Recensioner

Phonogram: Rue Britannia

måndag 12 april, kl 08:48 av 6 kommentarer

887735-phonogramcover2_superShazam-avdelningen ”Henrik läser serier han borde läst för länge sen” (tidigare delar hittar du här och här) har nu hunnit fram till popmagiserien Phonogram av Kieron Gillen och James McKelvie. F n går tredje miniserien The Singles Club mot sitt slut på Image, men det här är alltså första samlingen, Rue Britannia, från 2006.

Kieron Gillen har ett förflutet som dataspels- och musikskribent, och det är i egenskap av det sistnämnda som Gillen samlar inspiration till Phonogram. Seriens huvudperson David Kohl (som av en händelse är väldigt lik Kieron Gillen själv) är en phonomancer, det vill säga en magiker som trollar med hjälp av musik. I Rue Britannia dras Kohl in i sökandet efter den försvunna britpop-gudinnan Britannia, och måste dessutom rädda en död exflickvän undan ett öde värre än döden i en nostalgibemängd annan dimension. Parallellerna till den popkulturella kaosmagin i Grant Morrisons Invisibles är tydliga, och greppet att låta huvudpersonen vara visuell stand-in för författaren är förstås också hämtat därifrån. Över huvud taget lever Gillen i denna första Phonogram-samling i skuggan av Morrisons Invisibles: personifikationer av begrepp dyker upp som figurer i serien, huvudpersonerna är sådär självmedvetet fanboy-coola, och hela magin är som en blåkopia av vad Morrison lade fram i sin serie fast som om det vore skrivet av Andres Lokko (d v s pepprat med musikreferenser av mer eller mindre – oftast mindre – tillgängligt slag). Som sig bör innehåller serien också lite transgenderflört, men eftersom det här är en serie indränkt i ett manligt/macho-sätt att förhålla sig till populärkultur blir det inte stort mer än lite kittlande softcore (till skillnad från de både humoristiska och djupsinniga utforskningarna av könsidentitet som karaktäriserade framförallt Invisibles Vol 2).

Just det ständiga musikrefererandet och den ironiska-men-ändå-inte-riktigt-skildringen av musiknördiga evighetsproblem som nostalgi, att bli gammal, att växa upp och så vidare är nog det som går mig mest på nerverna med denna serie. Gillen gör försök att distansera sig till nördkraven på att alltid vara ”rätt” men halkar hela tiden tillbaka i ett inte särskilt distanserat ”…men det är jag som har rätt i alla fall”. Och ja just det, intrigen och personskildringarna är inte särskilt fräscha de heller. Med risk för att upprepa mig: har man läst Invisibles har man läst det här. Musikdyrkan är så total att den dränker allt annat.

Enda ljuspunkten är McKelvies illustrationer, som jag först inte gillade men som sedan gradvis växte till sig. McKelvie jobbar väldigt sparsamt med djup och skuggor vilket drar uppmärksamhet till mediets tvådimensionalitet snarare än att försöka kringgå den – men då och då bryts detta, t ex i mötet med magikermentorn Indie Dave i #3 och den flippriga dimensionsresan i #4. På samma vis använder McKelvie ett huvudsakligen traditionellt mönster för rutkompositioner som då och då bryts av mer innovativa grepp (t ex Britannia-myten i #4 eller de gradvisa trerutors föryngringarna i #6). Just för att McKelvie annars berättar visuellt på ett väldigt rakt sätt blir effekten av dessa små brott desto större. Ibland är dock linjerna lite tvekande och perspektivvalen nästan skolboksmässiga, men vad jag har kunnat se har McKelvie sedan den här första volymen utvecklats en hel del som illustratör – jag måste säga att jag blir mer sugen på att läsa nåt annat McKelvie har tecknat än nåt annat Gillen har skrivit efter att ha läst Phonogram: Rue Britannia.

Manus: Kieron Gillen
Illustration: James McKelvie
Förlag: Image
Betyg: 2/5

Kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Henrik Ornebring. Henrik Ornebring said: Äntligen måndag! Det firar vi med en recension av Phonogram: Rue Britannia: http://bit.ly/bOHVms […]

  2. Rikard says:

    Bra recension. Jag fick låna Rue Britannia med löftet att den var fantastisk. Jag gillar dessutom britpop sedan det begav sig men även för mig var den en besvikelse.

  3. Henrik Ö says:

    Jag undrade när jag skrev recensionen om någon mer musikintresserad än jag (särskilt någon med ett intresse för den era som skildras i serien) skulle uppskatta serien mer. Intressant att även du tyckte den var en besvikelse.

  4. Henke says:

    Jag har verkligen försökt att gilla Phonogram, men det går inte. Jag tycker mest att det känns som en väldigt självgod och plastig serie.

  5. Henrik Ö says:

    Henke: ”Självgod och plastig”, det var en bra beskrivning. Bara de första två-tre sidorna formligen dryper ju av självgodhet – meningen är väl att det ska vara så för att huvudpersonen är självgod, men det känns rätt genomskinligt: det är _serien_ som helhet (ton, tilltal, allting) som är självgod.

  6. […] att ha läst Phonogram: Rue Britannia fattade jag verkligen inte – varför allt väsen om Kieron Gillen? Men, men… när jag […]

Skriv ett svar

Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...