Arkiv för november 2012

Recensioner

[A Week of Valiant] Shadowman #1

torsdag 29 november, kl 10:09 av 1 kommentar

shadowmanShadowman är den nyaste titeln från Valiant och hittills har det bara getts ut ett nummer. Shadowman börjar med en kamp mellan ont och gott i New Orleans för ett antal år sedan och precis när mörkrets krafter är på väg att ta sig in i den verkliga världen kommer Josiah Boniface a k a Shadowman och vänder på steken men han tvingas ändå offra sig själv för att hindra att deras ledare Darque tar sig igenom. Därefter hoppar serien till nutid och den unge Jack Boniface återvänder till New Orleans efter att ha tillbringat större delen av sin uppväxt på fosterhem sedan hans mamma dött. Mamman flydde från New Orleans samma natt som fadern försvann. Jack får dessutom reda på av den privatdetektiv han anlitat för att få kunskaper om sina föräldrar att båda är efterlysta brottslingar. Jack vet inte om sitt öde men eftersom mörkrets makter på nytt har hittat en port till verkligheten och har som mål att ta över New Orleans och dessutom är ute efter honom kommer han att bli varse sitt öde och vem han egentligen är. Är det en gåva eller en förbannelse och vad kommer det att kosta honom.

Shadowman #1 är ett riktigt bra förstanummer. Huvudkaraktärerna introduceras så smått och man får lite bakgrund till vad som försiggår i New Orleans. Det bjuds även på en del action och Jordan och Zircher har inte gått i fällan att försöka förklara för mycket eller bara lägga en grund inför vad som komma skall utan det är puls i serien direkt. Så manuset är bra liksom dialogen men det som verkligen får numret att lyfta är Patrick Zirchers teckningar. Actionsekvenserna i början är sjukt snygga med fart, snygga detaljer och finfina skuggningar. Enda lilla smolket är vissa ansiktsuttryck men det är verkligen en parentes. Miljöer, gore och action behärskar Zircher till närmast perfektion. Framöver har jag stora förhoppningar på Shadowman, det finns uppenbarligen mycket bakgrundshistoria att berätta och intressanta karaktärer att utveckla och det ska framförallt bli intressant att se hur de hanterar hur Jack Boniface reagerar på och hanterar att han är Shadowman. Två av två för Valiant hittills alltså 🙂

Manus: Justin Jordan & Patrick Zircher
Illustration: Patrick Zircher
Färgläggning: Brian Reber
Förlag: Valiant
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Avslut: The Boys

onsdag 28 november, kl 08:00 av 0 kommentarer

Boys72Varning! SPOILERS efter hoppet! Garth Ennis/Darick Robertson/Russ Brauns anarkopuerila superhjälteepos The Boys tar slut med nr 72 som kom den här veckan. När jag började läsa den här serien var jag tveksam till om den drastiska vulgohumorn skulle räcka längre än sex nummer, än mindre 72 – men jag får nu definitivt betrakta mig som överbevisad; The Boys utövade en mystisk charm, det blev en guilty pleasure som letade sig in på min pull list. Den har ju nu bevars blivit en större långkörare än Ennis Preacher (som faktiskt bara kom ut med 66 reguljära nummer – jag räknar inte de många one-shotsen och specialarna för endera serien), tidningen som tog över titeln som Vertigos flaggskepp efter Sandman.

