Arkiv för augusti 2011

Recensioner

Daredevil #1-2

tisdag 30 augusti, kl 07:00 av 4 kommentarer

DD1Som nämndes i min tidigare post har alltså Marvel nystartat Daredevil, under ledning av Mark Waid och Paolo Rivera. Två nummer har kommit ut än så länge – lovande med en del svagheter, är mitt omdöme.

Inga svagheter på den visuella sidan, dock. Paolo Rivera har tidigare erfarenhet från flera Marvel-projekt, främst Amazing Spider-Man. I sagda tidning, där illustratörerna alternerar, är han alltjämt en av de bästa, vid sidan av Marcos Martin (klar bonus då att det är Marcos Martin som gästtecknar backuphistorien i Daredevil #1) – det finns en lätthet och ett flyt i Riveras teckningar som passar akrobatiska hjältar som Spidde och Daredevil. Tuschsvärta nästan saknas hos Rivera (han är lite av en anti-David Finch i det avseendet), han jobbar istället med snabba rörelser och rappa skiften närbild-helbild-extrem närbild för att få fram dynamik och action. Dessutom har Rivera hittat på ett snitsigt sätt att visa scener ur Dardevils perspektiv, d v s han ritar omgivningarna så som Matt Murdock upplever dem med sina förstärkta sinnen. Det har såklart gjorts tidigare men Riveras version är en av de bättre, han förmedlar verkligen att Daredevil förnimmer världen på ett annat sätt, utan att tumma på tydligheten (stridscenen som inleder #2 är det bästa exemplet i de här två numren). Höga betyg för illustrationerna alltså. Att han försett Matt Murdock med en begynnande hockeyfrilla är ett mindre snedsteg som jag utan vidare förlåter.

OBS! Spoilers efter hoppet.

Fortsätt läsa Daredevil #1-2

Manus: Mark Waid
Illustration: Paolo Rivera, Marcos Martin
Tusch: Joe Rivera
Färgläggning: Javier Rodriguez
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Seriepepp: Kamandi Omnibus

måndag 29 augusti, kl 19:26 av 5 kommentarer

kamandi1Beasts that act like men! Men who act like beasts! See the world of Kamandi: The Last Boy on Earth! I oktober släpper DC Kamandi Omnibus Vol 1 som samlar de #1-20 av Jack Kirbys sjuttiotalsserie. Det har tidigare funnits två DC Archives-volymer att köpa men de har varit slutsålda senaste året så därför är det välkommet att Kamandi nu kommer i en ny och dessutom mer prisvärd utgåva (50 $ för 446 sidor). DC Archives-voymerna samlade tillsammans bara #1-20 men nu lär det förhoppningsvis bli alla 59 nummer framöver. Jag läste Kamandi för första gången för två år sedan och gillade den skarpt.  När DC nu storsatsar i höst med med New 52 så saknar jag Kamandi bland alla (för mig) menlösa superhjältevarianter. Dave Gibbons och Ryan Sooks variant i 2009 års Wednesday Comics var finfint tecknad och helt i linje med Kirbys Kamandi. Den hade jag mer än gärna läst som ongoing. Kamandi är en rip-off på Apornas planet, DC hade inte fått rättigheterna så de gav då Jack Kirby i uppdrag att leverera något liknande å givetvis levererade Kirby 🙂 Har du inte läst Kamandi innan har du nu chansen att läsa hans äventyr bland tigrar, gorillor och rester av den mänskliga civilisationen.

Skriv en kommentar
Recensioner

Haunt #12

söndag 28 augusti, kl 21:17 av 0 kommentarer

haunt12covLååångt uppehåll sedan Haunt fick vara med här på Shazam, så nu är det hög tid att vi kommer ikapp lösnumren. I december 2010 så lämnade vi Haunt mitt i ett pågående avslut av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes första arc, och i det här finalnumret så får vi se hur det går för bröderna Kilgore, skurkbossen Mr Hurg och alla andra som fastnat mitt i den pågående konflikten. Jag har ju varit Haunt trogen och recenserat varje nummer av Haunt sedan starten, och jag tänkte hålla traditionen vid liv genom att skriva ikapp de nummer som hunnit komma ut sedan jag började skriva mer sporadiskt.

Handling: Haunt och den hemliga organisation som han numera arbetar för har varit storgangstern Hurg hack i häl ett bra tag nu, och det är äntligen dags för en fullskalig konfrontation. En tungt beväpnad specialstyrka inklusive Agent Haunt stormar in och överraskar Hurg och hans superdrönare med brallorna nere mitt i en pågående deal, och efter liter- och kilovis med blod och kroppsdelar så har vi landat i ett avslut på den konflikt som pågått i 12 nummer. Utöver en slutfight så bjuds det även på avslut för Mirage och Kurt Kilgores änka, bröderna Kilgores kollegor och inte minst för relationen mellan bröderna själva.

