Arkiv för oktober 2012

Guider

Läsa serier på surfplatta- uppdatering

tisdag 30 oktober, kl 21:35 av 4 kommentarer

I december förra året skrev jag en längre guide om att läsa serier på surfplatta och vad man skulle tänka på och den är i stora delar fortfarande aktuell. Men nu nästan ett år senare kan det vara dags för en kortare uppdatering. Jag har skippat min Samsung Galaxy 8.9 0ch köpte för ett par månader sedan den (då) senaste versionen av iPad med retinadisplay. Anledningen till att jag inte ens ett år efter första surfplatteinköpet skaffade en ny var av främst två anledningar. Den första var att när jag såg iPadens upplösning blev jag nästan lika kär som när jag första gången vilade ögonen på iPhonens retinadisplay. Jag hade dessutom stört mig på den taskiga upplösningen 1200 x 800 på Samsungsplattan vilket främst var ett irritationsmoment för texten i serierna men ett stort sådant.  Den andra var att jag ledsnat på guided view-tekniken som jag efterhand alltmer kände försämrade läsupplevelsen. Jag ville därför ha en större skärm.

Jag kan inte säga att jag ångrar att jag som det kändes då lite onödigt köpte en ny surfplatta. iPadens retinadisplay är en fröjd för ögat och jag tycker det mesta fungerar smidigare med iOS än Android vilket iofs kan bero på att jag har en iPhone och är van vid operativsystemet. Upplösningen som är 2048 x 1536 och det är stor skillnad jämfört med tidigare, tydligast vad gäller min käpphäst texten. Comixology har uppdaterat en del av sina serier och de flesta nyare finns numera i CMX HD-format som är direkt anpassat för skärmar med bättre upplösning än den 1200 x 800 eller därikring som varit närmast standard på surfplattor. Googles nya Nexus, som inte börjat säljas än, har en 10-tumsskärm med upplösningen 2560 x 1600. Fjärde generationens iPad har sedan jag köpte min kommit med bättre processor och snabbare wifi men samma upplösning. Fördelen med de nya plattorna är att man inte ser de enskilda pixlarna vilket syns tydligast på texten. Dark Horse har inte uppdaterat sina digitala serier för att dra nytta av den bättre upplösningen än vilket är synd.

Även om du kan få tag i en surfplatta betydligt billigare än vad en iPad eller Nexus kostar så köp den inte utan lägg till för att få den upplösning som ditt serieläsande förtjänar. Du kommer att ångra dig annars. Min största invändning mot Apple var att de tog 30 % när köpte i apparna men tydligen gör Google detsamma. Dessutom kan du undvika att ge mer pengar till jättarna genom att köpa på Comixology och Dark Horse Digitals hemsidor 🙂 även om det tar lite längre tid. Om jag ska rekommendera en platta så är det iPad eftersom apputbudet är så mycket bättre än till en Androidplatta. Jag köper fortfarande mest tryckta serier och så lär det förbli, digitala serier kan inte ersätta det. Fördelen är givetvis smidigheten och att de inte tar någon plats.

Skriv en kommentar
Recensioner

Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast

fredag 26 oktober, kl 20:44 av 1 kommentar
Omslag för kommande samlingen

Omslag för kommande samlingen

Brian Wood är en av de intressantaste manusförfattarna i USA för närvarande, han har hållit på ett bra tag nu men jag har bara läst halva DMZ och början av The Massive förutom Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast. Men eftersom allt hittills varit bra borde jag nog ta tag i även Northlanders, Local m.fl. Med Robert E. Howars Conan är det samma sak. Jag har bara sett Arnold-rullarna och läst de första volymerna av Kurt Busieks version, inga böcker. Arnolds filmer var det länge sedan jag såg men jag har för mig att jag tyckte de var helt ok sword-and-sorcery rullar. Busieks Conan var å sin sida bra men läsandet stannade ändå av. Det var hypen kring Brian Woods och Becky Cloonans samarbete som fick mig att kolla in den här titeln. Queen of the Black Coast handlar om en väldigt ung Conan långt borta från Cimmeria, han tvingas fly undan stadsvakten i den rika staden Messantia och hamnar ombord på ett handelsskepp där han accepteras och erbjuder sedermera sitt beskydd. Han får höra talas om den mytiska piratdrottningen Bêlit som alla fruktar och hon hemsöker honom i hans drömmar. Snart möts de i verkligheten och Conan får stifta bekantskap med den lika grymma som vackra Bêlit. Jag stannar där för att inte spoila något. En samling med de sex första numren släpps i januari och det är de första sex numren som jag recenserar. För den som inte vill vänta finns de lättast tillgängligt digitalt på Dark Horse Digital.