Fortsätt läsa Avslut: The Boys

Manus: Garth Ennis
Förlag: Dynamite Entertainment
Skriv en kommentar
Recensioner

[A Week of Valiant] X-O Manowar #1-7

tisdag 27 november, kl 20:58 av 4 kommentarer

xo_manowar_ninjakI egenskap av Shazams ende superhjälteanalfabet är mitt intag av superhjältar betydligt mindre än mina redaktionskollegors. Jag läser en del superhjälteserier men oftast blir jag lite av pga allt kontinuitetsbagage som jag inte har koll på. Karaktärer slängs oftast in i serierna utan någon som helst presentation eftersom jag som läsare förväntas ha koll på dem vilket bara gör mig förvirrad. Detta gäller både Marvel och DC, jag läser inte superhjälteserier från något annat förlag. Så när 90-talsgiganten Valiant som bara några år efter starten 1989 ska ha sålt nästan lika mycket som DC startade om ett antal titlar och förlaget efter ett mer än 15 år långt uppehåll tyckte jag det lät som en synnerligen trist idé. Men genomgående positiva recensioner på de amerikanska seriebloggar jag följer gjorde att jag bestämde mig för att testa någon samling. Men innan någon samling hann släppas så hade Comixology en rea (som jag tipsade om på vår Facebooksida) av alla nya titlar så det var bara att slå till på X-O Manowar, Archer & Armstrong, Shadowman och Harbinger. Den enda jag hoppade var Bloodshot. Så därför är det dags för (trumvirvel) A Week of Valiant!

Fortsätt läsa [A Week of Valiant] X-O Manowar #1-7

Manus: Robert Venditti
Illustration: Cary Nord & Lee Garbett
Färgläggning: Stefano Gaudiano
Förlag: Valiant
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema:Barnserier] Katten Nils & Morris: Den mystiska ön

måndag 26 november, kl 21:31 av 1 kommentar

kattennils_morrisDet är alltid trevligt när det ges ut barnserier i Sverige och framförallt om det är en ny svensk serie. Nu är iofs Katten Nils & Morris inte så ny eftersom den gått i Kamratposten ett tag men det är iaf första gången som det ges ut ett album med radarparet. Bakom serien står Joakim Gunnarsson och Johanna Kristiansson som båda håller till i Malmö där Joakim Gunnarsson även är redaktör för Bamse. Albumet är en del av Junior som är Kartagos barnseriesatsning, det ska bli spännande att följa den framöver. Nils och Morris och då i synnerhet Katten Nils är inte de smartaste knivarna i skåpet. Trots? detta har Selma kärat ner sig i Morris och vill gärna hänga med honom utan att Nils är med. Men Morris tycker mest hon är jobbig och vill hellre spela kort med Nils, Svälta räv är det som gäller. Men när Selmas mormor ska bege sig iväg på vad Selma lurar i Morris är en skattjakt kan han inte stå emot. Å Nils får stanna hemma, eller…

Den mystiska ön riktar sig främst till barn till och med lågstadiet, jag har svårt att se att äldre barn får ut så mycket av den. Kristiansson och Gunnarsson förstår å andra sidan den målgruppen riktigt bra. Albumet är relativt tjockt, 124 sidor, men det är bara 2-3 rutor per sida vilket gör det lättare för den unga målgruppen att följa med. Teckningarna är väldigt bra och konsekvent utförda i sin enkelhet, ansiktsuttrycken är klockrena och det är hela tiden fart i berättandet. Selma är lite väl ”tjejig” i början men det blir bättre efter hand. Nils är den som inbjuder till mest munterhet genom att inte ha huvudet på skaft. Det blir även lite lagom med spänning och äventyr och det var just det som tilltalade den yngre recensenten. Efter huvudäventyret finns lite kortare serier med fokus på en väldigt blyg och kär Nils. Katten Nils & Morris: Den mystiska ön är en trevlig barnserie med både humor, förälskelse och spänning. Jag hoppas att det blir fler album med gänget från duon Kristiansson/Gunnarsson. Hade den yngre recensenten satt betyget hade det nog blivit högre 🙂

Illustration: Johanna Kristiansson, Joakim Gunnarsson
Förlag: Kartago
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

The Underwater Welder

torsdag 22 november, kl 07:15 av 0 kommentarer

UnderwaterWelderVi är lite sena till festen här på Shazam, men ändå – minns ni att vi för länge sedan (drygt två år sedan faktiskt) flaggade för Jeff Lemires kommande serieroman The Underwater Welder? Well, den kom ut för ett par månader sedan och nu har vi äntligen kommit oss för med att recensera den.

