Halloj! Dags då för mitt retrospektiv över serieåret 2009 (kan man säga så? Jag gör det hur som helst). Vi har ju tidigare publicerat årskrönikorna på söndagar, men för att jag ska kunna hålla mig på rätt sida av 2009 så blir det nu publicering på själva nyårsafton. Helt perfekt för högläsning under nyårsmiddagen med andra ord. Men nog om nyårsafton och vidare till serierna. För den som inte redan märkt det så gillar jag superhjältar, så det är främst det jag har skrivit om och kommer att lyfta fram här. Utöver superhjältar så är naturligtvis den allra bästa seriegrejen med 2009 att vi drog igång Shazam.se och att det verkar finnas folk där ute som gillar att läsa vårt kludd här. Grymt kul. Nu kör vi:

Årets positiva vändning

Mina förväntningar på nystarten av New Mutants och dess inledande story Return of Legion var minst sagt höga. Ett av mina absoluta favoritteam från tonårstiden vs en av de mer fascinerande och kraftfulla karaktärerna från Marvels X-galleri. På papperet en given succé, men i praktiken så var New Mutants #1-4 från början till slut en rätt medioker start på en serie som jag verkligen ville och trodde skulle vara en av årets starkaste titlar. Jag tänkte säga upp min prenumeration efter #4, men det blev aldrig av, och när #5 damp ned så visade det sig att New Mutants hux flux fått luft under vingarna. Om det berodde på att Zeb Wells plötsligt fått mer känsla för karaktärerna eller om det var tack vare Zachary Baldus korta inhopp som tecknare vet jag inte, men sedan #5 så har New Mutants varit en av de allra bästa titlarna på prenumerationslistan, trots att jag fortfarande inte är helt såld på Diogenes Neves illustrationer.

Årets negativa vändning

2009 års sorgebarn är tyvärr Greg Paks War Machine. Första arc:en (nu samlad i TPB:n Iron Heart) som löpte genom #1-5 var en fartfylld pangpangstory där Leonardo Mancos rätt så smutsiga och mörka illustrationer passade Greg Paks manus och War Machines framtoning väldigt bra. Efter #5 så tvärvände dock allt. Vändningen berodde till stor del troligen på att Manco var helt perfekt som tecknare av War Machine och att alla hans efterträdare var fruktansvärt opassande och rent dåliga. En serie som till stor del handlar om modern krigföring, högteknologiska vapen och explosiv action kräver i min mening en särskild look, men det som Wellington Alves, Francesco Mattina, Allan Jefferson med flera presterat i #6, 7 och 9-12 är inte ens i närheten av att kunna leva upp till det. Utöver de rent visuella tillkortakommandena så blev även Greg Paks manus minst sagt spretigt efter #5, och för min del så lyckades jag aldrig riktigt engagera mig i storyn fram till och med det avslutande numret. Riktigt trist.

Årets karaktär

En av mina personliga favoritkaraktärer, som fram tills i Ã¥r främst varit en relativt anonym bifigur, är Marvels Gladiator. Gladiator har tidigare i princip bara figurerat som ledare för Shi’ar-imperiets Imperial Guard där han främst framstÃ¥tt som en mohikanprydd regelryttare som utan tvekan följt order frÃ¥n imperiet, men jag har av nÃ¥gon anledning alltid tyckt att han känts intressant (sÃ¥ till den milda grad att jag för ett par Ã¥r sedan gjorde en kort karaktärsstudie över honom i min numera nedlagda/vilande blogg). Extra kul därför att Marvel i rymdeposet War of Kings och de nummer som ledde upp till det lyfte upp Gladiator till att bli en av huvudkaraktärerna, och även att de placerade honom i flera scenarion där hans tidigare sÃ¥ cementerade lojalitet ställdes pÃ¥ sin spets. Det var helt enkelt ett rent och spänningsfyllt nöje att fÃ¥ följa Gladiator aka Kallark genom hans resa frÃ¥n trofast regelföljare till möjlig galaktisk regent, och under 2010 kan vi fortsätta följa honom i Realm of Kings.

Bästa enskilda nummer

Väldigt svår kategori, men jag drar till med Ultimate Comics: Avengers #2. Sjukt tight, brutalt och snyggt från första till sista sidan. Läs recensionen här.