Det bra: Som vanligt så är Capullos illustrationer riktigt vassa, och även om han briljerar i actionsekvenserna så gör han även ett bra jobb med dialogscenerna. För min del så är Haunt rent visuellt lite av en nostalgitripp tillbaka till mitten av 90-talet då mitt serieläsande primärt bestod av McFarlanes och Capullos Spawn, och lite drygt 15 år senare så gillar jag fortfarande stilen som de etablerade då.

Haunt12Som avslutning sett så är det här numret helt ok, om än lite tamt. De allra flesta karaktärer som varit med hittills får sitt utrymme, och det är i princip ingen som lämnas hängandes (förutom det jag tar upp som “mindre bra”). Naturligtvis så stänger Kirkman inte alla dörrar, utan lämnar en ordentlig lucka för legosoldaten Cobra, som med största säkerhet återkommer framöver, och så avslutas numret såklart med en maffig cliffhanger. Man kan säga att de minst intressanta sidospåren stängs medan de mer spännande hålls öppna för framtida nummer.

Det mindre bra: Trots att detta är ett avslut så har vi fortfarande inte fått veta någonting alls om varför bröderna Kilgore har blivit Haunt eller hur det gick till. Förhoppningsvis så har Kirkman något riktigt fräckt på gång, men än så länge så har vi i princip inte fått några ledtrådar över huvudtaget. Lite segt. Hade gärna även sett lite mer av Cobra här, men vi får hoppas att han kommer igen framöver istället. Det känns även som att McFarlane, som fortfarande är med och tuschar Capullos illustrationer, slarvar lite i en del paneler som han inte tycker är så roliga, men överlag så gör han ändå ett bra jobb. Frågan är dock hur fördelningen av tuschningen rent procentuellt ser ut mellan Jonathan Glapion och Todd McFarlane (enligt seriens kreatörlista så står Mcfarlane för ”additional inks”).

Till det negativa får man väl också räkna att Kirkman inte alls gör ett lika bra jobb med författande här som han gör i The Walking Dead och Invincible. Det känns som att han har något på gång med storyn och de flesta karaktärerna, men att han liksom inte fått ihop det riktigt än. Potentialen finns nog där, men än så länge så är Haunt inte lika bra som andra Kirkman-serier.

Slutsats: Som avslut så är det här numret som sagt helt ok, och det mesta knyts ihop här, men man har ju sett en hel del bra mycket mer maffiga finalnummer. Haunt fortsätter hur som helst att vara en tillräckligt intressant titel för att jag ska fortsätta prenumerera på den även framöver.

Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion & Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Punisher #1-2

lördag 27 augusti, kl 22:19 av 5 kommentarer

Pun1För ett tag sen presenterade vi en liten blänkare inför Greg Ruckas nystart av Punisher och Mark Waids nystart av Daredevil. Nu när de första numren är ute är det dags att se vad det blev av det hela, och vi börjar med Punisher.

Då Greg Rucka är mest känd för – och mest hemma i – hårdkokta crime noir-historier av varierande schatteringar känns han intuitivt som ett bra val som Punisher-författare. Men å andra sidan är han en notoriskt barnförbjuden författare (inte så att han frossar i våld och snusk, mer som att han inte väjer för det), och det här är ju vanliga vanilj-Punisher, inte Punisher MAX. Ska Rucka lyckas tona ned sina grim-n-gritty-tendenser och fortfarande kunna leverera den budda-budda-budda-action som vi Punisherfans kräver?

Fortsätt läsa Punisher #1-2

Manus: Greg Rucka
Illustration: Marco Chechetto
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1969

torsdag 25 augusti, kl 23:35 av 2 kommentarer

league-III-Century-1969-cover1Det har gått två år sedan sist för oss, men för Mina Murray och hennes krympande hjältegrupp har 59 år förflutit sedan deras monumentala misslyckande i förra delen Century: 1910. Under läsningen får vi många frestande glimtar av vad som hänt i perioder som man ännu inte skildrat. Bland annat har Murray lett en grupp av science heroes efter mer klassiskt snitt och besökt månen. I intervjuer har Moore indikerat att han kan komma att återvända till en del av händelserna som nämns i framtida avsnitt. Vi får hoppas på det. (SPOILERS AHOY!)

1969 består gruppen av Murray, Quatermain och en Orlando på väg att bli kvinna igen. Stämningen medlemmarna sinsemellan är minst sagt spänd. Murray hanterar sin vid det här laget mycket höga ålder (efter doppet i ungdomens källa har hon som bekant slutat åldras fysiskt) genom att hänga med i ungdomskulturen och återuppfinna sig själv igen och igen. För detta blir hon förlöjligad av de alltmer hedonistiska, slarviga och erotiskt sammanflätade Orlando och Quatermain. Inte de bästa förutsättningarna då man har i uppdrag att stoppa en svartkonstnär som haft fingrar med i princip allt ockult djävelskap som inträffat under 1900-talet.

