Låt oss börja med en kort summering av vad Marvel Knights egentligen är. Marvel Knights är ett underförlag till Marvel som kickade igång 1998 med syfte att presentera lite mer vuxna versioner av etablerade serier. Först ut var bland annat Daredevil och The Punisher, och 2004 så fick Spider-Man sin egen Knights-titel, fantasifullt nog kallad Marvel Knights Spider-Man. 2006 så beslutade Joe Quesada, Marvels dåvarande chefredaktör, att Knights-titlarna skulle integreras med Marvels standardtitlar, men innan dess så hade Mark Millar hunnit köra sitt eget race med Spider-Man i ungefär ett år. Det är hans 12 inledande nummer (som samlar Down Among The Dead Men, Venomous och The Last Stand) av Marvel Knights Spider-Man som vi ska gå igenom här. För min del så är detta även första gången sedan 90-talet som jag läser en längre story med Spider-Man, så håll i hatten.

Handling: Efter att Spider-Man besegrat och fängslat Green Goblin a.k.a. Norman Osborn a.k.a. en av de få superskurkar som känner till Peter Parkers hemliga identitet så vandaliseras Uncle Bens grav samtidigt som Aunt May kidnappas ur sin nya lägenhet på Manhattan (som Peter och Mary-Jane visar sig inte ha råd med). Vem som ligger bakom dåden är oklart, och Spider-Man ger sig ut i en desperat jakt efter både hjälp från andra superhjältar och tips från betydligt mörkare hörn av New York. Från Avengers till The Olw till X-Men till Osborns fängelsecell svingar sig Peter Parker i jakten på Aunt May, och det mesta verkar peka mot en plan som är betydligt mer lik ett spindelnät än Spider-Man kunnat ana. Mitt i allt detta så verkar även Eddie Brock, bättre känd som Venom, ha något i görningen, och The Daily Bugle går ut med en massiv kontaktbelöning till den som kan avslöja Spider-Mans identitet.

Det bra: Hade det här varit en X-titel så hade jag gnällt över att jag inte gillar Terry Dodsons illustrationer. Här så har jag däremot inget ont alls att säga om honom. Snarare tvärtom. Dodson känns som klippt och skuren för Millars Spider-Man. Utöver det så gör Dodson (och Frank Cho som gör ett kortare inhopp) ett riktigt bra jobb med de skönhetslyft som flera av superskurkarna fått här. Green Goblin har fått en dräkt som känns en aning mindre som en gycklaroutfit, Vulture lyckas för en gångs skull se rätt ond ut, Dr Octopus verkar ha moddat tentaklerna och blivit några kilo lättare, och Electro, han ser lika jävla dum ut som vanligt. Ändringarna är helt klart märkbara men ändå rätt trogna originalen, och för min del så är uppgraderingarna av skurkgalleriet bara positiva.

Apropå skurkgalleri så är det massivt genom de här numren, och det snålas inte heller med gästspelande hjältar. Vi möter Green Goblin, Electro, Vulture, Scorpion, The Olw, Venom, Black Cat, Avengers, X-Men och flera andra, men mängden karaktärer till trots så känns det aldrig rörigt (dock är det möjligt att det blir lite väl mycket för de som aldrig läst en Marvel-serie innan). Det är även smått fascinerande att se vad Millar tar sig för med alla skurkar och hjältar som han fått lägga vantarna på. Osborn är en manipulativ sociopat (mer än vanligt), Vulture beter sig illa av en anledning, Black Cat flörtar järnet utan att skämmas, Venom har cancer, Scorpion levlar upp med mera med mera. Millar snålar inte med fantasin och idéerna här, men han tar sig även tid att knyta ihop alla trådar som han slänger ut till höger och vänster under resans gång. Jag vill inte spoila något, men låt mig säga att det bjuds på en hel del som skulle kunna spoilas ordentligt.

Millar lyckas med sin version av Spider-Man även pricka in allt jag är ute efter. Med Spider-Man så har jag sedan barnsben en förväntan på hur en klassisk spindelserie ska vara, och uppenbarligen så har Millar haft samma utgångspunkt. Peter Parker har det tufft på jobbet, relationen till Mary-Jane är lite småknakig, ekonomin är obefintlig och rollen som Spider-Man påverkar allt och alla som är i närheten (och inte på ett bra sätt). I korthet: Det är rätt pissigt att vara Spider-Man, och det är precis så jag minns de bästa bitarna från 80-talet då månadens absoluta höjdpunkt var ett nytt nummer av Spindelmannen i brevlådan (minns ni de där bruna Semic-kuverten som tidningarna skickades i?). Utöver grundpremissen så är berättandet smått briljant, och när jag väl börjat läsa så  sträckläste jag alla 12 nummer utan att kunna ta minsta lilla paus.

Desperation. Det är det ord som bäst summerar de här numren av Spider-Man. Allt går dåligt. Genom i stort sett alla 12 nummer så sitter jag och funderar på hur Peter med familj egentligen ska kunna ta sig ur härvan som hela tiden bara blir värre och värre, och det är precis den känslan jag vill ha när jag läser Spider-Man. Det är nagelbitande spänning i princip från start, och när allt väl börjat glöda så fortsätter Millar bara att slänga mer bensin på elden. Alla som säger sig ha problem med Mark Millars berättande nu för tiden borde helt klart ta en titt på de här numren, för han visar här på en stor förståelse för både Spider-Man, hans relationer och hela skurkgalleriet, och han levererar här något som man inte bör missa. 

Det mindre bra: Uhhh… inget.

Slutsats: Läs Marvel Knights Spider-Man #1-12. Gör du det inte så missar du något, och det vill du inte.

Trackback-adress