Bästa ongoing
Bästa serieförfattare

Jag slår helt sonika ihop två kategorier här då mina bästa serieförfattare skriver bästa ongoing. Andy Lanning och Dan Abnett utför storverk med sin intergalaktiska actionsåpa Guardians of The Galaxy där de lyckats hitta en nära nog perfekt balans mellan storskalig scifi-intrig och humoristiskt samspel mellan verkligt unika karaktärer. GoTG är även mer eller mindre fristående från Marvels jordiska och inte sällan rätt komplexa kontinuitet vilket är ett stort plus. En konstant väldigt bra titel helt enkelt. Lanning och Abnett är ju (bland annat) även författare av det sjukt maffiga rymdeposet War of Kings som om du frågar mig var bland det allra bästa som Marvel fick ur sig under 2009. Det krävs fingertoppskänsla i berättandet för att lyckas sy ihop en galaxomspännande historia med så pass många raser, kejsar- och kungadömen, faktioner, grupper och karaktärer som War of Kings innehåller, och Lanning/Abnett får det att se nästan löjligt enkelt ut. Som god tvåa så skulle jag säga att författarskap och ongoing går till DC:s Geoff Johns med Green Lantern, även det ett rymdepos som heter duga.

Bästa samling

Jag hade först tänkt ha Guardians of The Galaxy även här, men efter lite närmare eftertanke så måste det nog ändå bli Geoff Johns Green Lantern som får ta hem den här kategorin i år. Samlingen Rage of The Red Lanterns bjöd utan tvekan på en av årets tightaste och från början till slut välproducerade läsupplevelser, tätt följd av Agent Orange. Moderna klassiker som helt klart lever upp till sitt positiva rykte. Andra hedervärda omnämnanden går till Secret Warriors vol 1: Nick Fury, Agent of Nothing, Chew vol 1: Taster’s Choice, I Kill Giants, X-Force: Angels and Demons, War of Kings och Unknown Soldier.

Bästa illustratör

Låt oss börja med att konstatera att jag är av åsikten att dålig illustratör = dålig serie. Jag gillar yta helt enkelt, och tycker att det är en viktig del i seriemediet. Med det sagt så tycker jag att 2009 bjöd på en hel massa snygga grejer, och att det är lurigt att försöka plocka ut en illustratör som den allra bästa. Clayton Crain (X-Force), Paul Pelletier (War of Kings mm), Ivan Reis (Green Lantern), Mike Deodato Jr. (Dark Avengers), Frank Quietly (Batman & Robin) och Marc Silvestri (blandat) är ett axplock av favoriter som sällan levererar något dåligt, men om jag ska välja någon som verkligen levererade så skulle jag nog säga Clayton Crain som verkligen kompletterade och tillförde den rätta atmosfären till Christopher Yosts och Craig Kyles X-Force och X-Necrosha. Nice när en illustratör verkligen ger en extra dimension till berättandet på det sätt som Crains lyckades göra i X-Force. Mer sådant under 2010, tack på förhand.

Sämst under 2009

Trots en stark start så måste jag ändå säga War Machine. Riktigt trist att behöva bli så besviken gång på gång. Andra serier som jag faktiskt varit rätt besviken på är Geoff Johns och Ethan Van Scivers Flash: Rebirth samt Warren Ellis Ignition City som inte alls levt upp till mina (uppenbarligen alltför höga) förväntningar. I övrigt så var 2009 ett positivt serieår för min del, och merparten av mina köp är jag helt klart nöjd med.

2010

Något som jag av outgrundlig anledning helt och hållet har förbisett att skriva om här på Shazam under 2009 är mitt mangaläsande, men det har jag tänkt att ändra på under nästa år. Problemet är antagligen att jag läst manga sedan mitten av 90-talet och att det liksom är lite svårt att veta var man ska börja skriva om serier som är uppe i 25-30 volymer vid det här laget. Hur som helst, 2010 så ska jag ge det ett försök. Gällande kommande serier så har jag ärligt talat rätt dålig koll på vad som är på gång framöver, men av det lilla jag vet så känns väl Marvels Siege rätt lovande (även om jag ärligt talat är lite trött på events med en massa tie-ins etc), och det ska bli kul att läsa DC:s Blackest Night och Marvels War of Kings-uppföljare Realm of Kings i samlad form. I övrigt så kommer jag att fortsätta beta av min serier-jag-måste-läsa-lista som bara verkar bli längre och längre. 2010 känns överlag som ett väldigt lovande serieår, och det känns lite som om att serieläsande är en uppåtgående trend.

