Eric Powells The Goon har varit en långkörare hos Dark Horse Comics ett antal år nu och det finns även planer på en animerad version, men det har dock gått trögt men nu gör man ett nytt försök via Kickstarter inom kort. Jag har läst väldigt lite The Goon, endast Rough Stuff och de första numren av Dark Horse utgivning även om jag köpt de flesta numren digitalt. Innan de digitala köpen låg The Goon på inköpslistan men eftersom det var rätt många trades jag behövde köpa ikapp blev det aldrig av. Innan jag sedan laddade ner numren så hade jag spanat in Chimichanga som gavs ut som en miniserie 2009-2010 i tre delar men sedan dröjde det till hösten 2011 innan samlingen kom. Våren 2012 kom den digitalt och då slog jag till efter lång, närmast oförklarlig, väntan. Men hallå kom till poängen tänker kanske den jäktade läsaren. Varför fokusera på Chimichanga när The Goon finns? Vadå oförklarlig väntan? Svaret är så enkelt som att titta på bilden här intill. Det håriga barnet vilket innebär cirkus. Freakshow. Monster. Vad mer kan man begära?
Jag har ända sedan jag såg Tod Brownings klassiker Freaks från 1932 i Umeå i slutet av förra årtusendet varit fascinerad av cirkus med betoning på freakshows. Jag följde fascinerat HBO-serien Carnivalé även om den stundtals var seg. I serieväg (serier utgör i dagsläget ungefär 90 procent av min kulturkonsumtion) har jag inte sett några cirkusserier förrän jag hittade Chimichanga och väntade på samlingen. Jag tar tacksamt emot tips på serier med cirkustema. Chimichanga handlar om stentuffa Lulu som arbetar på sin farbrors cirkus som den skäggiga damen eller snarare skäggiga barnet. Cirkusen har inte det lätt eftersom några av de andra akterna är: Randy- The Man With the Strength of a Slightly Larger Man och Ezmeralda and the Amazing Two-Eyed Goat. På väg hem till cirkusen efter att ha köpt en chimichanga (en form av burrito) vill Dagmar the Witch ha en lock av hennes skägg och som betalning väljer Lulu ett ägg som en fågel precis kräkts upp bakom Dagmars hus. Innan hon är framme vid cirkusen har ägget kläckts och ett hårigt monster/troll växt upp. Lulu döper honom till Chimichanga och vändningen för cirkusen är nära. Tyvärr har locken från Lulus skägg lett till att Dagmar äntligen fått till formeln för att kunna bota sina gaser, en formel som ett ondskefullt läkemedelsföretag köper av henne. Men för att fortsätta producera behöver de Lulus skäggstrån.
Eric Powells teckningar är inget annat än suveräna i Chimichanga och Dave Stewarts färgläggning är grädde på moset. Spitzenklasse. Några sidor finns att beskåda hos Dark Horse. Powells manus följer en rätt ordinär grundhistoria om barn som blir vän med monster som… ni kan säkert räkna ut resten. Även om grundhistorien känns igen så har Powell skruvat det hela några varv genom att göra Lulu till en äkta outsider och monstret till just redigt fult och otrevligt monster. Dagmar the Witch och läkemedelsförtaget Dinderlys onda VD är också skruvade och att medicinen botar gaser ger givetvis lite öppningar inledningsvis. Cirkusmedlemmarna ställer inte heller upp för varandra som fallet var i Freaks utan är ett rätt egotrippat gäng med skeva självbilder. Samtidigt som vänskapen mellan Chimichanga och Lulu är gullig är det genomgående kul med snärtig dialog och bra driv i berättelsen. Även om berättelsen utspelar sig i nutid är en del karaktärer och miljöer som hämtade från 20-talet och det blir en synnerligen trevlig blandning. Men även om berättelsen är bra är det framförallt teckningarna och färgläggningen som lyfter Chimichanga, en riktigt bra serie som det var värt att vänta på.
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5
Serie med cirkustema: http://en.wikipedia.org/wiki/Kiss:_Psycho_Circus
Har faktiskt läst första samlingen, och det är inte alls så dåligt som man kanske kan tro.
PS. Jag gillar inte Kiss.