Simon Spurrier är en mycket skicklig författare som skickligt rör sig mellan olika genrer, eller snarare struntar i dem. Detta är extra tydligt i hans underbara Six-Gun Gorilla och framförallt Cry Havoc, som nu äntligen kommit ut i en mycket snygg och generös trade. På ett plan kan den beskrivas som ”en ung gatumusikant blir infekterad av en ockult förbannelse som förstör hennes liv och identitet, vilket får henne att ansluta sig till ett team av militära monster i ett krigshärjat Afghanistan i ett hopplöst försök att befria sig från denna förbannelse”. Om man vill göra det enkelt för sig kan man säga att den är ”Jarhead möter Pans labyrint” eller så kan man använda Spurriers egen underfundiga pitch: ”This is not the tale of a lesbian werewolf who goes to war – Except it kind of is.” Alla dessa beskrivningar funkar till viss del men till syvende och sist är Cry Havoc en historia om en ung kvinna som desperat försöker ta reda på vem hon är, omgiven av skrämmande och ofta våldsamma monstrositeter från världens undermedvetande som vi i dag kallar folklore.
Fortsätt läsa Cry Havoc, Vol. 1: Mything in Action
Illustration: Ryan Kelly
Färgläggning: Nick Filardi, Lee Loughridge, Matt Wilson
Förlag: Image Comics
Betyg: 4+/5
Enligt Josie Schuller (hemmafru, tvåbarnsmamma och skoningslös lönnmördare) finns det sju regler man måste tänka på när man startar eget: 1) Nyckeln är uthållighet. Receptet för att lyckas är hårt arbete så oavsett om du lyckas eller misslyckas så kan du i alla fall klappa dig på axeln för att du la ner din själ i uppgiften. 2) Lär dig av dina misstag. Se fram emot misslyckande för det är så du lär dig att lyckas. 3) Ta ett steg i taget. Börja med det du har och bygg upp det du behöver. 4) Var alltid beredd på det värsta. 5) Använd rätt verktyg för jobbet och framförallt…6) Var inte rädd för att skita ner dig. Och slutligen…7) Lita på din magkänsla.
”Vår värld är skit och vi vet alla om det. Titta bara på nyheterna i fem minuter. Storfinansen kontrollerar din regering, skitstövlar deltar i skottlossningar dagligen, terrorister spränger flygplatser och tunnelbanestationer, poliser skjuter oskyldiga svarta barn och kommer undan med det, psykopater kandiderar för presidentämbetet och Mellanöstern är ett kärnvapen från att förvandla oss alla till damm, och detta är bara toppen på isberget. Faktum är att det inte finns någon rättvisa. Onda människor kommer undan med allt och girighet förstör hela jävla planeten. Alla vet att det är så men vi vägrar tro på det själva. Vi klamrar oss fast vid en fantasi, ett hopp, och säger struntprat som att ”allt kommer att lösa sig med tiden och rättvisan kommer att segra” när allt i själva verket lutar åt fascism och massgravar. Men vi sitter vid våra skärmar och fyller våra huvuden med oljud och skriker åt varandra, som om det skulle ändra på något.”
Detta är en del av Dylans försvarstal i inledningen av Kill or Be Killed som ackompanjerar en brutal massaker, genomförd av honom själv, på ett antal medlemmar i den undre världen. Det är Dylans sätt att rättfärdiga det han gör men själva kärnan i Ed Brubaker och Sean Phillips utflykt i vigilante-genren är att Dylan egentligen inte har något val. Precis som titeln säger så gäller det i hans fall att ”döda eller dödas” och samtidigt som serien kommenterar vår samtid så har även Kill or Be Killed en mystisk twist som sticker ut så mycket att jag inte kan fortsätta recensionen utan spoilers. Spoiler-varning efter hoppet är därmed utfärdad.
Bagdad 2003. Saddam Husseins regim är över. Amerikanerna har tagit kommandot, men ingen har kontrollen. Detta är Christopher Henry, tidigare polis som nu jobbar åt militären, väl medveten om. Han är en främling i landet vars uppdrag det är att utbilda nya irakiska poliser och en av hans rekryter hittas mördad vid triumfbågen ”Segerns händer”, mitt inne i den hårdbevakade Gröna zonen. I det kaos som råder är Chris den ende som verkar vara intresserad av vem som dödade honom och varför och hans utredning involverar snart två personer med motstridiga lojaliteter: Sofia, irakisk kvinna och medlem av det styrande rådet som uppfostrats i USA efter att hennes familj dödades av Saddam och som dessutom håller på att skaffa sig en betydande roll i Bagdads undre värld (hon har också haft ett förhållande med Chris i Staterna), samt Nassir, veteran inom Saddams tidigare poliskkår, vars döttrar dödats av amerikanerna och som också var en av dem som sökte upp och dödade Sofias föräldrar. Denna udda trio måste hjälpa varandra i ett ockuperat och förrädiskt land för att hitta mördarna men frågan är: tjänar deras mål verkligen rättvisan…eller en mörkare agenda?
För de Shazamläsare som bor i eller har vägarna förbi Stockholm rekommenderas följande lördag/söndagsutflykt:
Lobster Johnson och hans främste tecknare Tonči Zonjič återförenas efter en alltför lång tid av nästan total separation. Sedan Get the Lobster! kom ut under 2014 har Zonjic endast gjort omslagen till den trio tidningar som släppts med ojämna mellanrum. Nog för att dessa one shots tecknade av Troy Nixey, Kevin Nowlan, Toni Fejzula och Peter Snejbjerg hållit en hög klass, men att kalla Metal Monsters of Midtown ett kärt återseende blir ändå något av en underdrift. Manusförfattaren John Arcudi tar ett blad från en bok av Norvell Page. Merparten av likheterna med den senares The Spider-roman Satan’s Murder Machines slutar dock vid förekomsten av stora robotar. Eller? 
