Arkiv för december 2011
Snygga omslag: Amazing Spider-Man #592
Äh, vi kör väl ett till snyggt omslag innan året är slut. Tack till Stefan för tipset.
Uppdatering: Tecknaren är Paolo Rivera.
Snygga omslag: Uncanny X-Force #19
I och med att jag själv har problem att hinna med såväl läsande som skrivande i nuläget så avslutar jag mitt serieår 2011 med att dra igång en helt ny kategori här på Shazam: Snygga omslag! Snygga omslag är för mig en viktig del av seriemediet, och det är lite underligt att vi faktiskt inte dragit igång den här kategorin förrän nu. Smidigt såklart också att det är en kategori som är väldigt snabbjobbad.
Jag tror och hoppas att den här kategorin blir poppis här, och för att ge oss en flygande start, lämna gärna en kommentar och nominera de serienummer som ni själva tycker har de allra mäktigaste, fräsigaste, vackraste och snyggaste omslagen. Alla som nominerar Fables får minuspoäng för bristande fantasi.
Först ut i kategorin Snygga omslag blir det senaste numret av Uncanny X-Force där Rafael Grampa snitsat ihop ett omslag som skiljer sig lite från mängden.
Who is Jake Ellis? vol 1
Nathan Edmondson och Tonči Zonjićs luriga spionhistoria Who is Jake Ellis? har genererat rätt mycket buzz och när nu Edmondson tagit klivet in i mainstream som en av författarna i DC:s nysatsning (Edmondson skriver gamla WildStorm-figuren The Grifter) släpper Image påpassligt en TPB som samlar den femnummers miniserien (Edmondson har utlovat fler delar, vilket verkar rimligt med tanke på att den här volymen är tydligt märkt ”1” på ryggen). Perfekt påhopparvolym m a o – och det här är en serie du definitivt bör hoppa på om du gillar spionaction i högt tempo med inslag av fantastik. Believe the hype gäller i det här fallet.
Idén är smart och high concept: Jon Moore är spion-att-hyra med Europa som arbetsfält. Anledningen till att han klarar sig så bra i spionsvängen är att han har nåt ingen annan har, nämligen en skugglik medhjälpare vid namn Jake Ellis… som bara Jon kan se och höra. Så långt, så schizofreni, men det visar sig snart att Jake Ellis vet saker som Jon inte kan veta, och Jake har en egen agenda… Både Jon och vi som läser ställer oss snart frågan – Who is Jake Ellis?
Fortsätt läsa Who is Jake Ellis? vol 1
Illustration: Tonči Zonjić
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Shazams årskrönika 2011, del 5
När jag började skriva den här krönikan tänkte jag liksom förra året inleda med att jag kände mig lite blasé och att wow-läsningarna varit få, att jag hade svårt att bli imponerad osv. Bla, bla å bla. När jag sedan kollar igenom mina recensioner och inköp inser jag hur många riktigt bra serier jag har läst i år. Om ändå minnet kunde vara selektivt så att jag mindes det positiva istället. Uppenbarligen krävs det här lite mental träning. Däremot inser jag att första halvåret var lite sådär medan det brände till framförallt i slutet av året då de finfina serierna hopade sig i min läshög.
Jag kör på direkt med en 5-i-topp lista över de bästa serier jag nyläst i år:
1) Stigamata av Lorenzo Mattotti & Claudio Piersanti (Fantagraphics)
2) Anya’s Ghost av Vera Brosgol (First Second)
3) Gorazde av Joe Sacco (Epix)
4) The Outfit av Darwyn Cooke (IDW)
5) Viktor Kasparsson 1: Skräckens ängel av Dennis Gustafsson (Albumförlaget)
The Defenders #1
The Defenders är ett klassiskt B-lagssuperteam från Marvel (eller hur ”B-lag” nu ett team kan bli när man bland medlemmarna räknar Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer…) som förekommit i en mängd olika inkarnationer – senast Marvel försökte återuppväcka det här slumrande varumärket var 2005, då dream teamet Keith Giffen och Kevin Maguire (med benägen assistans av inte heller helt obekante J M De Matteis på manussidan) i en femdelars miniserie försökte ge The Defenders lite post-ironiskt kredd a la deras egen Justice League-nyversion ett årtionde tidigare. Det gick väl… sådär. Defenders förefaller vara ett av de där superteamen som är dömda att falla i periodvis glömska, ett uppdrag man kan sticka till nån brödförfattare när man behöver hålla liv i konceptet.
En ny Defenders-ongoing är alltså ett något oväntat val för magma-hete Marvelgurun Matt Fraction, som tillsammans med artistparet Dodson (Terry på blyerts, Rachel på bläck) – men Fraction menar allvar med sitt försök och har byggt upp öppningsstorylinen sen nyligen avslutade eventet Fear Itself. B-lag eller inte B-lag: Fraction själv tillhör definitivt A-laget, så när han tar sig an en titel är den alltid värd att kolla in.
