Rebekka och hennes bästa kompis Fariba är ute och skejtar i en av Oslos parker när en kraftig smäll hörs och himlen fylls av skrämda fåglar som lämnar trädkronorna. ”Hörde du det där?” säger Rebekka. ”Åskan?” undrar Fariba, men Rebekka svarar: ”Neeej, det var något annat. Jag tror jag ser rök”. Vännerna fortsätter att skejta en bra stund och pratar om andra saker när Rebekka plötsligt upptäcker att hon har åtta missade samtal från sin mamma. Först tror hon att mamma är sur men Fariba har också flera missade samtal: nio från sin mamma och tolv från sin pappa. Plötsligt börjar Rebekkas telefon att ringa, hon tvekar några sekunder och vännernas blickar möts. När hon till slut svarar hörs hennes mammas röst, sammanbiten och bestämd: ”Hem med en gång!”

Det är fredagen den 22 juli 2011, ett dygn som kommer att gå till historien där norrmännen utsattes för ett tvådelat terrorattentat som kallats de värsta angreppen på Norge sedan andra världskriget. Åtta dog i sprängningen i regeringskvarteren i Oslo och ytterligare 69 personer dödades i den efterföljande massakern på norska Arbeiderpartiets ungdomsförbunds årliga sommarläger på ön Utøya – av dessa var majoriteten ungdomar under 20 år…den yngsta hade precis fyllt 14 år.

En av alla de bilder som fastnat i mitt huvud efter de fruktansvärda attentaten är när polis och räddningspersonal till slut kommer till Utøya. Mitt i allt kaos av nertrampade tält och döda kroppar hörs en kör av mobiltelefoner som aldrig tystnar. Missade samtal från oroliga föräldrar som desperat försöker få kontakt med sina barn. En som befann sig någon helt annanstans den här dagen var Nora Dåsnes. Hon skulle fylla 16 år och var på landet med sin familj och fick ett märkligt sms av sin mamma som stannat i stan för att jobba: ”Jag är i säkerhet”. Tio år efter attentaten kom hennes seriebok Ubesvart anrop ut i Norge och den finns nu i svensk översättning på Alfabeta Bokförlag med titeln Missat samtal. Boken riktar sig till och handlar om ungdomar, ungdomar som Rebekka och Fariba som precis som Nora hade sommarlov och skulle börja ettan på gymnasiet.

Rebekka, Fariba och deras jämnåriga försöker följa de vuxnas råd om att ”ta tillbaka vardagen”, men hur gör man det när en hel befolkning är traumatiserad av det inträffade? Fariba engagerar sig i Arbeiderpartiets ungdomsförbund och Rebekka deltar i arbetet med skolrevyn men har mycket svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Hon drömmer mardrömmar om att hon är på Utøya, oroar sig över sin storebror som är arbetslös och tillbringar sin vakna tid framför datorn. För att förstå det ofattbara börjar hon göra research om allt som rör attentatet men allt blir bara en enda röra. Varför mår hon så dåligt? Hon var ju inte ens på Utøya!

Nora Dåsnes mycket läsvärda seriebok skildrar tiden efter attentaten på ett mycket gripande sätt. Bland annat det faktum att ungdomar kan få ptsd-symtom av olika traumatiska händelser fast de inte varit i närheten, att attentaten utfördes av en högerextrem och etnisk norrman, att det är viktigt att tala om det inträffade men framförallt att vi bara har varandra, och vi har bara nu. Bokens färgskala går i mörka grå nyanser medan minnena från 22 juli går i rött. En enda gång bryter en färgprakt igenom boken och det är i skildringen av det enorma och ständigt växande blomsterhavet till minne av offren. Då är det som att något inuti mig går sönder på riktigt.

Boken vann Nordiska rådets pris för bästa barn- och ungdomslitteratur 2022 som första seriebok och den är utan tvekan årets hittills bästa seriebok översatt till svenska. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta!!!

Trackback-adress