Brian Woods förhåller sig av allt att döma (jag har inte läst boken) trogen till originalet. Det är lika mycket berättartext som dialog men det funkar bra, berättartexten bidrar med en speciell stämning till serien och dialogen är som brukligt när det gäller Brian Woods bra. Det som gör serien extra intressant är att gränsen mellan gott och ont inte är klar och snarast hamnar Conan utifrån min synvinkel mest på det ondas sida. Conan är dessutom här en tämligen enkel karaktär, antagligen en avspegling av hans ungdom. De små grubblerier som finns skjuter han undan. Han trivs där han är. Den mest fascinerande är Bêlit som det ska bli spännande att följa framöver. Jag vet inte hur många nummer Woods tänkt sig men jag gissar på iaf ytterligare två samlingar efter denna. Så Woods insats gillar jag och jag kan inte säga något annat om Cloonan som gör ett riktigt styvt jobb här. Hon använder sig i Conan av en tämligen grov och kantig stil som funkar väldigt bra till seriens ganska drömska tonläge. Hennes Conan ustrålar verkligen ungdom och nyfikenhet på världen och hennes Bêlit är både fantastiskt sexig och mäktig på samma gång. Det senare en balansgång som inte är helt lätt. Tyvärr har Cloonan bara tecknat de tre första nummerna, i nummer fyra tar James Harren över. Harren har definitivt sina styrkor men de ligger främst i miljöerna som skildras och i synnerhet stortstaden Messantia även om han även har bra fart i actionscenerna. Hans stora brister ligger istället i hur han tecknar ansikten. Conan ser mest svårt efterbliven ut och betydligt äldre än det är tänkt. Bêlit lyckas han beröva på all mystik, istället ser hon ofta trånande ut eller lite småarg. Detta förtar mycket av den drömska stämning som lägrade sig över de tre första numren och som passade serien så bra. Andra tecknare har sedan tagit över efter Harren och serien är nu framme vid nummer 9 och ytterligare tre finns för pre-order. Cloonan återvände i nummer sju men sedan är det Vassilis Lolos och Declan Shalvey, förhoppningsvis kompetenta herrar men jag hade önskat mig Cloonan i alla nummer. Då hade den här varit riktigt bra nu blir den bara bra. Men färgläggningen är iaf bra hela tiden, det är ändå Dave Stewart. De snygga omslagen är Massimo Carnevals förtjänst. Queen of the Black Coast är värd ett köp men bered er på en dipp.

Manus: Brian Wood
Illustration: Becky Cloonan & James Harren
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
I fokus

Halloween 2012: Fem omistliga skräckvolymer

onsdag 24 oktober, kl 09:16 av 2 kommentarer
Illustration: Virgil Finlay

Illustration: Virgil Finlay

Halloween är den högtid jag ser mest fram emot att fira, utöver min egen födelsedag, varje år. Nu är det en dryg vecka kvar och ett bra sätt att välkomna spöksäsongen är givetvis att läsa någon av de fantastiska skräckserier som kommit ut det senaste året. Först ut är…

creepy-presents-richard-corben-coverCreepy Presents Richard Corben (Dark Horse Comics)
Få seriekonstnärer har uppvisat en sådan talang för att avbilda såväl utblommande skönhet som skräck och förruttnelse som Corben. Ibland, som på omslaget här bredvid, kombinerar han dessa talanger i en och samma figur med ett resultat som väcker motstridiga känslor hos betraktaren. I Dark Horses korpulenta volym hittar du allt som Corben under 70-talet tecknade för Warren Publishings magasin Creepy och Eerie, men i vanlig god ordning har Uncle Creepy tagit åt sig hela äran och knipit titeln. Det är mer än 300 sidor fyllda av de tre oheliga b:na: Blod, Bröst och Bestar. Klassiska samarbeten med Doug Moench och andra radas upp vid sidan av helsidesillustrationer och omslag. Dessutom ett fylligt förord av José Villarubia som sätter Corbens bidrag till seriekonsten i ett bredare perspektiv. Fråga inte, köp bara!