Jack Joseph arbetar som undervattenssvetsare på en oljeborrplattform utanför Nova Scotias kust. Hemma har han en höggravid fru men det kommande faderskapet fyller honom inte med glädje: han vill inte vara hemma utan dyker djupare och djupare, kanske för att också undkomma sitt eget förflutna. Och en dag hittar han något därnere i djupet, något som skickar den vankelmodige svetsaren på en hisnande resa. Det är handlingen i korthet; vill man sammanfatta The Underwater Welder på ett annat sätt kan man säga att den är som ett långfilmslångt avsnitt av The Twilight Zone, något som är både bra och dåligt, men mest bra.

Fortsätt läsa The Underwater Welder

Manus: Jeff Lemire
Illustration: Jeff Lemire
Förlag: Top Shelf
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Skönheten- svindlande begär

onsdag 21 november, kl 10:28 av 0 kommentarer

skonheten-kerascoetKolik förlag fortsätter sin välkomna utgivning av franska serier. Denna gång är det Skönheten- svindlande begär med manus av Hubert och teckningar av den franska duon Kerascöet. Av duon finns sedan tidigare Svart tomtebloss på svenska och på engelska finns två samlingar av Miss Don’t Touch Me. Skönheten utspelar sig på medeltiden och handlar om Sillen, av många ansedd som den fulaste unga kvinnan i byn, som efter ytterligare en förnedring av en slump befriar en fe. Som tack får Sillen önska sig vad hon vill och hon önskar att hon var vacker. Féen infriar hennes önskan genom att Sillen iofs inte förändras men att när andra ser henne så ser de skönheten personifierad. När Sillen vaknar ser hon ut som vanligt och är oerhört besviken på féen men när hon kommer hem till byn börjar männen bete sig som galningar och kvinnorna visa avundsjuka. Sillen och hennes mor tvingas fly från byn men modern omkommer tragiskt under jakten. Sillen är nu helt ensam och utlämnad åt bybornas lustar men räddas av den lokale herremannen som även han förälskar sig i Sillen. Ryktet om Sillens skönhet sprids dock och snart vill en kung ha henne hellre än allt annat vilket kan leda till krig. Vilka avsikter hade egentligen féen som gav Sillen hennes upplevda skönhet?

Kerascëts stil skiljer sig en del från den i Svart tomtebloss och ännu mer från Miss Don’t Touch Me vilket visar hur mångsidiga de är. Skönheten är till alla sin ingredienser en klassisk saga. Kanske är det att en hel del känns igen från andra sagor, kanske är det att berättelsen sig inte är lika grym som i Svart tomtebloss men Skönheten – svindlande begär fascinerar mig inte på samma sätt. Måhända orättvist men jag har verkligen gillat det jag läst av Kerascöet tidigare skarpt. Med det inte sagt att Skönheten- svindlande begär är dålig, tvärtom den är bra även om den inte når samma höjder. Hur först Sillens fulhet blir föremål för åtlöje och hur hon gradvis förändras av sin skönhet och framförallt hur omgivningen tappar vett och sans är både underhållande och förfärande. Det blir förstås även lite intrigerande med stora följder och liksom i övriga serier jag läst av duon så finns det gott om svärta och betydligt färre muntra infall. Det finns som i alla andra sagor moraliska aspekter i berättelsen men de är inte skrivs inte på näsan vilket alltid är en fördel. För att återknyta till teckningarna så är de även här riktigt bra i en mer nedtonad stil jämfört med deras tidigare serier, färgläggningen är även den riktigt bra. Skönheten- svindlande begär är en mörk saga där jag hoppas att de framtida delarna kommer att bjuda på än mer dramatik och intriger.

