Första numret av Dark Avengers var enligt mig en riktigt stark och lovande öppning för Brian Michael Bendis och Mike Deodatos skurkspäckade hjältesamling. Skön mix av ondingar i hjältemaskering, och det känns även väldigt intressant att blanda in två ”äkta” Avengers mitt i psykopatmixen. Inte för att den minst sagt smått schizofrene Sentry eller den extremt våldsbenägne och krigskåte guden Ares är de mest stabila och präktiga superhjältarna man kan få tag på, men de passar väldigt bra in Bendis nya Avengers. I nummer två får vi känna på lite mer gruppdynamik än i första numret, och det känns verkligen som att det finns ett nästan outtömligt förråd av konflikter och komplikationer att utforska. Det är laddat och fyndigt, men framförallt underhållande att få se Norman Osborns, aka Iron Patriots, utvalda karaktärer gnabbas sinsemellan. När det kommer till handlingen och själva superhjältandet så är jag själv kanske inte såld på att ha Morgana Le Fey som första motståndare för teamet, men när Sentry helt sonika flyger in och sliter huvudet av henne så är i princip allt förlåtet. Dark Avengers #2 är snyggt, smart och ösigt, och det ska bli spännande att få när och hur allt spårar ur för de nya ”hjältarna”. För det lär det göra, förr eller senare.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Köpte, lite sådär på chans mest för att jag gillar Iron Man och går igång lite på robotar med stora vapen, första lösnumret av nya serien War Machine. War Machine är, snabbt förklarat, Iron Mans polare James Rhodes, som iklär sig en Iron Man-liknande rustning, men med en hel massa mer vapen. En annan skillnad ligger även i det att där Iron Man allt som oftast är en rättskaffens superhjälte så är War Machine, som inte drar sig för att använda den hårdvara han släpar runt på, en renodlad soldat. Mycket skjutande och explosioner alltså. Plus i kanten för det. Det jag gillar med War Machine är att det inte krävs några egentliga bakgrundskunskaper för att komma fort in i handlingen. James Rhodes blir allvarligt skadad/totalt lemlästad i en explosion, och väljer efter det att bli något av en mekaniserad terroristbekämpare som bor i en satellit, där han verkar ha tappat rätt mycket av kontakten med sin tidigare mänsklighet. Låt oss kalla det för cyborgsyndromet. Mörkt, brutalt och rätt tragiskt. Handlingsmässigt är det kanske inget storverk som man får gåshud av direkt, men det är fullt tillräckligt för att jag vill läsa mer, och det är rakt igenom väldigt snyggt och passande illustrerat. Mer War Machine framöver!
