Varning! Följande recension innehåller spoilers!

Amazing #655 är inte direkt pinfärsk (den kom ut i slutet av februari och #656 kommer redan den här veckan) men den är värd att recensera ändå. Det här är nämligen det bästa enskilda numret av ASM på många år, en klockren, reflektiv och visuellt mästerlig historia som går rakt in till hjärtat av figuren Peter Parker/Spindelmannen. Vem är han? Varför är han? Mer än någon annan hjälte vare sig hos Marvel eller DC har ju Spindelmannen alltid funderat över sin egen roll som hjälte – räcker han till, vad får det för konsekvenser för hans nära och kära, och så vidare. Det här numret förvaltar den traditionen och tar den ett steg vidare. Precis som alla riktigt bra Spindelmannen-historier ligger fokus mer på Peter Parker än hans hjälte-alter ego, och flera av bifigurerna kring Peter intar ledande positioner i det här numret.

Lite bakgrund: I #654 dog en av medlemmarna i Spindelmannens supporting cast (dödad av Alastair Smythe, The Spider-Slayer). Till skillnad från många andra sådana dödsfall (reduceringen av Fantastic Four till Fantastic Three nyligen är väl det mest typiska exemplet) har, mig veterligen, den här händelsen inte hypats och byggts upp i förhand – slutet på #654 kom som en stor överraskning för mig. Spindelmannens supporting casts har varit en av seriens styrkor sedan allra första numret, och jag skulle vilja påstå att det är Peter Parkers alla vänner och fiender som ger serien dess själ, snarare än det visserligen färgstarka och vid det här laget legendariska skurkgalleriet. Att även en relativt marginell figur dör är således ett Big Deal. I #655 är det dags för begravning och Dan Slott och Marcos Martin tar tillfället i akt att dra ned på tempot och göra ett helt och håller karaktärsdrivet, actionfritt nummer – med helt fantastiskt resultat.

Dan Slott är som bekant numera ensamförfattare på ASM efter flera år med roterande författar- och illustratörsteam. Marcos Martin har alltid varit den mest talangfulle, mest drivne av de ”nya” Spidde-illustratörerna – tungt influerad av den klassiska Ditko-erans Spindelmannen men med ett helt eget handlag och en stil som då och då blir så avskalad att rena linjen-liknelserna inte ligger långt borta. I det här numret jobbar båda i underbar samklang: Slott har en mycket stark grundidé men kliver tillbaka och litar till Marcos förmåga att berätta med bilder.

De första 13 sidorna av numret saknar helt dialog. Peter Parker och ett antal andra bifigurer förbereder sig för begravningen. Sorgen, saknaden och i Peter Parkers fall förstås också självförebråelserna står skrivna i allas ansikten. Ögon stirrar tomt framför sig. Närbilder på vigselringar. Rutkompositonerna och rörelserna flyter på närmast obönhörigt; hade det inte varit så relativt många halvbilder hade det varit rena Tarkovskij. Man får ta mig fan en tår i ögonvrån.

Sen kommer den, drömsekvensen. Vi har sett dem förut och de är alltid mer eller mindre corny. Men Marcos får fria händer att leka med rutor, splashar, dubbeluppslag, spiralmönster och Escher-labirynter och resultatet blir en av de få drömsekvenser i seriehistorien som verkligen förtjänar att kallas ”drömsk” (andra kandidater kommer såklart från Sandman och Alan Moores Swamp Thing). Slott skänker nytt liv och en ny känslomässig laddning till Spindelmannen-element som annars har blivit rätt slitna eller använts på ett pliktskyldigt sätt: skulden över morbror Bens död, Peters flyende minne av sina föräldrar, Gwen Stacys död, den eviga kampen mot bjärt färgade skurkar som alltid, alltid kommer tillbaka – komplett med resonant metakommentar om hur sannolikt det är (inte alls) att det här numrets dödsfall ska komma tillbaka till de levandes skara. Drömmen slutar med en fråga från de döda till Peter Parker: vad ska du göra nu? Och han bestämmer sig: aldrig mer ska någon dö om han är i närheten. Och på de sista sidorna bygger Slott upp ett scenario som omedelbart visar hur omöjligt Peters löfte kommer bli att uppfylla.

Det här är ett nummer som tar alla de klassiska Spindelmannen-bitarna och lägger ett nytt pussel: inte ett som definierar om figuren, utan ett som gör att vi mycket tydligare ser hur bitarna hänger ihop. Om inget oförutsett inträffar har det här numret redan nu intecknat platsen ”Årets bästa enskilda nummer” i Shazams ”Best of 2011”-krönika. En serieupplevelse särskilt för dig som tycker att de amerikanska storförlagen sällan eller aldrig bjuder på något storslaget, något som för seriekonsten framåt. All hail Slott och Marcos.

Trackback-adress