Fortsätt läsa The League of Extraordinary Gentlemen Century: 1969

Skriv en kommentar
Recensioner

Amazing Spider-Man #667

torsdag 25 augusti, kl 21:13 av 5 kommentarer

ASM 667Jag följer ju som bekant Amazing Spider-Man (se recensioner här, här och här t ex) och nu när det är dags för årets stora Spidde-event att sparka igång tänkte jag det kunde vara på sin plats med en snabb lösnummerrecension. Efter att ha hintat och byggt upp det hela med korthistorier i slutet av ASM får nu Dan Slott och Humberto Ramos äntligen gå loss med Spider Island i #667 (efter ett Prelude to Spider Island i #666) – och spektaklet lyckas faktiskt hålla vad som lovats i build-upen, för det här är fet trikåunderhållning när den är som bäst.

Först några ord om Ramos teckningar, eftersom jag förstått att många har svårt för hans stil. Jag var själv en av dem, men om jag efter Big Time lärde mig att tolerera honom och ibland t o m uppskatta honom, är jag nu en total konvertit. Hans slängigt cartooniga stil passar alldeles utmärkt för ett high-concept, high-profile event som det här, särskilt som han den här gången tydligare får demonstrera att han inte bara klarar av action utan också lyckas väldigt väl med sekvenserna som berör Spiddes civila liv som Peter Parker: han är mer subtil än vad man först kan ana när det gäller ansiktsuttryck och liknande. Dessutom visar han i detta första nummer av Spider Island inte bara ett utan flera exempel på läckra, halsbrytande och inte minst Spindelmannen-mässiga perspektivval (det visuella gaget på s 3-4 är bara för bra), så jag får helt enkelt lov att säga det: Humberto Ramos är en perfekt Spindelmannen-tecknare!

OBS! Spoilers följer efter hoppet!

Fortsätt läsa Amazing Spider-Man #667

Manus: Dan Slott
Illustration: Humberto Ramos
Tusch: Carlos Cuevas
Färgläggning: Edgar Delgado
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Moderna klassiker /Recensioner

Moderna klassiker: The Cowboy Wally Show

torsdag 25 augusti, kl 17:27 av 3 kommentarer

CowboyWallyMed åtta Eisners, fem Harveys och en hel hög andra priser i hyllan måste serieskaparen och då och då animatören Kyle Baker betraktas som en av de mest etablerade och respekterade rösterna i den amerikanska serievärlden idag: en person som ledigt rör sig från alternativt till mainstream (hans revamp av Plastic Man från 2005-06 är förmodligen hans mest kända verk) och från familjevänligt skämttecknande (samlingarna The Bakers: Do These Toys Belong Somewhere? och The Bakers: Babies and Kittens) till over-the-top-snusk och övervåld i Deadpool MAX. Genombrottet fick han med subtilt anarkistiska New York-skildringen Why I Hate Saturn 1990 (återtryckt av DC/Vertigo 1998; också den en klar moderna klassiker-kandidat) – men en gång i tiden slavade Baker som illustratör på titlar som Transformers och serie-tie-ins baserade på Howard the Duck: The Movie och försökte enträget sälja sina mer alternativa skapelser till diverse förlag. Till slut lyckades han och publicerade sin debutserieroman Cowboy Wally på Doubleday 1988 (typiskt nog var det ett vanligt bokförlag och inte ett dedikerat serieförlag som gav Baker denna chans) – och resten är historia. Cowboy Wally återutgavs 1996 och sedan återigen 2003 av DC/Vertigo, då med titeln The Cowboy Wally Show. Och det är denna aparta och fenomenalt gapflabbsframkallande 128-sidorshistoria som är dagens moderna klassiker.

Fortsätt läsa Moderna klassiker: The Cowboy Wally Show

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Gästinlägg: David Finchs The Dark Knight.

tisdag 23 augusti, kl 18:31 av 5 kommentarer

Jag tänkte börja med en enkel presentation av mig själv.

Jag är en 19-årig heltidsnörd från Småland som under de senaste åren har fått upp ögonen för det fantastiska medium som ju är serier. Det började med Carl Barks (skapare av bl a Joakim von Anka), som jag håller högst bland all världens serieskapare, och flöt sedan på med andra stora namn inom disneyserier. Efter ett tag bestämde jag mig för att utforska andra hörn av serievärlden, och inte begränsa mig till Ankeborg. Jag vill minnas att jag alltid har gillat superhjältar, även om det inte alltid har varit tidningsversionen som det har gällt. Den första kontakten med superhjältar var i och med den fantastiska animerade Batman: The Animated Series, som jag fortfarande håller väldigt högt.

