”Att vara tjej suger”, tänker Olivia när hon ligger på laserklinikens brits för sin inledande konsultation, det vill säga hur hög styrka hon tål vid hårborttagningen. ”Detta är bara början. När man lever som man kan man bara skita i allt. Låter inte det skönt?”, frågar hon sig själv. Men Olivia tänker inte ge sig. Hon vet att det suger och att hon inte ligger här för att det är kul.

”Jag vet att ett liv av fysisk smärta och ytlig diskriminering väntar mig. För jag är inte en man.”

Efter Alltid hejdå av Alma Thörn och En klump i magen av Malin Granroth är det dags för årets tredje debut av ytterligare en tidigare elev från den eminenta Serieskolan i Malmö, nämligen Olivia Skoglund och hennes första seriebok: Nästan i mål! En komisk transition.

Med en härligt naivistisk stil och en rejäl skopa svart humor berättar Olivia allt för psykologen under transutredningens terapisamtal. Om kroppsfixering, förnedringen att försöka hämta ett postpaket när man inte bytt namn juridiskt än, frisyrer, solhattar, hormonbehandling, och så vidare, och nästan alla berättelser avslutas med en galen och lätt skruvad punchline. Olivia frågar sig själv om hon använder skrattet för att dölja vad hon egentligen känner och även om Nästan i mål! innehåller ett mörker så är den samtidigt genuint ärlig, befriande och unik, just i den bemärkelsen att den berättar om en livslång process som man egentligen aldrig blir klar med och ibland vill man bara skratta åt alltihop.

Att driva med eller göra narr av transpersoner eller hbtq-personer är något som jag personligen avskyr och jag längtar innerligt efter den dagen då dessa, så kallade, skämt för evigt förpassats till historiens stinkande skräphög och tack vare Olivias seriebok har vi verkligen kommit ett steg närmare. När Olivia längtansfullt tittar på tjejtoan för att slippa kiss på ringen, väljer mer chips istället för grönkålschips (för att hennes bröst ska växa av hormonerna) eller lider av både tutt- och pungsvett under sommarens varmaste dagar så skrattar man med henne och inte åt henne – och det är oerhört befriande.

Trackback-adress