Sportlovet är i full gång vilket gett mig tid att plöja genom några äldre serier som legat på hög. Ända sedan jag började läsa Marvel-serier på 1980-talet så har John Byrne varit en av mina största favoriter och jag är ständigt på jakt efter godbitar av hans utgivning hos förlaget. Den klassiska X-Men-följetongen med Chris Claremont, hans egen långa hyllning till Jack Kirby och Stan Lee i Fantastic Four, hans egna skapelse Alpha Flight, en kort men betydelsefull run med Hulk, en läsvärd sejour med Namor plus lite Iron Fist och diverse Marvel Team-Up-utgåvor med Spider-Man är alla serier som jag gärna plockar fram och som påminner mig om när Marvel-serier var något av det bästa man kunde läsa. Dock har det länge funnits ett svart hål i min samling som förlaget nu äntligen rättat till (nästan, men mer om det längre ner): John Byrnes Sensational She-Hulk.

Efter att hon hoppat in som ersättare för The Thing i Fantastic Four blev det uppenbart hur mycket Byrne både gillade att teckna karaktären men även att ge henne en värdig plats i Marvels universum som innebar att hon var mer än Bruce Banners kusin och en kvinnlig Hulk. En superhjälte som älskade att vara just superhjälte och som inte såg något problem med att hon inte kunde återvända till sitt vanliga alter ego Jennifer Walters. När hon sedan fick en alldeles egen titel igen med Byrne som både författare och tecknare 1989 var det en helt annan Shulkie än i hennes ursprungsserie The Savage She-Hulk som presenterades. The Sensational She-Hulk är något av det bästa Byrne har gjort och inte bara för att han är i högform när det gäller en karaktär som han i mångt och mycket revolutionerat utan för att han fyller serien med underbara knasigheter, B-skurkar, meta, serieklichéer, fjärde barriären och med en glimt i ögat och kärlek till mediet som få serier kan mäta sig med.

Redan i den inledande episoden – som är en av serierna i antologin Marvel Comics Presents (1988) #18 – sätter han tonen för det som komma skall med en She-Hulk som refererar över sin gamla serie, sina äventyr med Fantastic Four och Avengers och en egen Marvel Graphic Novel (också skapad av Byrne) och uttråkad på självaste julafton har en pratstund med Ben Grimm per telefon. Medan hon småpratar fantiserar hon om roligare saker som rejäla superhjältefighter med Doctor Doom, Magneto och till och med Galactus där hon ber Doom skynda på med sitt klassiska superskurktugg eftersom det bara är fyra sidor kvar, att han inte får förstöra hennes tröja eftersom serien godkänts av The Comics Code Authority och utbrister ”Holy Moebius!” när Galactus anländer. Hela episoden är reklam för hennes egna nya serie och detta är ett faktum som Shulkie är väl medveten om och jag älskar det.

De första fyra numren av The Sensational She-Hulk är uppbyggda efter klassiska Marvel-serier från början av 1960-talet: She-Hulk hypnotiserad av Circus of Crime (precis som hennes kusin råkade ut för i Avengers #1), invasion från yttre rymden (Skrullerna i Fantastic Four #2 och The Toad Men i Hulk #2), det obligatoriska gästspelet av Spider-Man i The Sensational She-Hulk #3 samt en karaktär från The Golden Age of Comics i #4 (Namor i Fantastic Four #4 och Captain America i Avengers #4). Här får vi även möta Mysterio och Stilt-Man men framförallt de bisarra skurkarna The Headmen. Dessa sistnämnda dök från början upp i diverse skräckhistorier från den tiden när Marvel hette Timely Comics och fick en plats i Marvels superhjälteuniversum tack vare mästaren Steve Gerber (Man-Thing, Defenders, Howard the Duck). Om du inte läst Steve Gerbers Defenders så kan jag rekommendera den varmt för det är något av det bästa Marvel (och Gerber) skapat.

Förutom chefredaktören Tom DeFalcos klagomål och redaktören Bobbie Chases försäkringar om att Byrne vet vad han håller på med så pratar Shulkie ofta med läsaren om allt ifrån seriens uppbyggnad, saker som vi läsare redan vet eftersom vi kan läsa alla sidohandlingar, att det är bekvämt att Byrne även författar och tecknar West Coast Avengers och mycket mer. Höjdpunkten är She-Hulks möte med Louise Mason i The Sensational She-Hulk #4. Hon var under 1940-talet superhjälten The Blonde Phantom (med egen tidning och allt) och fungerar som Shulkies mentor när det gäller att förstå vad hon kan göra när hon är medveten om att hon är huvudrollsinnehavare i sin egen serietidning. She-Hulk är 31 år gammal och hon kommer alltid vara det så länge hon är med i en serie medan Louise har åldrats i normal takt eftersom hennes serie lagts ner. Hon och hennes make, detektiven Mark Manos, hoppades att de skulle få komma tillbaka till seriernas värld när flera andra Golden Age-karaktärer gjorde det – som Namor och Captain America – men inget hände och till slut dog Mark av hög ålder. Louise lär She-Huk att hon inte bara kan prata med läsarna men också röra sig fritt i tid och rum och mellan serierutorna men att kliva ur tidningen är ingen bra idé eftersom hon är tuschad, färglagd och tryckt.

Byrnes otroliga fantasi, underbara bilder, lekfullhet och humor präglar hela serien och framförallt gillar jag fighterna som är en skön blandning av klassisk superhjälteaction och en hommage till tecknade lördagsmatinéer.

Tempot dalar lite i The Sensational She-Hulk #5-8 där vi bland annat får träffa snarlika varianter av Stålmusen, Flintstones och The Three Stooges samt Steve Gerbers bisarra skapelse Doctor Bong (i Fantastic Four #5 fick kvartetten möta Doctor Doom för första gången men She-Hulk får nöja sig med Doctor Bong eftersom han är en ”lame villain”); en helsjuk rymdresa med truckers, Razorback (som har den lökiga mutantkraften att han kan köra vilket fordon som helst) och Xemnu (som får mig att tänka på den galne men ensamme Iskungen från Adventure Time med den skillnaden att han jagar barn och inte prinsessor) samt Shulkies möte med världens bäste detektiv Nick St. Christopher som är en vitskäggig liten gubbe som vet när man varit olydig eller snäll, ger bort presenter, har en mistelkvist i kavajslaget och är en hejare på att använda skorstenar som transportmedel.

Byrne hann bara göra åtta nummer av serien innan han slutade på grund av meningsskiljaktigheter med Marvel (enligt honom själv) men skulle återvända till serien i triumf lite senare. The Sensational She-Hulk by John Byrne: The Return ligger redan i läshögen och jag är verkligen sugen på mer fånig knasighet efter att ha ha läst första volymen. Det enda som stör mig är att Marvel ännu inte återtryckt Marvel Graphic Novel #18: The Sensational She-Hulk från 1985 av och med John Byrne men förhoppningsvis uppfyller förlaget min önskan snart så att min samling blir fulländad. Rekommenderas varmt!!!

Trackback-adress