Min fritid ägnar jag åt att hitta godbitar som kan fylla ut mina bokhyllor, ta reda på film och serierelaterade nyheter, och skriva inlägg på Sveriges största (och bästa!) forum för serier, Serieforum.se, där jag också är moderator.

För övrigt gillar jag även att skriva/knappa på tangenterna, därav denna recension.

OBS: Nedan följer en hel del spoilers.

david-finch-batman-10810-1Följande är inte en recension av något specifikt nummer av tidningen The Dark Knight, utan snarare en recension av författaren/artisten David Finchs tolkning av karaktären Batman och dennes supportkaraktärer.

The Dark Knight är alltså en av de väldigt många titlar som kretsar runt Bat-familjen. Mer specifikt så var syftet med just den här serien att den skulle handla om Batmans soloäventyr i Gotham, efter dennes återkomst i The Return of Bruce Wayne. Storyn både skrivs och tecknas av David Finch, som tidigare bl a har tecknat Ultimatum, New Avengers med flera. Jämför man The Dark Knight med övriga titlar i DC:s Bat-hörna så verkar serien vara mer fristående. Det har än så länge kommit 4 nr utav serien, och det är 1 nr kvar av första storyn. Jag väljer dock att göra min analys nu, då jag tvekar på att det är bra för mitt hjärta att läsa resten. Jag kan börja så här: Det är bland det sämsta jag har läst. Någonsin.

Fortsätt läsa Gästinlägg: David Finchs The Dark Knight.

Skriv en kommentar
Recensioner

Fyra kortrecensioner

måndag 22 augusti, kl 21:15 av 0 kommentarer

Det har inte blivit så mycket serier lästa i sommar av olika anledningar men några har det givetvis blivit och nedan finns korta utlåtanden om Western, Onwards Towards Our Noble Deaths, Mercury och The Walking Dead Volume 14: No Way Out.

sps-westernJean van Hamme och William Vance är två belgiska serielegender som tillsammans tidigare gjort den suveräna thrillerserien XIII. Nu har Cinebook gett ut Western av herrarna, ett fristående album. En rik ranchägare från Kansas kommer till en utpost i väst efter ett tips om att hans brorson, som för många år sedan rövades bort av indianer. Ranchägaren har inte rent mjöl i påsen men det har å anda sidan inte heller den som kontaktat honom och det hela slutar i en blodig skottlossning som bara den påstådde brorsonen överlever, på väg ut ur stugan där dramat ägt rum stöter han på ranchägarens dotter, Cathy van Deer, som hastigast. Ödet vill att den unge pojken, Nathan Chisum, flera år senare söker sig till staden där dottern är en rik ranchägare. Hans mål är vagt men en rad händelser driver honom till hennes ranch och sedan fortsätter ödet med sitt spel. Historien i sig är inte originell men det gör inget när den hanteras av en så skicklig herre som van Hamme, han lyckas hålla både intresset för huvudpersonerna och spänningen vid liv och får ihop en intressant berättelse om hur slumpartade händelser och en till synes oundviklig malström formar människors öden. Lägg till det Vances snygga teckningar och en väldigt passande dov färgläggning och du har ett riktigt bra Western-album. Betyg: 4/5.

Fortsätt läsa Fyra kortrecensioner

Skriv en kommentar
Moderna klassiker /Recensioner

Moderna klassiker: Torso

söndag 21 augusti, kl 21:19 av 2 kommentarer

TorsoDen stora semesterstiltjen inträdde för ett par månader sedan, men nu börjar jag jobba mig in i matchen igen (bl a inspirerad av ett besök på legendariska NY-seriebutiken Midtown Comics). Så här kommer mitt första bidrag till Shazams Moderna klassiker-serie: Brian Michael Bendis och Marc Andreykos true crime-mästerverk Torso.

Det kostade mig verkligen både tid och huvudbry att välja vilken serie jag först skulle skriva om under vår rubrik Moderna klassiker. Till slut föll valet på något av Brian Michael Bendis. Hur man än vrider och vänder på det och vad man än tycker så är han en av de dominerande mainstreamförfattarna i USA idag och jag tyckte det kunde vara intressant att lyfta fram någon av hans tidigare serier, från tiden då han var en kämpande indieförfattare och inte den fixstjärna på superhjältefirmamentet han är idag. Men vad ska man välja? Alla hans tidigare serier kan väl förtjäna epitetet ”modern klassiker”: hans debut, spionhistorien Fire, som snabbt följdes av crime noir-berättelserna Goldfish och Jinx (den senare kanske hans mest kända serie från indieperioden), Hollywoodsatiren Fortune and Glory… och det blev Torso. Varför?

Fortsätt läsa Moderna klassiker: Torso

Manus: Brian Michael Bendis, Marc Andreyko
Illustration: Brian Michael Bendis
Förlag: Image
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...