Så. Jag gjorde precis som jag tänkt. Kom hem och läste Ruins utan att ha sett eller läst något annat än omslaget nedan. Med risk för att kanske låta pretentiös och pinsamt insnöad så skulle jag vilja påstå att jag blev smått överväldigad. Ruins målar upp en så dystopisk, nattsvart och hopplös version av Marvels universum att man knappt tror att det är sant. Premissen är enkel: Allt som har med superkrafter och deras ursprung att göra har gått katastrofalt fel i den här alternativa verkligheten. Vi får följa reportern Phil Sheldon (som för den insatte är samma reporter från den betydligt mer positiva serien Marvels, som Ruins är något av en motpol till) när han reser runt Amerika efter sanningen bakom alla de superkraftsrelaterade händelser som gått fruktansvärt fel.
Han möter en patetisk och alkoholiserad liten man med spretig hår och skelett utanpå händerna på en bar, hör berättelser om forskaren som istället för att gammastrålas till en supervarelse förvandlats till en hög levande cancertumörer, och om någon sorts man helt i silver som ska ligga död i omloppsbana runt jorden. Han besöker ett koncentrationsläger för döende Kree-soldater och bevittnar ett självmord där en ung man i skinnjacka sätter eld på sitt eget huvud och kör runt på en mototcykel tills han till slut dör. Med mera. Det finns ingen egentlig röd tråd i berättelsen, utan man får som läsare helt enkelt följa med Sheldon i hans resa genom en verklighet som enligt honom själv av någon anledning känns helt fel. För att sammanfatta så är allt i Ruins rätt hemskt från början till slut. På ett bra sätt.
Från tidigare nämnda Book Depository anlände Silent War, som samlar berättelsen om vad som hände med Inhumans efter händelserna i House of M och efterföljande Decimation. För att uppskatta Silent War fullt ut så bör man som läsare antagligen ha relativt bra koll på både Inhumans och de två berättelserna som leder upp till första numret, så vi kör väl helt enkelt en racerbrief av det viktigaste här. Fullt med spoilers och så. Nu kör vi:
Köpte, lite sådär på chans mest för att jag gillar Iron Man och går igång lite på robotar med stora vapen, första lösnumret av nya serien War Machine. War Machine är, snabbt förklarat, Iron Mans polare James Rhodes, som iklär sig en Iron Man-liknande rustning, men med en hel massa mer vapen. En annan skillnad ligger även i det att där Iron Man allt som oftast är en rättskaffens superhjälte så är War Machine, som inte drar sig för att använda den hårdvara han släpar runt på, en renodlad soldat. Mycket skjutande och explosioner alltså. Plus i kanten för det. Det jag gillar med War Machine är att det inte krävs några egentliga bakgrundskunskaper för att komma fort in i handlingen. James Rhodes blir allvarligt skadad/totalt lemlästad i en explosion, och väljer efter det att bli något av en mekaniserad terroristbekämpare som bor i en satellit, där han verkar ha tappat rätt mycket av kontakten med sin tidigare mänsklighet. Låt oss kalla det för cyborgsyndromet. Mörkt, brutalt och rätt tragiskt. Handlingsmässigt är det kanske inget storverk som man får gåshud av direkt, men det är fullt tillräckligt för att jag vill läsa mer, och det är rakt igenom väldigt snyggt och passande illustrerat. Mer War Machine framöver!
Inhumans är ordentligt uppretade efter att deras kung, Blackagar Boltagon a.k.a. Black Bolt, kidnappats och ersatts med en imitatör av de invaderande skrullerna i Secret Invasion. Väl tillbaka vid rodret tar Black Bolt, tillsammans med sin lätt psykotiska och maktgiriga bror Maximus, en betydligt mer offensiv roll som Inhumans ledare, och inleder något av ett kosmiskt korståg genom galaxen, där de inledningsvis förintar den flyende Skrull-styrkan i ett nafs. Black Bolt och co vrålar sig sedan vidare in i Kree-imperiet och kör av bara farten rakt igenom ett par av Emperor Vulcans Shi’ar-skepp på vägen. I all korthet, Secret Invasion: War of Kings öppnar för en hel massa lovande kosmiska konflikter, och War of Kings som helhet ser ut att kunna bli något utöver det vanliga. Känns lite som Star wars och Battlestar Galactica mixat med superhjältar.
Låt mig inleda med att lägga ut ett faktum här, rakt på bara: DC Comics har alltid varit och kommer med största sannolikhet alltid att vara ett töntigare alternativ till Marvel. Det är så världsordningen ser ut bara, det är inget att gnälla över. Trots det bestämde jag mig förra hösten för att göra några trevande försök i mörket att ta till mig DC och deras lätt präktiga karaktärer. Blue Beetle var ett första försök som kändes måttligt lyckat. Infinite Crisis var ett annat försök, som jag ärligt talat inte riktigt kunde ta till mig då jag inte riktigt förstod vad som hände. Ett tredje försök, för skam den som ger sig, gjorde jag med Green Lantern, som kan sammanfattas som DC:s variant på Marvels Nova Corps. Galaktiska rymdpoliser alltså. Jag gillar ju rymd, så det kändes väl rätt lämpligt.
