Jag nämnde i min tidigare recension av JLA: Cry fo Justice #1-2 att James Robinson ocksÃ¥ skulle ta över JLA i och med #38 – och nu är# 38 här. Numret tar vid där sjudelars miniserien Cry for Justice slutar – men dÃ¥ Cry for Justice inte är slut än (när detta skrivs har den nÃ¥tt fram till #4) fÃ¥r man sig istället lite spoilers till livs (en trist och underlig men inte helt ovanlig effekt av de stora förlagens ofta pressade utgivningsscheman) och kastas in i nya JLA med en Blackest Night-tie-in. Jag följer inte Blackest Night sÃ¥ det hade kunnat vara förvirrande men dÃ¥ Robinsons grundintrig är sÃ¥ enkel (för att inte säga simpel) är det inte särskilt svÃ¥rt att fatta galoppen ändÃ¥.

Som ni minns var jag inte sÃ¥ imponerad av Robinsons nostalgiorgie i Cry – jag har faktiskt läst #3-4 ocksÃ¥ men inte recenserat dem för att jag fann dem tämligen ointressanta. Precis som befarat fortsätter hans JLA i samma stil. Det här är sÃ¥ fanboynostalgiskt att man storknar. Robinson börjar med en obskyr JLA-bifigur frÃ¥n Giffen/DeMatteis-tiden, och sagda bifigur flyger genom JLA:s troférum sÃ¥ att knappolognördar som jag kan sitta och skämmas över att vi faktiskt vet frÃ¥n vilka nummer och äventyr de där konstiga sakerna ursprungligen kommer (Starro the Conqueror! Felix Faust! Amazo!). Inledningssekvensen är över, klipp till… Happy Harbor. Jag blev nästan lite förvÃ¥nad när Snapper Carr inte dök upp med knäppande fingrar och sa ”Groovy, daddy-o”. Kanske i #39?

Sen presenteras den nya JLA-lineupen (eller i alla fall delar av den). DÃ¥ försvinner snabbt bilderna frÃ¥n de ikoniska Gardner Fox-numren frÃ¥n 1960-talet ur huvudet och istället förs tankarna till valfri modern dokusÃ¥pa befolkad av diverse C-listekändisar. Nya JLA är nämligen C- eller i bästa fall B-lista rakt igenom: Vixen, Doctor Light, Red Tornado, Plastic Man, Zatanna. Hej, varför inte slänga in Metamorpho eller Dial H for Hero när du ändÃ¥ är igÃ¥ng, James. Vid det här laget har jag inte lust att av artighet kväva mina gäspningar längre – min hjärna behöver syre. Superhjälteserier behöver inte vara sÃ¥ här längre. Till och med nostalgi kan göras bra mycket bättre än sÃ¥ här, kolla bara pÃ¥ valfri Kurt Busiek-produkt. Sa jag att första numrets skurk är… Despero? Och i nästa nummer kommer… Doctor Light (Arthur Light alltsÃ¥, inte Kimyo Hoshi). Wow, skurk-Doctor Light mot hjälte-Doctor Light! Känns lika angeläget som, säg, Huntress vs Killer Moth.

Det blir en 2:a i betyg. Det här är inte dÃ¥ligt, bara …trÃ¥kigt. Läs om Grant Morrisons JLA-nummer istället. Eller för den skull Robinsons Starman. Robinson framstÃ¥r mer och mer som en person som bara hade en bra serie i sig, och den har han redan gjort.