DarkCountry

Dark Country (Raw Studios)
Thomas Jane har jag gillat sedan beatnikrullen The Last Time I Committed Suicide (Stephen Kay, 1997) och varit ett stort fan av sedan ogint utskällda The Punisher (Jonathan Hensleigh, 2004). Att han gillar serier är inte direkt en hemlighet vilket gör att detta projekt känns helt naturligt. Filmen som Jane gjorde 2009 passerade mig tyvärr obemärkt förbi då filmbolaget i elfte timmen bestämde sig för att inte ge den biodistribution i 3D som det ursprungligen var tänkt. Istället smögs den ut på dvd och via filmfestivaler. Här tolkas originalnovellen av Tab Murphy och filmen visuellt av skrapkartongsmästaren Thomas Ott och allt klaffar perfekt. Noirstämningen är tät i historien om ett nygift, rusigt par vars smekmånad tvärt förbyts i en mardröm efter en olycka på en ödslig väg i öknen. Som ett extra grymt avsnitt av Twilight Zone får man en mardrömsloop serverad av sällan skådat slag. Slutet är en rejäl spark i solar plexus.

Som om det inte vore nog är volymen tryfferad med Murphys text och mängder av material kring skapandet av filmen. Blir nog till att skaffa den sistnämnda per omgående också.

Devil does not jestAbe Sapien Volume 2: The Devil Does Not Jest and Other Stories (Dark Horse Comics)
Jag är pinsamt medveten om att jag i år helt tappat bollen vad det gäller bevakningen av mina favoriter i Hellboygänget. Mike Mignola, John Arcudi och deras växande stall av fantastiska tecknare har fullkomligt pumpat ut serier med genomgående hög kvalitet vilket gör att malören svider ännu lite mer. Hur som helst så släpptes i april denna samling med diverse one/two shots med allas vår gälmannafavorit Abe Sapien. Titelhistorien där en ”rutinuppföljning” av gammal enstöring med ockulta intressen mycket snabbt leder till fekalier i fläkten och en mer än lovligt rådbråkad hjälte är kronan på verket. Inte minst då den gjorde att jag fick upp ögonen för James Harren som sedan fortsatt imponera med senigt kraftfulla monsterteckningar i exempelvis, håll i er nu, B.P.R.D. Hell On Earth: The Long Death. Även ”odöda på rysk ubåt” historien The Abyssal Plain med mer avrundad tuschsvärta av Peter Snejbjerg gör denna samling till ett givet köp.

erik-kriek-lovecraft-01H.P. Lovecraft – Het Onzienbare en Andere Verhalen (Oog en Blik)
Med tanke på att jag häromveckan avrundade Stockholms H.P. Lovecraftfestival II på Kulturhuset i Stockholm, kunde man kanske tro att jag skulle känna mig mätt på gentlemannen från Providence och hans fasor med namn illa lämpade för mänsklig talapparat och syntax. Så är det dock inte. Karlen och hans livsverk upphör aldrig att fascinera mig. Så gissa om jag skrockade förnöjt när jag halade upp Creepy # 10: The Finest in Lovecraftian Horror ur serieleveransen förra måndagen.creepy 10 Tyvärr så höll innehållet inte riktigt vad det lovade med undantag för Jim och Ruth Keegans biografiska skisser och en snajdig novell av John Arcudi och Richard Corben. Mer än håller måttet gör dock nederländske Erik Krieks Lovecrafttolkningar från i våras. Med start i den ganska lågmälda novellen ”The Outsider” ger han sig sedan på klassiker som ”The Colour Out of Space” och ”The Shadow Over Innsmouth”, allt med samma säkerhet i svärtan och en egen vinkling. Än så länge finns boken enbart på nederländska och spanska men fler upplagor är på väg. Min avsikt är att bjuda in Kriek till någon av de festivaler jag arrangerar nästa år. Till dess får ni hålla till godo med en intervju jag gjorde i våras som ni kan läsa här.

