Manusförfattaren Ray Spass har precis köpt ett nytt hus, känt för satansdyrkan och mord, i Hollywood för en relativt liten summa pengar. Det billiga priset beror på husets dåliga rykte med det bekymrar inte Spass eftersom han menar att det inte kan ha sämre rykte än han själv. Dessutom passar ett skrämmande spökhus honom perfekt när han nu äntligen ska försöka avsluta sitt senaste filmmanus som han har sålt in som ”The Shining meets Alien”. En historia i yttre rymden där den ultimata rebellen Max Nomax sätts i fängsligt förvar på en övergiven rymdstation i omloppsbana kring ett svart hål. Han är smärtsamt medveten om att detta manus är hans sista chans i Hollywood efter ett självdestruktivt liv av vilda fester, droger och svikna löften men istället fyller han huset med prostituerade för att fira en svart mässa, vilket slutar i att han hamnar på sjukhus och får reda på att han drabbats av en obotlig hjärntumör. Nu när Ray Spass nått bottnen återvänder han hem till sitt hemsökta hus för att ta sitt liv men upptäcker att han inte är ensam. Där sitter huvudrollen i hans ofullbordade filmmanus, Max Nomax, och han vill utbyta tjänster: skriv färdigt manuset så botar jag din hjärntumör.

Förutom New X-Men med Frank Quitely så har jag läst väldigt lite Grant Morrison men efter hans mycket trevliga Multiversity har jag fått blodad tand. Nameless ligger på hög och väntar på en genomläsning och jag ser även fram emot hans Klaus från BOOM! Studios senare i år. Serien Annihilator som är föremål för den här recensionen är tecknad av Frazer Irving (Silent War, Batman & Robin) och ges ut av Legendary Comics (en del av filmbolaget Legendary Pictures) som bland annat publicerat Holy Terror av Frank Miller.

Annihilator är en härligt trippad berättelse full av Morrisonsk meta och kluriga galenskaper som fick mig att maniskt läsa ut den och lämnade mig helt omtumlad efteråt. Huvudpersonerna Ray Spass och Max Nomax är båda två avskyvärda och själviska människor men medan Rays främsta drag är hans självdestruktivitet så är Nomax en överintelligent djävul. Nomax kommer från en perfekt men själlös värld som styrs av ett dataliknande väsen kallad Vada och Nomax gör allt han kan för att ifrågasätta Vada genom till exempel provokativ konst eller stölder av konstskatter. Annihilator bjuder på en fartfylld och spännande resa med många referenser till klassiker och populärkultur som till exempel Goethes Faust och Frankensteins monster samtidigt som den även är en mycket läskig spökhistoria i rymden. Min favorit i serien är den lilla teddybjörnsliknande artificiella intelligensen Baby Bug-Eyes som är Max enda sällskap på rymdstationen och som gärna ställer upp om man behöver en tröstekram, men som också ruvar på fasansfulla hemligheter.

Själva handlingen går ut på att Max inte vet hur han hamnat på jorden och behöver Rays hjälp för att friska upp sitt minne vilket gör berättelsen skönt skruvad och spännande. Ray har nämligen lånat figuren Nomax från diverse fiktiva seriefigurer ända från 1910-talet och framåt men alla har de vissa gemensamma nämnare: En ”Sleeping Beauty” i ett komaliknande tillstånd och ett ouppklarat brott, ett hemsökt hus på randen till katastrofen, en superpolis på jakt efter Nomax som är ett universalgeni på ständig flykt men alltid ett steg före alla andra.

Annihilator tecknas utomordentlig bra av Frazer Irving och jag kan inte få nog av hans overkliga bilder och sjuka färgpalett som är det absolut bästa med hela serien och det kommer även en fortsättning så småningom kallad The Devil’s Walk. Både Ray Spass och Max Nomax är underbart välgjorda karaktärer och den här serien är ett måste för alla älskare av Morrison men även för dig som vill läsa en galen, läskig och grymt snyggt tecknad science fiction-berättelse.

Trackback-adress