Många kandidater fick stryka på foten för att listan skulle bli någorlunda hanterbar den här veckan. Bland annat hoppade jag över The Shadow som brukar ha förstklassiga omslag men som inte räckte ända fram med tanke på konkurrensen. The Manhattan Projects senaste hamnade också bakom målsnöret trots sin assnygga stilistiskt renodlade design.
Jennifer Blood #28
Antingen är det det snygga perspektivet, perfekta ljuset eller helt enkelt känslan och lukten av adrenalin, dimma och mörk kall skog som gör det men Mike Mayhews variant på Jagad faller mig i smaken.
Sherlock Holmes: The Liverpool Demon #5
Veckans Francesco Francavilla är ett enkelt, mystiskt och träffsäkert porträtt av allas vår favoritdetektiv från Baker Street. Hur Francavilla lyckas leverera minst ett omslag i veckan och till olika förlag samt ständigt på topp är för mig en ack så angenäm gåta.
Superman Unchained #1
Den nya Superman-filmen Man of Steel rullar upp på biograferna och gamle stålis själv fyller 75 år. Detta uppmärksammans förstås hela året av förlaget DC och nu senast i veckan med en ny fräsch Superman-titel av Scott Snyder och Jim Lee. Som vanligt när det gäller förstanummer så gödslar förlagen med variantomslag och jag har valt ut två av mina favoriter: Först ut en enkel och kärleksfull hyllning till Silver Age Superman av José Luis Garcia-Lopez, komplett med telefonkiosk och upprörd Lois Lane. Nummer två är från en av mina absoluta 70-talsfavoriter, mästaren Neal Adams, och det räcker för mig.
Wolverine #4
Även Marvel är på gång med mer superhjälteaction på vita duken med femte (!) filmen med Hugh Jackman i rollen som vår kanadensiske favoritmutant med lövbiffspolisonger och adamantiumklor. Marvel ger därför ut en mängd variantomslag på skilda titlar som alla har Wolverines långa liv som tema. En av de enklaste och samtidigt mest hjärtskärande serveras av Pascal Campion.
De Jonah Hex-serier som presenteras här är av en typ man numera sällan ser från de stora förlagen, men som en gång var väldigt vanliga: korta novellserier om 10-15 sidor med en twist ending, och som sällan hänger ihop från avsnitt till avsnitt. Dock kan man i Jonah Hex vol 1 tydligt se att inslaget av fortsättningsserie och kontinuitet ökar över tid, allteftersom Jonah Hex på 70-talet blev populärare – först som en av flera serier i antologititeln Weird Western Tales, och senare i sin egen tidning. Fokuset på kortare berättelser gör också att det är svårt att sträckläsa den här volymen (sträckläser man är det svårt att undgå upprepningarna i serien och man hinner tröttna på Jonahs stundtals tillkämpade faux-Westerndialekt…) – liksom alla Showcase-volymer är det bäst att läsa ett par serier och sedan vänta ett tag innan man återvänder.
