Wow! Jubiléerna avlöser verkligen varandra under detta Bladerunnerår. Konstskolan Bauhaus firar 100-årsjubileum, Marvel fyller 80, på lördag är det 25 år sedan första numret av Hellboy kom ut och just idag är det tio år sedan första bloggposten lades upp på Shazam.se. Jag var inte med från starten utan rekryterade mig själv i samspråk med Ferdinand Kjellin vid en bardisk under spx (numer Stockholms internationella seriefestival) i maj 2010. Före det hade vi samarbetat bland annat med ett quiz som gjordes till när Serietekets filmvisningar presenterade Punisher: War Zone (Lexi Alexander, 2008). Senare samma mycket aktiva år kom podden Hög av serier igång tack vare Anton Bjurvald efter att ha varit en glimt i ögat på undertecknad och Freddie Kaplan sedan länge.
Att mycket hänt sedan dess är förmodligen årets underdrift. Väldigt många bloggar och podcasts ute i likartat ärende har kommit och gått. Så det är med ett stort mått av stolthet jag konstaterar att såväl Shazam som Högen fortsätter att leverera kontinuerlig bevakning av serier, ett uppdrag som dagspress och etermedia förvisso blivit långt bättre på sedan vi startade men där innehållet alltjämt lämnar åtskilligt övrigt att önska. Sverige har ändå en lång och stolt tradition på området tack vare Seriefrämjandet och publikationen Bild & bubbla (där jag sedan ett par år tillbaka har en egen spalt), som apropå jubiléer fyllde femtio förra året och på hemsidan fortsätter hålla seriefanan högt med en stadig ström nyheter, artiklar och recensioner.
Målet att serierna tar sin naturliga plats jämsides den bildlösa litteraturen och bedöms lika hårt och rättvist och påläst med fokus på utförande framför innehåll är något jag kommer fortsätta sträva mot med skriverier och podavsnitt. Ett stort tack till mina kollegor (läs Henrik Örnebrings fina hyllning som publicerades i samband med femårsjubiléet för en introduktion till stora delar av gänget!) och alla er som läser och lyssnar.
Hoppas det blir minst tio år till av Shazam.se!
Det är inte lätt att bli gammal. Att åldras efter ett helt liv i garderoben kan vara ännu svårare. Så känns det i alla fall när man läser om 76-åriga Marja. För att kunna hantera sorgen sedan livskamraten Ann dött i cancer har hon helt och hållet stängt av. Social samvaro är inget hon direkt önskar sig. Så det är ytterst motvilligt hon flyttar till Plejaderna, ett boende för hbt-seniorer, medan hennes rökskadade lägenhet saneras. Väl på plats finner hon dock efter en trevande inledning och mycket tvivel gemenskap och nya vänner i Millan, Amran, Rita och de andra grannarna.
Bitte Andersson lever väl upp till epitetet allkonstnär. Fanzinist, tecknare, genusvetare, filmskapare, grundare till bokhandeln Hallongrottan – listan skulle kunna göras längre. Hon har valt ett bitvis tungt ämne för sin serieromandebut. Men så har hon också uppövat en färdighet att tackla såväl självbiografi som humor och allvar under åren sedan det första fanzinet Tigerskott i brallan (med Vilhelmina Albert) kom ut 2001. Serierna hon gjorde för fanzinet samlades sedermera i Bittes bästa och ledde vidare mot publikation i Bang, Kom ut, på babian.se och medverkan i den erotiska antologin Närstrid Vanessa.
Some Notes on a Nonentity: The Life of H. P. Lovecraft
I den tredje fristående serieromanen med Hellboy fortsätter Mike Mignola, tillsammans med sublime illustratören och tecknaren Gary Gianni, att skriva kärleksbrev till sina främsta inspirationskällor. House of the Living Dead (med Richard Corben) var en hyllning till Universals monsterfilmer i allmänhet och House of Frankenstein (Eerle C. Kenton, 1944) i synnerhet. Det är lätt att förstå varför Mignola gillar vad som i princip är monsterfilmernas svar på Avengers. Nästan alla monster får en stund i rampljuset under speltiden! I The Midnight Circus (med Duncan Fegredo) får vi hans svar på Carlos Collodis The Adventures of Pinocchio (1883). Into the Silent Sea tillägnas upphovsmännen bakom filmen Moby Dick (1956). Regissören John Huston, manusförfattaren Ray Bradbury, huvudrollsinnehavaren Gregory Peck samt givetvis Herman Melville, författaren bakom den amerikanska litteraturens mest monumentala verk före Cormac McCarthys Blood Meridian (1986). Den maritima skräckens mästare William Hope Hodgson får också ett hedersomnämnande på dedikationsbladet. 
De som saknat den Jeff Lemire som åstadkom det lågmälda mästerverket Essex County har all anledning att fira publiceringen av Roughneck. Boken är dessutom första släppet på Gallery 13, Simon & Schusters nya underetikett för serier. Här får vi en historia som känns kanadensisk rakt igenom med folk av First Nations härkomst i huvudrollerna, sitt fokus på småstadsliv, ishockey och vintriga landskap. Men Lemires lyhördhet skänker den också universella kvalitéer när han tar upp saker som drogmissbruk, våld och de såriga familjerelationer som kommer i dessa sorgliga företeelsers fotspår. Rejäla kängor som knarrar i snö är som omslaget bredvid indikerar en återkommande bild i en bok där huvudpersonerna ställs vid nya vägskäl och med olika grader av förträngning minns gamla där livet kunnat ta en annan rutt än den som valdes. 
Emil Ferris har ett förflutet som illustratör och leksaksdesigner (Happy Mealfigurerna till Mulan är ett exempel) och har nu debuterat som serieskapare med det rent ut sagt makalösa verket 
