chens mer konventionella teckningar. Visserligen proffsigt att kunna anpassa sig efter respektive tecknares stil, men det blir ändå lite tråkigt om man vet vad Florea kan åstadkomma om han får lite mer spelrum. Både action- och dialogscener är här kompetent hanterade, men ingenting det direkt ryker om.

Det kan inte bli mer än en solid trea i betyg – vilket väl kan vara gott nog för en one-shot som ingår i ett större event där individuella författare kanske inte har så mycket kontroll. För mig får Layman gärna ta sig an ytterligare mainstreamprojekt, men gärna mer på egen hand.

Trackback-adress