Manus: Hubert
Illustration: Kerascöet
Förlag: Kolik förlag
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Tisdagslänkar

tisdag 20 november, kl 07:50 av 0 kommentarer
  • The Comics Journal har en helt fantastisk (och tragisk) artikel om undergroundlegendaren S Clay Wilson här. Läs och förundras över denne vulgo-Da Vincis levnadsöde.
  • Nya superhjälte-TV-serien Arrow expanderar sin version av DC-universat med Huntress, som dyker upp i ett avsnitt nästa vecka. Hur TV-versionen av Helena Bertinelli ser ut kan ni kolla in här.
  • Saturday Night Live parodierar Avengers-filmen, fortfarande med Jeremy Renner i rollen som Hawkeye. Om ni undrat över vad som händer när Hawkeye får slut på pilar, kolla här (OBS! Del 1 av 9 – ni får klicka vidare själva).
  • Ännu ett försök att göra en amerikansk serieversion av Judge Dredd är på G, den här gången från förlaget IDW och författaren Duane Swierczynski. Räck upp en hand någon som minns den misslyckade versionen från nittonhundrakallt med Powers-Mike Avon Oeming bakom ritstiftet! En förhandstitt på den nya versionen finns här. Vad säger Shazams läsare? Bu eller bä?
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Avslut: Scalped

måndag 19 november, kl 15:52 av 2 kommentarer

Scalped60I och med nr 60 nådde Jason Aarons och R M Guéras reservatepos Scalped (flerfaldigt prisbelönt och hyllad, inte minst här på Shazam) sitt slut. Jag tänker inte över huvud taget spoila sista numret (det finns ju rätt många tradewaiters därute som fortfarande följer serien) annat än att säga att alla huvudfigurers cirklar faktiskt sluts ordentligt och följdriktigt, något som imponerar extra mycket om man går tillbaka och läser de första numren av serien där de här personerna alla presenterades. Däremot tänkte jag bjuda på några allmänna funderingar kring serien och hur den har utvecklats över tid – i det samtida serieklimatet får 60 nummer verkligen lov att räknas som en tvättäkta långkörare.

Fortsätt läsa Avslut: Scalped

Manus: Jason Aaron
Förlag: DC/Vertigo
Skriv en kommentar
Recensioner

Penguin: Pain and Prejudice

torsdag 15 november, kl 22:26 av 1 kommentar

penguin_painSom en del av New 52 har DC förutom att starta om sina ongoing från #1 (och sedan lägga ner en radda) även gett ut flera miniserier. En av dem är Penguin: Pain and Prejudice där Gregg Hurwitz har skrivit manus och Szymon Kudranski har tecknat Penguins bakgrundshistoria. Serien som omfattade fem nummer har numera samlats i en trade. Att jag som inte är någon storkonsument av superhjälteserier fastnade för den beror på min (innan TDKR) favvo-Batman filmatisering, Batman Returns. I Tim Burtons fantastiska film är Penguin huvudskurken och hans tragiska födelse och uppväxt skildras. Hurwitz variant skiljer sig en hel del från denna. Penguin a.k.a. Oswald Copplepot föds in i Gothams aristokrati men pga sitt utseende mobbas han av såväl familj som omgivning. Den enda som älskar honom är modern. Samtidigt som hans bakgrundshistoria skildras får man följa honom i nutid genom en rad för honom omvälvande händelser. Milda spoilers följer nedan.

Hurwitz manus är riktigt bra. Han skildrar Penguin som en väldigt ensam man, formad av sitt utanförskap under uppväxten. Om man i början känner sympati för den utstötte Oswald Cobblepot som ödet onekligen spelat ett grymt spratt förbyts det snabbt till en avsky för dennes sadistiska beteende. Hurwitz skildring av honom är genial, han ser sig som en mäktig man som lärt sig att fruktan är hans bästa vapen och som inte tvekar att förstöra livet för den på minsta sätt misshagar honom. Samtidigt är det en klassisk skildring av en ond och ensam människa som givetvis är sin egen värsta fiende. Om Penguin hatar sin omgivning och de som han anser fått en bättre lott i livet så är det inget mot sitt eget bottenlösa självhat. Det är just det som Hurwitz skildrar så skickligt, det är inget originellt men det är så suveränt genomfört. Ett stycke fascinerande karaktärsstudie. Kudranskis teckningar och färgläggning höjer sedan berättelsen ytterligare, som sig bör är färgläggningen dov och och skuggorna många. Det är också i detaljer som bakgrunden på de sidor som skildrar uppväxten eller den dialoglösa sidan när Penguin känner sig som allra ensammast som Kudranski gör så bra. Det här känns som Penguins definitiva bakgrundshistoria och Penguin: Pain and Prejudice är faktiskt den bästa serie jag läst som utspelar sig i Batmans värld. Bättre än The Dark Knight Returns, Batman: Year One och The Black Mirror. En framtida klassiker.

