Thunderbolts var något av en vrålande succé med slutsålda nummer och hela köret när serien lanserads för lite drygt tio år sedan. Grundidén var rätt simpel, men bra: ta ett gäng superskurkar, Masters of Evil för att vara exakt (ärligt talat, vad är det för namn egentligen?), och låt dem anamma nya identiteter som superhjältar. Kan dock hålla med Junkultur att den här samlingen av de första numren aldrig blir särskilt spännande. Konceptet är bra, men berättandet och tecknarstilen känns rätt trist och daterat. För de 49,50 jag betalade för samlingen så säger vi väl att det ändå var rätt ok läsning, men ska du läsa någonting med Thunderbolts så är det utan tvekan Warren Ellis fantastiska nystart av serien som gäller. Faith in Monsters och Caged Angels är som jag nämnt tidigare något av det bästa man kan lägga sin surt förvärvade slantar på. I serieväg.
Illustration: Mark Bagley
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 2/5
Det finns en hel massa anledningar till varför volym 2 av Thunderbolts, Caged Angels, är bland det bästa jag har läst (i serieväg), såväl nyligen som i det stora hela. För det första så är Warren Ellis fortfarande lite av ett geni när det kommer vriden (brist på) gruppdynamik och moraliskt tveksamma karaktärer. Att superhjältar (om vi nu kan klassa dem som det) ofta som Aftonbladets Markus Larsson hävdar skulle vara endimensionella är väldigt långt ifrån sanningen när det kommer till Ellis version av Thunderbolts. För det andra så är det ren njutning att få se både Venom och Norman Osborn drabbas av inducerat psykbryt för att återigen axla sina forna roller som fullständigt bindgalna massmördare utan några som helst skrupler. Inte för att komma med alltför mycket spoilers, men sidorna där Osborn i rollen som Spidermans (forne?) nemesis Green Goblin totalt kör över baron Andreas von Strucker a.k.a. Swordsman lägger lite ribban för storyn i övrigt. Kolla själv här bredvid/under. Bra va!?
Det är hög tid att jag återstiftade bekantskapen med Daredevil. Förutom det avskyvärda spektaklet till långfilm så var det säkert 15 år sedan jag spenderade någon tid med Hell’s Kitchens blinda beskyddare (både i rollen som röd trikåkille och blind advokat), vilket innebär att jag har väldigt dålig koll på vad som hänt med Daredevil på senare år. Utifrån den premissen stormade jag helt sonika in i min lokala seriebutik och roffade åt mig precis inkomna trade paperbacken Cruel and Unusual som samlar nummer 106-110, skrivna av Ed Brubaker och Greg Rucka. Eller ja, det blev inte så mycket stormande och roffande egentligen, i och med att jag hade (och fortfarande har) feber med tillhörande förkylning, så det gick rätt lugnt till.
För cirka en månad sedan skrev jag att jag skulle skriva någon sorts recension innehållandes en man med skägg och ett mainstream superhjälteteam, så det har väl blivit hög tid att få det ur världen. I och med att Alan Moore (vår man med skägg) hamnat lite i strålkastarljuset på senare tid, främst på grund av att han sagt att han inte tänker se Zack Snyders filmatisering av Moores Watchmen, och i och med att jag faktiskt gillade WildC.A.T.s för 15 år sedan, så föll det sig så att jag någon gång strax innan sommaren inhandlade samlingsvolymen Alan Moore’s Complete WildC.A.T.S. Samlandes nummer 21-34 + 50 av Jim Lees Image-serie WildC.A.T.s så är det här en tung samling, både vikt- och innehållsmässigt, då den innehåller 381 sidor som handlingsmässigt bygger vidare på det som skett i tidigare nummer.
