I Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. teamar två av DC:s indie-alibis upp: författaren Jeff Lemire och illustratören Alberto Ponticelli (mest känd från sorgligen nedlagda Unknown Soldier). Upplagt för intelligent superhjälteaction med skräcksmak a la Grant Morrison således? Tyvärr inte. I stort sett varenda förhoppning om något som höjer sig ens aldrig så lite över mittfåran kommer på skam i Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.

Konceptet med apart gäng som tar sig an allehanda övernaturliga/övermänskliga problem som medlemmar av en lika apart organisation med oklara mål känns vid det här laget väl urlakat – referenspunkten Planetary har gjort det så bra att det inte behöver göras igen (hör ni det, Mystery Society?) och konceptet känns även igen från TV-serier som X-files, Milennium och Fringe. Att gänget den här gången består av moderna versioner av klassiska skräckfilmsfigurer (en vampyr, en varulv, en mumie, ett monster från svarta lagunen, och så förstås Frankenstein själv och hans brud) gör inte det hela mer originellt utan känns snarare som ett prov på trött referenshumor. Lemire har lämnat allt sitt indiecredd hemma, liksom sin utpräglade känsla för seriemediet och dess historieberättande – som om detta bidrag till DC-mainstream har gjort honom rädd för att sticka ut på något sätt över huvud taget. Lemires andra DC52-bidrag, Animal Man, var betydligt mer vågat än det här.

Det som räddar numret från ett totalt underbetyg är Ponticellis over-the-top-illustrationer, killen tycker verkligen om att rita monster. Det är groteskt och splattrigt så det förslår, särskilt hans skildring av den senige och konstant surmagade Frankenstein. Diggar du att läsa serier om monster som skjuter huvudet av andra monster ska du definitivt köpa Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E., men om du vill ha saker som lite personskildring och en medryckande intrig också är det bäst att du letar nån annanstans.

Trackback-adress