Cairo har några år på nacken nu (den kom ut 2007), men eftersom jag tror att många inte fått upp ögonen för G Willow Wilsons debutverk är den ändå värd en senkommen recension. Boken bygger delvis på Wilsons egna erfarenheter som amerikansk frilansjournalist i Kairo, men har också (som sig bör i en Vertigo-serie) ett starkt mytologiskt anslag i bästa Sandman-anda (fast förmodligen är egentligen Shade the Changing Man av Peter Milligan en bättre referenspunkt, åtminstone enligt Wilson själv).

Cairo är ett ensembledrama med flera huvudpersoner, alla skildrade med stor nyansrikedom. Vi möter haschsmugglaren Ashraf som mellan smuggelräderna samtalar med sin döda mor, den israeliska soldaten Tova som skickats på straffkommendering för ordervägran, libanes-amerikanen Shaheed som har drastiska planer för sitt Kairo-besök, den amerikanska turisten Kate som är både naiv och kunnig om regionen, regimkritiske journalisten Jibreel som vill gifta sig med Ashrafs syster, och, inte minst, djinnen Shams (just det, en äkta anden-i-flaskan, eller i det här fallet snarare anden-i-vattenpipan) som fungerar som en trickstergestalt som för alla dessa disparata existenser samman.

Historien börjar med en klassisk MacGuffin: Ashraf stjäl vattenpipan som Shams bor i men tappar sedan bort den, vilket vattenpipans ägare, brottskungen Nar, inte alls uppskattar. De sex huvudpersonerna korsar sedan varandras spÃ¥r pÃ¥ diverse olika sätt och med olika konsekvenser innan det blir dags för showdown med bÃ¥de Nar och Iblis, Djävulen själv. Berättartempot är högt och karaktärernas utläggningar om det politiska läget i regionen och om religion och mytologi varvas med frejdiga actionsekvenser som mer för tankarna till en europeisk serietradition (tänk Tintin men med betydligt större postkolonial medvetenhet) än en amerikansk. Det är ocksÃ¥ en stor bedrift att de nämnda politiska utläggningarna aldrig känns pÃ¥klistrade: tvärtom är de alltid filtrerade genom en trovärdig rollfigur som inte bara har en anledning att tycka som han/hon tycker, men ocksÃ¥ en anledning att prata om det. Historien är i sig inte särskilt märkvärdig, men Wilson utnyttjar skickligt intrigens vändningar för att tvinga sina rollfigurer att rannsaka sig själva och ta ställning i stora som smÃ¥ frÃ¥gor. Lika skickligt varvar Wilson de tunga resonemangen med fjäderlätt komik (Kates halvkassa arabiska är en ständig källa till geniala repliker – ‘Necessary the peeing’ är en av favoriterna). Hon liksom smyger in ett charmigt budskap om religiös och politisk tolerans i en berättelse som är solitt förankrad i genrelitteraturens konventioner.

Cairo är ett typexempel pÃ¥ magisk realism – även om berättelsen utspelar sig i dagens Kairo är det ingen av figurerna som blir särskilt förvÃ¥nade när de konfronteras med djinner, flygande mattor och resor till andevärlden. Det fantastiska är ett naturligt inslag i världen, nÃ¥got som ocksÃ¥ dÃ¥ och dÃ¥ speglas i roligt utförda metaserie-element: huvudfigurerna rör sig bakom och mellan serierutorna, försöker själva vända blad i seriealbumet, och liknande. Denna självmedvetenhet hade lätt kunna spÃ¥ra ur i meningslös formexercis, men även här är Wilson Ã¥terhÃ¥llsam och sätter personerna i centrum. Läs själva sÃ¥ förstÃ¥r ni exempelvis varför det är helt enligt berättelsens logik att det är just Shaheed som rör sig utanför serierutornas ramar.

M K Perker – en av Turkiets mest framstÃ¥ende illustratörer och med mÃ¥nga internationella dagstidningsillustrationsuppdrag pÃ¥ meritlistan – tecknar Wilsons magiska värld i disciplinerade grÃ¥skalor (Cairo är i svartvitt). Perker är särskilt bra pÃ¥ kroppar och rörelse. Närblider används sparsamt, när man ser figurerna ser man dem för det mesta i hel- eller halvfigur, mer eller mindre mÃ¥lmedvetet pÃ¥ väg nÃ¥gonstans genom antingen andevärlden eller Kairos myllrande stadslandskap. Demonerna och djävlarna i Undernilen (andevärlden alltsÃ¥) har utstuderat formbara, böjliga kroppar och mäter sig väl med Mike Dringenberg och Malcolm Jones III:s helveteskreationer i Sandman. Hans handlag bÃ¥de med personerna och de mytologiska inslagen gör det inte särskilt förvÃ¥nande att han sedan fortsatt sitt samarbete med Wilson i pÃ¥gÃ¥ende Vertigo-serien Air (recension kommer snart).

Cairo är en mogen debut som ges ytterligare tyngd av en erfaren illustratör. Wilson navigerar sig igenom ett hämningslöst genreblandande och snabba rörelser mellan högt och lågt med den äran: man väntar sig med jämna mellanrum att kombinationen av politisk medvetenhet och klassiskt sagoberättande ska kollapsa som en annan ostsufflé, men det händer aldrig. Cairo håller stilen rakt igenom. Insta-classic.

Trackback-adress