The Defenders anno 2011 består av de klassiska medlemmarna Doctor Strange, Hulk, Namor och Silver Surfer, den här gången med benägen assistans av Red She-Hulk och Iron Fist (den senare ju en figur som Fraction tacklat förr med den äran, då tillsammans med Ed Brubaker). The Dodsons har en härligt svängig stil som de lyckas få att passa till detta udda gäng av kosmiska äventyrare och street level-hjältar: alla får sin egen look och känsla, något som är A och O i en team book. Allra bäst lyckas de med lagledaren Doctor Strange, vars Fu Manchu-musche väl aldrig sett sexigare ut än här (man undrar om foton på Freddie Mercury funnits med bland referensbilderna). På bildsidan är allting rätt och med sandade kanter, från Doctor Strange loja siande med tepåsar i början till Kirby-hommagen i slutet. Sonia Oback väljer en gräll färgpalett som verkligen tänjs till sitt yttersta mellan Silver Surfers nya T-1000-inspirerade look och vinterlandskaps-standoffen i slutet – det här är mil från den skuggrika färgsättningen i Ruckas nya Punisher, för att ta ett exempel.
Så långt är allt väl – illustrationerna håller absolut mainstreamtoppklass. Det är på manussidan tvivlen kommer. Visst, det finns en hel del att glädjas åt, främst i Fractions karaktärsversioner: Doctor Strange som kaxig fruntimmerkarl, ett slags Marvel-universats John Constantine, Iron Fist som ordentligt brattig playboy, Namor citronsur lakonism-spruta. Men ändå är första numret av The Defenders rätt mycket storytelling by the numbers: öppningssidan, med korta glimtar från mystiska händelser runt om i världen som förebådar en större ondska, har man sett gjord lågt räknat 199 gånger förr – 190 av dem av Grant Morrison, i samtliga fall bättre än här. ”We’re getting the band back together again”-stämningen ligger fanboytjock över hela numret, och man är bara tacksam att Fraction då och då lyckas ironisera lite över just den tropen, om än bara så att man får chans att hämta andan. Skämten sitter också lite långt inne ibland – men när de lyckas skrattar man ordentligt.
En trevande treplussare kan det här ändå vara värt, med en förhoppning om att Fraction efter några nummer får upp ångan – och kanske framförallt använder lite mer dialog och lite färre textplattor (som i detta förstanummer ligger i digra sjok sida upp och sida ner).
Illustration: Terry Dodson
Tusch: Rachel Dodson
Färgläggning: Sonia Oback
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Gästårskrönika: Berit Viklund
Vår andra gästkrönikör för i år är Berit Viklund, i seriesvängen känd bland annat för sitt arbete med Dotterbolaget och återkommande tecknaraftnar som arrangeras på diverse dryckesetablissemang i Stockholmsområdet. Hon har även skrivit efterordet till Cowgirls av Carolina Bång, har jag hört. Take it away Berit!
Mitt försök att tänka på 2011s utgivning börjar med en bild, jag ser ett oändligt slättlandskap, en Krazy Kat-liknande öken som breder ut sig. Jag blickar bakåt och i horisonten syns 2011s början. Jag vet att det är ett år som borde beskrivas annorlunda, kanske som ett gästabud eller ymnighetshorn som bara flödar över. Serier, druvor och guldpengar i drivor, men mitt minne är inte ett väloljat maskineri, gruset och sanden i maskineriet kommer troligtvis från ökenbilden. Nå, min öken är i alla fall inte tom, jag ser några monoliter som står där på slätten och fladdrar med sina sidor. Den första bok jag kommer att tänka på är Kiki från Montparnasse. Boken bjuder på en dionysisk virvelvind till kvinna, som dessutom skapar konst med och inspirerar det tidiga 1900-talets största konstnärer, Man ray, Marcel Duchamp m.m. Bara att slänga en tanke tillbaka på läsningen gör mig glad, men samtidigt grön av avund. Jag sitter här i december, nergrottad i en c-uppsats, inte druckit ett glas vin på två månader, inte sagt något kul på kanske tre och nu tänker jag på skildringen av en kvinna som roade sig och andra non-stop. Mitt nyårslöfte blir en omläsning av Kiki, som handbok snarare än roman eller biografi, hur får man champagnen i skon och mameluckerna på sänglampan? Kiki vet. Fortsätt läsa Gästårskrönika: Berit Viklund
Bästa nya initiativ
Så var det dags att nominera i Shazam Awards sista kategori. Med bästa nya initiativ menar vi någon eller något som gjort något nytt som är bra och bör uppmärksammas. Tänk fritt och nominera p de/den som förtjänar uppmärksamhet! Nytänkande ska premieras!
Exempel:
- DCs New 52: Vågat initiativ som lett till ett uppsving i försäljningen efter flera års stadig nergång.
- Utopi: Kolik-gänget vågade satsa på eskapistiska serier och Anders och jag har gjort vågen här.
- Tivolis återuppståndelse: I ett hav av globala varumärkestidningar finns Tivoli som en fyr för bra barnserier.
- Same-day-as-print: Alla de stora mainstreamförlagen släpper nu åtminstone en del av sina serier digitalt samma dag som de kommer i tryckt form.
Trailer: Ghost Rider- Spirit of Vengeance
Karaktären Ghost Rider har jag inte läst någon serie med vad jag kan minnas men det är säkert en del av er läsare som gjort det. Trailern ser ok ut men jag kommer inte att se filmen på grund av en person: Nicholas Cage. Vad gäller hans skådespeleri har jag bara en sak att säga: Burn in hell!
Amerikansk premiär i februari, har inte hittat om den kommer på bio här.