Hellboy: Into the Silent Sea

tisdag 20 juni, kl 20:40 av Anders 0 kommentarer

I den tredje fristående serieromanen med Hellboy fortsätter Mike Mignola, tillsammans med sublime illustratören och tecknaren Gary Gianni, att skriva kärleksbrev till sina främsta inspirationskällor. House of the Living Dead (med Richard Corben) var en hyllning till Universals monsterfilmer i allmänhet och House of Frankenstein (Eerle C. Kenton, 1944) i synnerhet. Det är lätt att förstå varför Mignola gillar vad som i princip är monsterfilmernas svar på Avengers. Nästan alla monster får en stund i rampljuset under speltiden! I The Midnight Circus (med Duncan Fegredo) får vi hans svar på Carlos Collodis The Adventures of Pinocchio (1883). Into the Silent Sea tillägnas upphovsmännen bakom filmen Moby Dick (1956). Regissören John Huston, manusförfattaren Ray Bradbury, huvudrollsinnehavaren Gregory Peck samt givetvis Herman Melville, författaren bakom den amerikanska litteraturens mest monumentala verk före Cormac McCarthys Blood Meridian (1986). Den maritima skräckens mästare William Hope Hodgson får också ett hedersomnämnande på dedikationsbladet.

Den som kan sin Hellboy minns säkert att detta inte är första gången som Hustons klassiker omnämns i serierna. I The Island från 2005 hamnar den lätt romdruckne huvudpersonen i en fajt med ett vidunder. Under det att han försöker övermanna besten med hjälp av ett rostigt svärd börjar han citera Kapten Ahab som under filmens slutstrid hörs vråla: ”From Hell’s heart I stab at thee! For hate’s sake I spit my last breath at thee!”

Mot slutet av den serien kastar Hellboy loss i en gisten liten skorv. Into the Silent Sea ger oss berättelsen om vad som hände under båtfärden som sedermera förde honom till England. Värt att nämna är att Gary Gianni inte enbart står för bilderna i albumet. Som så ofta annars när det gäller Mignolas samarbeten är det i slutändan svårt att avgöra från vem som enskilda idéer härstammat. De två konstnärerna har en gemensam historia som sträcker sig tillbaka till början av 90-talet. Redan i den andra Hellboyminiserien Wake the Devil (1996) var Giannis charmerande kuriositet MonsterMen med som back up. De som läst vet att hans stil drar åt det klassiska illustrationshållet. Följdriktigt har han tidigare legat bakom serier med pulphjälten The Shadow (Hell’s Heat Wave från 1995 rekommenderas varmt till den som söker sommarläsning), målningar och illustrationer till samlingar med Robert E. Howards figurer Solomon Kane och Bran Mak Morn samt en serieversion av Jules Vernes 20 000 Leagues Under the Sea som Dark Horse släppte 1992.

Personligen känner jag bara kärlek, men kan tänka mig att en del läsare kommer uppleva Giannis bilder som lite stela emellanåt. Närmare kopparstick än sekventiellt berättande. Men vad de saknar i dynamik kompenserar de med enorm detaljrikedom och en förtätad stämning som emellanåt får det att kännas som att man själv vandrar runt på det saltstänkta skeppet. Kaptenen ser ut att var tvillingbror med Orson Welles svavelosande präst som i Hustons film levererar en glödande predikan om Jonah från sin pulpet formad som ett bogspröt. Och han är minst lika oförlåtande. Kallblodigt skjuter han en kula för pannan på den besättningsmedlem som emotsätter sig hans plan att sälja Hellboy till en freakshow så snart de når land.

Serien drivs framåt mer av en rad laddade scener snarare än en intrikat historia. Men trots det kommer den som önskar sig återkoppling till den större Hellboymytologin inte heller gå lottlös. Detta tack vare ett gästspel från en kvinnlig representant för halstarriga The Heliopic Brotherhood of Ra. Det här är en serie jag vet att jag kommer återvända till åtskilliga gånger. Genomsyrad som den är av kärlek till litteraturen, konsten och drömmen om det hemsökta havet passar den mig perfekt. Enskilda bilder kan man förlora sig i riktigt länge. Oavsett om det är i fascination för ett snyggt designat monster, skeppsdetaljer eller helt enkelt Giannis utsökta pennföring. Det här är en bladvändare men inte på det sätt som brukar avses. Snarare än att ständigt drivas framåt för att nå slutet bläddrar jag tillbaka för att återigen fascineras av storheten i vad Mignola och Gianni åstadkommit.