Manus: Gregg Hurwitz
Illustration: Szymon Kudranski
Färgläggning: Szymon Kudranski
Förlag: DC
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

The Cape – One Shot och #1-4

onsdag 14 november, kl 20:02 av 0 kommentarer

thecapeJag börjar ju alltid mina inlägg nu för tiden med att jag varit frånvarande länge och bla bla, så den här gången hoppar vi över det och dyker rakt in i en ny recension. The Cape. Fan vad bra den var! Författaren Joe Hill är som jag förstått det rätt het nu för tiden. Hans första volym av Locke and Key ligger i min iPad och väntar på att bli läst, men The Cape var mitt första möte Hill (vad jag vet). Nu är i och för sig The Cape egentligen bara ”created by” Joe Hill och författad av Jason Ciaramella (också okänd för min del), men jag antar att de kränger fler nummer med Hills namn på omslaget.

Hur som helst, skit i vem som får cred för författandet och vidare till själva serien. The Cape har en rätt enkel men ändå – eller kanske tack vare – väldigt intressant story. Vi får här möta den cirka 10 år gamla pojken Eric som ofta leker superhjälte tillsammans med brorsan Nicky. Nicky är The Streak och Eric, som alltid har på sig en sliten blå mantel med en röd blixt och en patch han ärvt från sin pappa som dog i Vietnam, är The Red Bolt. Superlekandet resulterar en dag i att Eric bör falla ur ett högt träd, men istället visar sig bli hängandes i tomma luften. När han tar av sig manteln störtar han mot marken där han spräcker skallen och bryter en hel massa ben. Eric överlever, men för att undvika fler liknande olyckor så gör sig killarnas mamma av med manteln.

Snabbspolning ett gäng år framåt så är Eric något av en slashas som trots det lyckats skaffa sig en flickvän och en egen lägenhet. Erics syn på livet är väl överlag rätt pissig kan man säga, och alla uppmuntrande ord om att kanske skaffa sig ett bättre jobb eller utbilda sig gör mest att han framstår som bitter och tjurskallig. Efter att ha behandlat sin tjej mer och mer som skit så flyttar Eric hem till sin mamma igen, där han efter en period av gräsrökande och TV-spelande i kalsongerna råkar hitta sin gamla mantel igen. Manteln väcker en massa gamla minnen till liv, och det dröjer inte länge förrän Eric konstaterat att manteln faktiskt ger honom förmågan att flyga.

Det är här som The Cape blir riktigt jävla bra. Man hade ju kunnat tänka sig att en person som tidigare varit en bitter douche och sedan plötsligt upptäcker att han har superkrafter hade börjat fundera på att förbättra sitt liv, men här är det snarare så att Eric omfamnar douchigheten. Jag ska inte spoila vad han tar sig för då jag tycker att alla borde få upptäcka det själva, men vi kan väl helt enkelt säga att han verkligen inte förtjäntar titeln superhjälte. Inte superskurk heller. ”Elak jävel” passar nog bäst.

Det fina med The Cape är jag verkligen inte hade någon aning om hur det skulle gå, och att vi får en liten inblick i vad som gör att en uppenbarligen moraliskt ambivalent person till slut verkligen går över tröskeln, och det utan att ångra sig för fem öre. The Cape är i all korthet det allra bästa jag läst på väldigt länge, och troligen bland det bästa jag läst överhuvudtaget. Allt är asfint tecknat också. Köp köp.

Justja, jag köpte samlingen på ComiXology när det var Joe Hill-rea, men den är klart värd fullpris.

Manus: Joe Hill, Jason Ciaramella
Illustration: Nelson Daniel, Zach Howard
Förlag: IDW
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38