Arkiv för september 2011

Recensioner

Tivoli #5/2011

torsdag 29 september, kl 22:05 av 4 kommentarer

tivoli-5I juni var vi en av alla bloggar och annat som slog ett slag för  att få folk att teckna en prenumeration på Tivoli som då var nedläggningshotad. Tivoli fick in betydligt fler än de 1500 nya prenumeranter som behövdes och i mitten av september landade första numret efter kampanjen i brevlådan. Det var kul att bidra till att Tivoli finns kvar, tidningen är ett välbehövligt tillskott bland alla global brands-tidningar från Egmont. Tidningen består mest av serier men det finns även pyssel, faktasidor och insända teckningar.

Titelserien Tivoli av Ann-Christine Magnusson och Annika Giannini handlar om ett kringresande tivoli bestående av ett antal talande djur. I Villagatan vill de sätta upp sitt tivoli på en lugn villagata men de intoleranta vuxna vill inte det trots att barnen blir eld och lågor. Men givetvis sviker inte Tivoligänget barnen. Serien behandlar vuxnas intolerans för lek och stök på ett bra sätt och teckningarna är riktigt bra. Efteråt följer en presentation av karaktärerna vilket är bra för nytillkomna läsare.

Fortsätt läsa Tivoli #5/2011

Förlag: Positiv förlag
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Batman #1

onsdag 28 september, kl 14:41 av 2 kommentarer

batman1Efter Rikards bottennapp med Catwoman #1, som hittills ser ut att ta det föga hedervärda priset som sämsta serie så här långt i DC:s relaunch, så kan det vara på sin plats med en serie som lyckats mycket bättre i konsten att få till ett riktigt bra första nummer. För det är precis vad Scott Snyder och Greg Capullo har gjort med Batman #1. Jag blev faktiskt lite överraskad av hur bra grepp de båda har om Batman och den värld han befinner sig i redan från start.

Det hela börjar med att Batman stoppar ett massflykt på Arkham och får oväntat hjälp av… The Joker. Skönt oväntat twist och även saker och ting inte är vad de ser ut att vara. Nåja, jag ska inte spoila något för er och hur som helst så har det inte så mycket med numret i övrigt att göra. För det är när Batman undersöker en mordplats som det här numret verkligen visar sig från sin starka sida. Det är härligt att se Batman åter göra skäl för titeln ”World’s Greatest Detective” i Snyders händer. Att Snyder också låter Bruce Wayne ta lika mycket plats i det numret som hans alter ego känns också uppfriskande. Personligen tycker jag att många Batman-författare lagt alldeles för stort fokus på Batman och mer eller mindre glömt bort hans civila identitet. Därför är det kul att se att Snyder ägnar lika stor uppmärksamhet till båda sidorna av karaktären.

Greg Capullo är långt ifrån någon nybörjare i seriebranschen och har bland annat jobbat som illustratör på titlar som Spawn och Haunt. Detta är dock hans första DC-serie och han gör ett lysande arbete. Capullo verkar ha tagit viss inspiration ifrån Frank Millers arbeten med Batman. Se bara på Batmans fight mot skurkarna på Arkham i början av numret där en hel del av det visuella känns väldigt Millerskt. Men Capullo har en mer realistisk och detaljrikare stil än Miller och han också en fin känsla för tempo och dynamik, både i det lugna karaktärsavsnitten som i actionpartierna.

Batman #1 är ett utmärkt första nummer och klart på samma nivå som Action Comics #1 och Green Lantern #1. Egentligen det enda som gör att jag inte ger numret full poäng i betyg är att chiffhangern i slutet som känns lika fräsch och spännande som numret i övrigt. Men jag kommer definitivt att plocka upp nummer 2 när det kommer nästa månad för att se hur väl Snyder och Capullo förvaltar den här utmärkta nystarten.

Manus: Scott Snyder
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion
Färgläggning: Fco Plascencia
Förlag: DC Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Catwoman #1

måndag 26 september, kl 08:09 av 7 kommentarer

catwoman1Av veckans del av New 52 fastnade jag för Catwoman av Judd Winick och Guillem March. Jag kan inte minnas att jag läst någon serie där Catwoman varit med, mitt Bat-läsande inskränker sig till Frank Millers och Paul Popes versioner. Min relation till Catwoman bygger helt på den bästa trikåfilmen jag sett, Tim Burtons snygga Batman Returns där Michelle Pfeiffer, som jag hade ett långvarigt crush på spelade Selena Kyle. Om filmens version av Catwomans origin ligger nära seriens vet jag inte så det är med mycket knappa kunskaper jag tar mig an Catwoman.

