Kort repetition: med anledning av den nyligen temade relaunchen av Bendis genredefinierande team book New Avengers har jag gjort ett retrospektiv över sagda tidning 2005-2010. Det här är fjärde och avslutande delen, men det finns en del 1, del 2 och del 3 också. Vi kastar oss direkt över de fyra avslutande delarna av Bendis kanske största mainstreamsuccé:

Power (samlar #48-50 + Secret Invasion: Dark Reign one-shot)

Kalla mig gnällig, kalla mig klyschig, men man kan inte uttrycka det pÃ¥ nÃ¥got annat sätt: det är här utförsbacken börjar. I story arcen Power (den första som utspelar sig under Dark Reign) tappar New Avengers fart, angelägenhet och allmän manuskvalitet. Främst är problemet att Bendis börjar bli för kär i sin egen dialog. Länge var det en styrka och ett överraskande grepp att New Avengers innehöll sÃ¥pass mycket prat, vilket jag nämnt tidigare – men här är inte dialogen rapp eller intressant längre. Dessutom mÃ¥ste mycket prat ägnas Ã¥t exposition eftersom New Avengers nu är indragna i en massa händelser som för sin förklaring och upplösning i andra titlar (främst Dark Avengers). T ex kunde lätt snacket i New Avengers nya högkvarter i #48 ha kunnat skäras ned med tre-fyra sidor. Clint Barton/Hawkeye/Ronin/Vad han nu kallas den här veckan är arg pÃ¥ Norman Osborn minst en sida i varje nummer, vilket snabbt blir tröttsamt. Dessutom undrar man vad Norman Osborn särskilt gjort Clint Barton? Spindelmannen borde ha betydligt större skäl att ogilla Osborn, men det hÃ¥ller han märkligt nog inne med i Power. Det stora problemet här är just att persongalleriet blivit för stort och för likartat – det är ingen direkt funktionell skillnad pÃ¥ t ex Clint Barton och Iron Fist, pÃ¥ Mockingbird och Ms Marvel, eftersom de alla pratar ungefär likadant. Det är som om Bendis gett upp det som länge varit hans kännemärke, förmÃ¥gan att lÃ¥ta en figurs karaktär komma till uttryck i dialogen.

Fortsätt läsa New Avengers: ett retrospektiv (del 4)