JSA vs Kobra har hittills varit en för min del väldigt spännande läsupplevelse. Kampen mellan gott och ont i serier har alltid följt vissa givna regler, men JSA vs. Kobra vänder upp och ner på dessa regler. Grundidén här är vad som händer när hjältarna ställs inför en hänsynslös fiende som spelar efter helt andra regler än vad dessa hjältar än vana vid. Desperation, tvivel och missmod börjar sakta men säker slå rot oss medlemmarna i JSA när Kobras nya ledare Jason Burr och hans fanatiska anhängare hela tiden tycks vara ett par steg före JSA.
Författaren Eric Truatmann (någon mer än jag som får flashback till första Rambo-filmen?) har här fått till en nästan kusligt spännande historia. En historia som i alla fall får mig att ivrigt vänta på nästa nummer i serien för att se hur storyn ska utveckla sig. Men ska man vara lite petig här så skulle nog titeln på denna miniserie ha varit Mister Terrific vs. Kobra och inte JSA vs. Kobra eftersom Mister Terrific i rätt stor utsträckning är den egentliga huvudkaraktären. Vilket är helt ok, för hade Trautmann valt att fokusera på fler karaktärer så tror jag att storyn hade blivit väldigt spretig. Så det är nu så får vi storyn genom två karaktärer. Dels Mister Terrific och dels Jason Burr, vilket gör hela storyn egentligen till en dödlig katt och råtta-lek de båda emellan.
Illustrationsmässigt så har Don Kramer och Michael Babinski levererat en riktigt snygg serie så här långt, men i det här numret så är det lite mera hit & miss än tidigare. Det flesta sidor ser riktigt bra ut med fina illustrationer och fina färger. Men på vissa ställen i det här numret så finns det paneler som jag inte tycker lever upp till samma klass som de andra. Det känns lite igenomstressat och inte helt genomarbetat. Men det här är ganska små skönhetsfläckar, på det stora hela så är ändå JSA vs. Kobra #3 ett riktigt bra nummer i en riktigt bra miniserie, kanske en av de bästa som DC gett ut i år.
Manus: Eric Trautmann
Illustration: Don Kramer
Tusch: Michael Babinski
Färg: Art Lyon
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
Inhumans är ordentligt uppretade efter att deras kung, Blackagar Boltagon a.k.a. Black Bolt, kidnappats och ersatts med en imitatör av de invaderande skrullerna i Secret Invasion. Väl tillbaka vid rodret tar Black Bolt, tillsammans med sin lätt psykotiska och maktgiriga bror Maximus, en betydligt mer offensiv roll som Inhumans ledare, och inleder något av ett kosmiskt korståg genom galaxen, där de inledningsvis förintar den flyende Skrull-styrkan i ett nafs. Black Bolt och co vrålar sig sedan vidare in i Kree-imperiet och kör av bara farten rakt igenom ett par av Emperor Vulcans Shi’ar-skepp på vägen. I all korthet, Secret Invasion: War of Kings öppnar för en hel massa lovande kosmiska konflikter, och War of Kings som helhet ser ut att kunna bli något utöver det vanliga. Känns lite som Star wars och Battlestar Galactica mixat med superhjältar.
Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.
Det är hög tid att jag återstiftade bekantskapen med Daredevil. Förutom det avskyvärda spektaklet till långfilm så var det säkert 15 år sedan jag spenderade någon tid med Hell’s Kitchens blinda beskyddare (både i rollen som röd trikåkille och blind advokat), vilket innebär att jag har väldigt dålig koll på vad som hänt med Daredevil på senare år. Utifrån den premissen stormade jag helt sonika in i min lokala seriebutik och roffade åt mig precis inkomna trade paperbacken Cruel and Unusual som samlar nummer 106-110, skrivna av Ed Brubaker och Greg Rucka. Eller ja, det blev inte så mycket stormande och roffande egentligen, i och med att jag hade (och fortfarande har) feber med tillhörande förkylning, så det gick rätt lugnt till.
För cirka en månad sedan skrev jag att jag skulle skriva någon sorts recension innehållandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, så det har väl blivit hög tid att få det ur världen. I och med att Alan Moore (vår man med skägg) hamnat lite i strålkastarljuset på senare tid, främst på grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 år sedan, så föll det sig så att jag någon gång strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore’s Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s så är det här en tung samling, både vikt- och innehållsmässigt, då den innehåller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare på det som skett i tidigare nummer.