Obs! Spoilers ahead. Selena Kyle har här en synnerligen välsvarvad kropp som exponeras på olika sätt på de 21 sidorna. Det hela börjar med en closeup på henne när hon drar på sig catdräkten över sina stora bröst och sin röda behå när ett gäng busar med dödskallemasker bryter sig in i hennes lägenhet, hon lyckas dock fly genom att kasta sig ut, halvt påklädd, genom ett fönster. Hon snackar därefter lite med en polare som varit showgirl, iofs numera åldrad, om att hon behöver någonstans att bo. Därefter hänger hon som bartender på en fest som ryska maffian har med massor av lättklädda tjejer. Hon ser då en man, Renald, varpå hon får en flashback till barndomen då han har ihjäl någon till henne närstående, ev. hennes mamma. Hon följer efter honom in på toaletten, för locka honom, han är 55+, så har hon knäppt upp sin bartenderblus och blottar sin lila behå och sina stora bröst. Dessutom är hennes byxor lite uppknäppta i sidan så man ser en väldigt smal troskant som indikerar att hon har string på sig. Hon spöar därefter skiter ur honom innan hon inser att de antaligen hittat bartendern hon ersatt och därför slår hon sin väg ut ur den ryska festen. För sakens skull ska det noteras att hon här lyckats knäppa sin dräkt. Därefter sitter hon ensam i sitt lånade penthouse omgiven av sina katter och känner sig lite tom. Därpå följer en av de skummaste och definitivt den mest krystade sexscen jag sett i en serie när Catwoman och Batman knullar. The End.

Att DC i nådens år 2011 släpper igenom sån här grumlig skit är ofattbart. Vad tänkte dom? Vad tänkte Winick? Winicks förklaring att Catwoman är en kvinna av idag känns… sådär. Winick gör en stark, om än trasig, kvinnlig karaktär till ett rent objekt genom en krystad handling och massor av omotiverat avklätt . Men visst är fjuniga tonåringar DCs huvudsakliga målgrupp så kanske det kan funka i nåt nummer. Sen borde även de trötta på de andra bristerna i Catwoman som t.ex. den kackiga handlingen och Catwomans trista inre dialog. Hamnar Catwoman på en rysk gangterfest bara för att få med ännu mer halvnaket? Hur hänger det samma med de som jagar henne? Det enda som är bra i Catwoman #1 är Guillem March teckningar som hade förtjänat ett bättre manus. Således faller all skugga på Winick och redaktörerna. Det som hade kunnat bli ett bra förstanummer för att introducera karaktärer Catwoman blir istället dålig mjukporr. För er som har läst skiten och vill gotta er i befogade reaktioner har Robot 6 gjort en sammanställning som även gäller Red Hood and the Outlaws som tydligen ska vara ännu värre. En bedrift i sig.

Manus: Judd Winick
Illustration: Guillem March
Färgläggning: Tomeu Morey
Förlag: DC Comics
Betyg: 1+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Red Lanterns #1

söndag 25 september, kl 19:58 av 2 kommentarer

red_lanternsJag vet, jag borde ju inte hålla på och läsa och recensera DC-titlar när jag samtidigt fortsätter att påstå att jag egentligen inte gillar DC. Kanske lika bra att ha det överstökat och erkänna att jag faktiskt gillar en del DC-grejer. Hur som helst, jag har läst ytterligare en DCnU-titel som fångade mitt intresse, och det är Red Lanterns #1. Av titeln att döma så handlar Red Lanterns alltså om de röda ringbärare som Geoff Johns introducerat i Green Lantern, och i och med att jag gav Green Lantern-volymen Rage of The Red Lanterns en stark fyra i betyg så tänkte jag att jag måste kolla in deras egen tidning.