Gott nytt år, tack för 2009, och tack framförallt för att du läser!

Efter en dag med internetstrul är det dags för min Ã¥rskrönika. Dags för mig att summera Ã¥ret 2009. Ett grymt Ã¥r! Ett Ã¥r som för mig i stort sett bara betytt äta och leva på serier och seriekonst. Tyvärr räcker tiden inte alltid till dÃ¥ tecknandet och lärandet tar mycket av den, vilket betyder att högen med olästa serier blivit högre och högre. Har spenderat mycket tid pÃ¥ äldre serier dÃ¥ jag haft tid. Jag satsar pÃ¥ att komma djupare in i DC’s universum, dÃ¥ jag som liten kotte spenderade mest tid med Marvels mutanter, Spindelmän och sÃ¥ vidare. Det finns sÃ¥ mycket outforskat pÃ¥ andra sidan förutom Batman och Superman. Mycket JSA, Hawkman, Aquaman m.m. blir det nu istället.

Jag har dock följt ett antal serier troget detta år, så som Batman, Green Lantern, X-Men, Dark Avengers, Invincible Iron Man, Thor, Ultimate Avengers och Wolverine. Även eventen och mini-serierna Blackest Night, Reborn, och Marvels Project. Jag är en superhjältekille helt enkelt. Har dock läst mycket utanför mainstream detta året också. Alla är inte släppta i år dock. Irredeemable, Supergod, Young Liars, Stray Bullets, och Bad Dog var några utav dessa. Ser fram emot att läsa första traden av Chew som nästa läsupplevelse. Sweet Tooth är också en serie jag är sugen på.

Fortsätt läsa Shazams Ã¥rskrönika 2009, del 5

Eftersom mitt serieläsande skiljer sig till viss del frÃ¥n övriga här pÃ¥ Shazam sÃ¥ har jag ett lite annat upplägg pÃ¥ min Ã¥rskrönika. Jag gÃ¥r helt enkelt igenom mina bästa läsupplevelser under Ã¥ret uppdelat utifrÃ¥n ursprungsland/kontinent. Även detta Ã¥r har till stora delar  bestÃ¥tt av att försöka ”läsa ikapp” en hel del serier som jag missat under de Ã¥r dÃ¥ jag inte läste serier men nedan försöker jag fokusera pÃ¥ de nyare serier jag läst i Ã¥r.

2009 var året då jag på allvar upptäckte att den amerikanska seriemarknaden har så ofantligt mycket mer att erbjuda än superhjältar. Jag har fokuserat alldeles för mycket på europeiska serieskapare och av någon outgrundlig anledning inte spanat in vad som görs i USA i lika stor utsträckning. Här har olika seriebloggar varit viktiga för att upptäcka serier jag missat. Jag har även läst allt mer manga även om den fortfarande bara utgör en mindre del av mitt serieläsande. På flera bloggar och annorstädes har det varit tal om att vi befinner oss i en ny guldålder för serier och jag kan inte annat än hålla med, det finns så oerhört många serier jag vill läsa att varken tid eller pengar räcker till.

Sverige: Det svenska serieåret inleddes bra, jag gillade både Lars Krantz Dödvatten och Kim W Anderssons Love Hurts, dels var båda albumen underhållande och dels avvek de från normen (politiska serier, självbiografier och humorstrippar). Gängkring 145 fick rejält med press och jag hoppas att fler tar efter Jens Lapidus och Peter Bergtings samarbete. Därefter blev det samma lika som brukar ges ut. Tinet Elmgrens Asbesthjärtan och Joanna Hellgrens Frances livade dock upp i höstmörkret. Ett album som jag inte hade så höga förväntningar på, jag har oftast inte det på svenska självbiografiska serier, var Mikael Sols Till alla jag legat med. Det borde jag haft. I mitt tycke är det årets bästa svenska album, till tre fjärdedelar skitkul och till en fjärdedel djupaste tragik.

Av det som nyöversattes så var Alison Bechdels Husfrid i en klass för sig. Inga av de andra nyöversättningarna var i närheten faktiskt.

