Recensioner

FF #1

måndag 11 april, kl 21:44 av 1 kommentar

FF1OBS! Följande inlägg innehåller spoilers!

Efter den senaste kontinutetsbomben i Fantastic Four (läs mer här om du bott på Jupiter de senaste månaderna) har det blivit dags för en nylansering av Marvel’s First Family: Fantastic Four gör tillfälligt utgivningsuppehåll och ersätts med FF (som står för Future Foundation, Reed Richards nya satsning nu när Fantastic Four inte finns längre) – med nya medlemmen Spindelmannen i snitsig vit-svart dräkt av tredje generationens instabila molekyler.

Man kan skämta bäst man gitter om att superhjältar aldrig dör på riktigt och att knep som detta är just knep, men vad fan – att folk aldrig dör på riktigt i superhjälteserier är numera närmast en del av genren och jag har på äldre dar gått från att tycka att det är irriterande till att det är lite charmigt. Som att måla sin sommarstuga i en lite annan nyans av rött och tycka att man är världens rebell ungefär. En liten förändringsfernissa på något som egentligen aldrig förändras alls.

Men man är vid det här laget alltid nyfiken på vad Jonathan Hickman ska ta sig för. Hickman har på relativt kort tid blivit en av de mer välkända, fan-uppskattade och dessutom konstnärligt intressanta mainstream-serieskaparna i USA – en trippelkombination som är mycket ovanlig. Sin vana trogen börjar han i FF långsamt (inte så konstigt med tanke på att de sista numren av Fantastic Four var en riktig berg-och-dal-bana), introducerar figurer, bygger upp stämningar, och serverar en sjujäkla cliffhanger i slutet. Jag gillar direkt den nya persondynamiken i serien: Sue i en tyngre ledarroll, Nathaniel Richards (Reeds pappa – han har visst varit vilse i tiden men nyligen kommit tillbaka) är hovnarren som vågar ifrågasätta, Spindelmannen knyter ihop allt med både hjärta och hjärna, barnen Franklin och Val grundar serien på ett fint sätt – och så vidare. Dessutom äreräddas skurken Wizard och ges riktig superskurkstatus istället för att mest vara en loser med kul hjälm.

Det mesta av det här har såklart Hickman byggt upp under lång tid i Fantastic Four, så helt på ny kula startar han inte (snarare tvärtom). Men det är väldigt väl förvaltat och Hickman är en historieberättare som gärna tar det långa perspektivet (han har själv sagt att alla hans nummer av Fantastic Four hittills bara är del 1 (av 3) i den långa FF-historia han vill berätta), något som passar väl in i en långkörarserie som Fantastic Four.

Anledningen till att betyget inte blir högre är illustrationerna av Steve Epting ochRick Magyar. Epting är tydligen nån sorts fanfavorit men det är lite för mycket uttryckslösa fotokalkeringar för min smak, och märkligt statiskt i actionscenerna. Numrets enda fajtscen, mot klassiska papperskorgshattarna i A.I.M., känns aldrig vare sig fartig eller farlig, kanske beroende på att Epting inte varierar perspektiven särskilt mycket. Ska man säga nåt snällt så måste det i alla fall medges att Epting ändå har en stabil lägstanivå – som tyvärr inte skiljer sig så mycket från hans högstanivå. Och en klar bonus för färgläggaren Paul Mounts, som gör ett schysst jobb med de olika miljöernas färgskalor i numret.

Lovande, småputtrigt, bra samspel mellan karaktärerna, men fortfarande lite långsamt och inte särskilt intressant illustrerat. Dock hänger jag definitivt med i ett par nummer till, som sagt är Hickman förbålt skicklig på det här med cliffhangers…

Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Steve Epting
Tusch: Steve Epting, Rick Magyar
Färgläggning: Paul Mounts
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5

Kommentarer

  1. […] metaseriereferens på hög nivå. Amazing Spider-Man i sin tur fortsätter sin tie-in med Hickmans FF, med Spindelmannen på transdimensionella äventyr som ny medlem av Future Foundation. Men på […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...