Red Lanterns författas av veteranen Peter Milligan som tidigare bland annat gjort den nyligen recenserade moderna klassikern Enigma och kultklassikern Shade The Changing Man. Jag själv har dock ingen direkt relation till Milligans tidigare verk utöver Shade #1-6 som jag läste för ett par månader sedan (det är en fräck och lagom psykedelisk serie som jag gillade), utan lockades främst att läsa Red Lanterns för jag var nyfiken på hur han skulle klara av att lyfta de rasande lanternorna och deras ledare Atrocitus från biroll till huvudroll. I Green Lantern så har Atrocitus och hans kår främst levererat arga tillrop och vredesutbrott, och även om karaktärerna i sig varit rätt fräna så har det inte funnits något direkt djup bakom den förbannade ytan. När jag såg att Red Lanterns skulle få en egen serie så kände jag faktiskt först en viss skepsis, men blev som sagt även nyfiken på vad Milligan skulle kunna hitta på med dem.

red-lanterns-1Handling: Efter att ha räddat terrorkatten Dex-Starr (som ju faktiskt fått ett helt eget inlägg här) från sadistiska rymdpirater så återvänder Atrocitus – grundare och ledare av Red Lantern Corps – till sin hemplanet Ysmault som nu fungerar som de röda lanternornas hembas. Atrocitus är medveten om att hans annars så brinnande raseri börjat lugna ned sig något, vilket även lett till att han kunnat börja fundera lite mer på sin egen och hans kårs roll i universum. De övriga lanternorna är däremot minst lika förbannade som tidigare, och deras ständiga raseri och hat innebär att eventuella försök till struktur och resonemang ständigt avbryts av ursinne och konflikter. De röda lanternorna älskar helt enkelt att hata, och frågan är om Atrocitus kan uppfylla sitt öde samtidigt som han kontrollerar och leder sin rasande kår ?

Fortsätt läsa Red Lanterns #1

Manus: Peter Milligan
Illustration: Ed Benes
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Fallout #1-6

lördag 24 september, kl 12:50 av 1 kommentar

Ultimate_Comics_Fallout_1Spider-Man No More. Det är undertiteln till Ultimate Fallout, en sex nummer lång miniserie vars syfte är att knyta ihop säcken och återintroducera Ultimate Comics med ett antal nya titlar som lanserats nu under hösten. En nystart kan man säga, och kanske till och med en välbehövlig sådan då Ultimate Comics kanske inte särskiljt sig särskilt mycket från de vanliga Marvel-titlarna på senare år. Som undertiteln indikerar så kretsar Ultimate Fallout primärt kring det faktum att Spider-Man, det vill säga Peter Parker, är död. Död på riktigt.

Ultimate Fallout är författad av Brian Michael Bendis, Jonathan Hickman och Nick Spencer, och för den uppmärksamme så är det alltså samma författare som nu återintroducerar Ultimate Comics med fyra nya titlar. Bendis gör nya Spider-Man, Spencer gör X-Men och Hickman ansvarar för Ultimates och Hawkeye. Upplägget i Ultimate Fallout är att respektive författare genom de sex numren presenterar vad som händer med ett antal karaktärer som kommer att ha mer eller mindre framträdande roller i de nya titlarna. Bendis skriver därmed om allt som rör Spider-Mans öde och vad som händer med hans nära och kära, Spencer presenterar ett helt gäng unga mutanter som kommer att vara med i X-Men och Hickman ansvarar för det stora hela inklusive Ultimates, S.H.I.E.L.D. och Asgård.

Varje karaktär och delstory har sin egen illustratör, och vi finner här stora namn som Mark Bagley, Bryan Hitch, Eric Nguyen, Salvador Larocca, Billy Tan och många andra. Kvaliteten på illustrationerna är överlag hög, men även om respektive artist är duktig så blir helheten visuellt ändå rätt splittrad.