Europa: Jag kunde egentligen ha skrivit Frankrike för det mesta av det bästa europeiska kommer från kontinentens ledande serienation. Christophe Blains Gus & His Gang lyckades med konststycket att få mig förälskad i en serie som utspelades i Vilda Västern, underbar dialog och underbara teckningar. Ett annat mästerverk var Emilé Bravos Spirou-Porträt eines Helden als junger Tor som handlar om en ung Spriou och ger mycket bakgrundsinfo. Klart bättre än alla andra Spirou-äventyr jag läst. Kerascoëts och Fabien Vehlmans sagoinspirerade och grymma Jenseits tillhör också årets bästa läsupplevelser. NBMs andra samling av Dungeon: The Early Years bör också nämnas bland årets bästa europeiska serier. Emmanuel Guiberts The Photographer förtjänar också att nämnas, ett intressant tidsdokument från 80-talets Afghanistan.

USA: Årets tveklöst bästa amerikanska serie är The Walking Dead av Robert Kirkman och Cliff Adlard som jag läste för första gången i år. We3 är inte ny men den är så jävla bra. Den förtjänar verkligen alla lovord den fått här och där. Jag läste också Seth för första gången och hans Wimbledon Green kan jag rekommendera till alla seriesamlare, snygg och rolig om samlarmani. Too Cool To Be Forgotten av Alex Robinson var en trevlig överraskning och liksom Seth ska jag definitivt läsa mer av Alex Robinson 2010. Kevin Huziengas Ganges 1 och 2 är bland det bästa jag läst i år och Huizenga har jag redan läst mer av. Å sist men inte minst, Mouse Guard Winter 1152 av David Petersen, en ren njutning.

Japan: Jag har börjat läsa tre mangatitlar i år: Monster av Naoki Urasawa samt Adolf och Phoenix av Osamu Tezuka. Årets bästa manga (och den enda nya jag läst;)) var givetvis Yoshihiro Tatsumis A Drifting Life som är ett mästerverk.

Besvikelserna har varit få så de lämnar jag därhän.

2010- förväntningar: Jag har dålig koll på vad som kommer men vad gäller Sverige så har jag störst förhoppningar på Koliks utgivning. Mara från Ulthar av Karl Johnson, Inferno av Fabian Göransson och Maran av Lina Neidestam gör att Kolik ser ut som det intressantaste förlaget nästa år. Jag är också nyfiken om Ekholm & Tegebjer ska ge ut fler serier nästa år förutom sista Valhall och nästa del av Theos ockulta kuriositeter. Jag hoppas också att vi får se fler översatta kvalitetsserier, framförallt europeiska och japanska, både till engelska och svenska. Vad gäller resten av världen ser jag framemot Reinhard Kleists Castro, samlingarna av Jeff Lemires Sweet Toth och Ed Brubakers/Sean Eptings The Marvels Project.

2009 sÃ¥g vi slutet pÃ¥ tvÃ¥ episka serieberättelser dÃ¥ 100 Bullets (Azzarello/Risso) och Planetary (Ellis/Cassaday) bÃ¥da kom ut med sina sista nummer – inte p g a nedläggning, utan för att de historier Azzarello och Ellis bestämt sig för att berätta helt enkelt kom till sina respektive slut. Bara det är nÃ¥got värt att minnas frÃ¥n serieÃ¥ret som gÃ¥tt – minns ni hur unikt det var för bara 15 Ã¥r sen när Neil Gaiman hade som en del av sitt kontrakt att DC inte fick ta över eller fortsätta Sandman när han var klar efter #75? S k creator-owned serier har sedan dess bara blivit vanligare i USA, och det är nÃ¥got att som seriediggare vara tacksam för. Förlagens villighet att lÃ¥ta skapare behÃ¥lla rättigheterna (eller mycket av rättigheterna, i alla fall) gör indie-kreatörerna mer villiga att jobba för de stora förlagen och de nÃ¥r därmed en större publik = alla vinner. Utan Sandman 1989-1996 kanske ingen Sweet Tooth 2009?

2009 bjöd ocksÃ¥ pÃ¥ nÃ¥gra efterlängtade ”Ã¥terkomster” – förseningsdrabbade serie som dök upp pÃ¥ hyllorna igen. Jag gladdes t ex Ã¥t att Kurt Busieks kroniskt försenade Astro City under 2009 stabiliserades med en regelbunden om än lÃ¥ngsam utgivningstakt. PÃ¥ samma sätt är det välkommet att Brian Bendis Powers nystartat med löfte om mindre förseningar, och att Ed Brubakers Criminal är tillbaka med en ny arc.

Fortsätt läsa Shazams Ã…rskrönika 2009, del 3