Av naturliga skäl så känns även handlingen i Ultimate Fallout lite splittrad och mest som en samling mer eller mindre separata minihistorier, som alla även är mer eller mindre intressanta, men samtidigt – och här kommer ett helt gäng STORA SPOILERS – så presenteras det ett helt gäng massiva nyheter:

Fortsätt läsa Ultimate Fallout #1-6

Manus: Brian Michael Bendis, Jonathan Hickman, Nick Spencer,
Illustration: Mark Bagley, Gabriel Hardman, Bryan Hitch, Lee Garbet, Steve Kurth, Eric Nguyen, Carlo Pagulayan, Sara Pichelli, Salvador Larocca, Clayton Crain, Luke Ross, Billy Tan, Mitch Breitweiser
Tusch: Paul Neary, Roger Bonet, Andy Lanning, Jay Leisten, Jason Paz
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Cape #1 (av 4)

lördag 24 september, kl 08:00 av 0 kommentarer

Cape1”From the creator of Locke & Key” står det på omslaget till The Cape, vilket är en sanning med lätt modifikation: den är visserligen baserad på en novell av Joe Hill (som alltså skriver Locke & Key), men seriemanuset står Jason Ciaramella för (Ciaramella är IDW-veteran som bl a har skrivit deras serieversion av Godzilla). Följande recension innehåller milda SPOILERS – det är svårt att beskriva idén bakom The Cape utan att berätta lite om handlingen, men å andra sidan görs konceptet också helt uppenbart för läsaren redan i #1. Liten reservation: den här miniserien följer på en one-shot från IDW med samma titel från december förra året som jag inte har läst, så jag kanske missat nåt i backstoryn (om nån i Shazams läsekrets har koll på denna one-shot, ge oss en kommentar!).

Fortsätt läsa The Cape #1 (av 4)

Manus: Jason Ciaramella, Joe Hill
Illustration: Zach Howard
Färgläggning: Nelson Daniel
Förlag: IDW
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Hawkeye #1 (av 4)

fredag 23 september, kl 15:37 av 4 kommentarer

UHawkeye1Såhär i skuggan av DC:s relaunch har Marvel gjort en omstrukturering av sina Ultimate-titlar efter den oväntade kulmen Ultimate Spider-Man (lätt SPOILER-varning på länken om du bott under en sten det senaste året) tidigare i år. Marvel-arkitekterna Bendis och Hickman plus relative nykomlingen Nick Spencer är nu ansvariga för Ultimateuniversats tre huvudtitlar, Ultimates, Ultimate Spider-Man och Ultimate X-men. Dessa kompletteras med ett antal miniserier av vilka Jonathan Hickmans Ultimate Hawkeye är en – och liksom de andra förstanumren förpackad i nördvänlig plast.

Ultimate Hawkeye har alltid varit lite av en non-entity, nån slags vagt cool special forces-typ vars brist på personlighet döljs bakom spektakulära actionscener där författare från Mark Millar till Jeph Loeb (och nu, tyvärr, Jonathan Hickman) slagit knut på sig själva för att visa att nej, en pilbåge är inte ett värdelöst vapen, det är döfräckt, ju (Hawkeye har i alla fall inga boxhandskepilar, så man får vara glad åt det lilla). Hickmans nyversion bjuder tyvärr inte på så mycket utöver det – Hawkeye säger lite coola saker, käftar med Nick Fury, och skjuter ihjäl lite thailändska supersoldater (OK, valet av Thailand som skurkstat var lite överraskande). Hans personlighet ligger fortfarande någonstans i ett förseglat valv längst ned i S.H.I.E.L.D.s New York-högkvarter, misstänker man. Ultimate Hawkeye är dessutom starkt kopplad till nya Ultimates (som Hickman också skriver), så ett annat irritationsmoment är att man nästan måste läsa Ultimates #1 för att riktigt greppa vad som pågår – och då återanvänder dessutom Hickman en del repliksiften, så man får inte direkt 100 procent ny serie för pengarna…

För att inte vara för negativ så kan man säga att eftersom det är Hickman (och rutinerade paret Rafa Sandoval/Jordi Tarragona som illustratörer) så håller numret ändå nån slags minimistandard – det ser faktiskt coolt ut när Hawkeye hänger sig åt sin Robin Hood-akrobatik, och skurkarnas masterplan är lagom James Bond-mässig. Men det samlade intrycket blir ändå mest en axelryckning. Hoppas för Marvels skull att Ultimate Spider-Man och Ultimate X-men är bättre.

Manus: Jonathan Hickman
Illustration: Rafa Sandoval
Tusch: Jordi Tarragona
Färgläggning: Brad Anderson
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. #1

fredag 23 september, kl 15:11 av 1 kommentar

Frankenstein1I Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E. teamar två av DC:s indie-alibis upp: författaren Jeff Lemire och illustratören Alberto Ponticelli (mest känd från sorgligen nedlagda Unknown Soldier). Upplagt för intelligent superhjälteaction med skräcksmak a la Grant Morrison således? Tyvärr inte. I stort sett varenda förhoppning om något som höjer sig ens aldrig så lite över mittfåran kommer på skam i Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E.

Konceptet med apart gäng som tar sig an allehanda övernaturliga/övermänskliga problem som medlemmar av en lika apart organisation med oklara mål känns vid det här laget väl urlakat – referenspunkten Planetary har gjort det så bra att det inte behöver göras igen (hör ni det, Mystery Society?) och konceptet känns även igen från TV-serier som X-files, Milennium och Fringe. Att gänget den här gången består av moderna versioner av klassiska skräckfilmsfigurer (en vampyr, en varulv, en mumie, ett monster från svarta lagunen, och så förstås Frankenstein själv och hans brud) gör inte det hela mer originellt utan känns snarare som ett prov på trött referenshumor. Lemire har lämnat allt sitt indiecredd hemma, liksom sin utpräglade känsla för seriemediet och dess historieberättande – som om detta bidrag till DC-mainstream har gjort honom rädd för att sticka ut på något sätt över huvud taget. Lemires andra DC52-bidrag, Animal Man, var betydligt mer vågat än det här.

Det som räddar numret från ett totalt underbetyg är Ponticellis over-the-top-illustrationer, killen tycker verkligen om att rita monster. Det är groteskt och splattrigt så det förslår, särskilt hans skildring av den senige och konstant surmagade Frankenstein. Diggar du att läsa serier om monster som skjuter huvudet av andra monster ska du definitivt köpa Frankenstein, Agent of S.H.A.D.E., men om du vill ha saker som lite personskildring och en medryckande intrig också är det bäst att du letar nån annanstans.

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Alberto Ponticelli
Färgläggning: Jose Villarrubia
Förlag: DC
Betyg: 2-/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Green Lantern #1

torsdag 22 september, kl 16:27 av 0 kommentarer

greenlantern1Dags för Green Lantern att göra sin entré i post-DCnU och gör det också med besked. Enligt informationen från DC Comics så skulle Green Lantern vara en av de titlar som påverkats minst av DCnU, men jag fick mig i alla fall en och annan överraskning när jag läste det här numret men det har kanske mer att göra med att jag inte följt Green Lantern så noga på senaste tiden och särskilt inte under senaste arcen ”War of the Green Lanterns”.

Fortsätt läsa Green Lantern #1

Manus: Geoff Johns
Illustration: Doug Mahnke
Tusch: Christian Alamy & Tom Nguyen
Färgläggning: David Baron
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Mats kamp

onsdag 21 september, kl 12:35 av 7 kommentarer

mats-kampMed Mats kamp fortsätter Mats Jonsson att skildra sitt liv i serieform, tidigare har han gjort det i Pojken i skogen, Unga norrlänningar, Hey Princess och I detta satans rum. Den enda av dem jag läst tidigare är Pojken i skogen som var riktigt bra. Jag har tänkt läsa Unga norrlänningar men det har inte blivit av. Att Mats Jonsson jobbadee på en ny serie hade jag läst på Galagobloggen (Mats Jonsson är även förläggare på Galago) men hade ingen koll annars på vad den skulle handla om eller när den skulle komma. Å jag kan inte säga att jag var speciellt intresserad av det heller förrän jag läste vad Staffan på Staffars seriers skrev om den Å tur var det. I Mats kamp skildrar Mats Jonsson vägen fram till beslutet att skaffa barn och vad som hände därefter.

Jag börjar med det dåliga först och det är teckningarna. Mats Jonsson beskriver de själv i albumet som taffliga och det kan jag bara hålla med om. Jag vill att det ska vara vältecknat, jag är en ”tuschbög” helt enkelt. Men om du liksom jag är det så låt inte det hindra dig för det finns så mycket som är bra med Mats kamp.  Å så dåliga är inte heller teckningarna, de funkar för det som skildras.

Fortsätt läsa Mats kamp

Illustration: Mats Jonsson
Förlag: Galago
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38