Fatale-Book-One-Death-Chases-Me-coverFatale: Death Chases Me (Image)
Många som ger sig på att tolka Lovecraft tror att det räcker att slänga in lite tentakler och någon ockult bok som driver folk till vansinne. Det har förvisso gett upphov till en del lyckade pastischer men få verk som tänjer gränserna för skräckskildringar på det sätt som Lovecraft själv gjorde när det begav sig. Se exempelvis Creepy # 10! De snedstegen lyser verkligen med sin frånvaro i Ed Brubaker och Sean Philips Fatale. Istället har man tagit fasta på vad som är det centrala i många av Providencesonens verk: den personliga apokalypsen i mötet med uråldrig ondska. Vad som händer med en människa när allt man trodde sig veta och tog för givet om sig själv och världen visar sig vara en stor lögn. De handlingar man är beredd att utföra i jakten på kärlek eller långt dunklare mål och hur man lever med konsekvenserna. Här får Lovecraftklichéerna samma deluxebehandling som hjältepulpen fick i Incognito och resultatet är en modern klassiker i vardande.

Skriv en kommentar
Film

Iron Man 3 trailer

tisdag 23 oktober, kl 09:52 av 4 kommentarer

Ja, vad säger ni? Kan det vara Iron Patriot vi ser i trailern? Vem är det i så fall innanför rustningen (då ju Sony Pictures lär äga rättigheterna till Norman Osborn)? Kommer Ben Kingsley att fungera i rollen som The Mandarin? Hur mycket av Warren Ellis fantastiska Iron Man: Extremis kommer vi egentligen att se i filmen? Frågorna är många, men peppet är ändå där känner jag.

Skriv en kommentar
Recensioner

Happy! # 1

torsdag 18 oktober, kl 22:25 av 2 kommentarer

Happy!Image har aldrig varit ett förlag som riktigt funnits på min radar före i år. Nog för att de sedan länge lämnat junket med fjärde rangens Marvelderivat bakom sig, men varken Invincible, Prophet, Supreme eller The Walking Dead har inspirerat mig till inköp. Sedan i januari ges en av mina absoluta favorittidningar, Fatale av Ed Brubaker och Sean Philips, emellertid ut av Image. Jag har provläst men tyvärr inte blivit särskilt imponerad av Mind The Gap (Jim McCann, Rodin Esquejo och Sonia Oback) och precis lagt vantarna på Grant Morrison och Darick Robertsons Happy! Det känns som att Image gör något rätt åtminstone vad denna läsare anbelangar. Men vad är då Happy! för någonting? Fortsätt läsa Happy! # 1

Manus: Grant Morrison
Illustration: Darick Robertson
Färgläggning: Richard P. Clark
Förlag: Image
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Allmänt

Little Nemo in Google-land

måndag 15 oktober, kl 13:12 av 0 kommentarer

För den som går in på Google just idag så har de en riktigt fin interaktiv och animerad Little Nemo-berättelse där. För den som hatar Google eller inte gillar att klicka själv så kommer hela berättelsen här också, ihopklippt av yours truly (fast det är klart värt att testa den animerade versionen).

NEMO_GOOGLE
Klicka för större version.

Skriv en kommentar
Nyheter och tips

NYCC: Kosmisk Marvel

söndag 14 oktober, kl 15:10 av 6 kommentarer

GuardiansOfTheGalaxy_1_CoverUnder New York Comic Con, som pågår för fullt nu i helgen, släppte Marvel nyheten om nya volymer av Guardians of The Galaxy och Nova. I februari 2013 levererar Brian Michael Bendis (Daredevil, Avengers, Ultimate Spider-Man) och Steve McNiven (Civil War, Old Man Logan) Guardians of The Galaxy #1 tätt följd av Nova #1 av radarparet Jeph Loeb/Ed McGuiness (Red Hulk, Avengers X-Sanction)

Nya GOTG innehåller, av omslaget att döma, Starlord (utan sin karaktäristiska hjälm), Gamora (i en mindre utmanande outfit), Drax, Groot, Rocket Raccoon samt någon i en Iron Man-liknande rustning. Eftersom Marvel tidigare i år flaggat för GOTG:s egna film 2014 är det ingen surprise att vi nu också får deras äventyr i serieform.

Nya Nova är inte Richard Rider som vi vant oss vid utan Sam Alexander som spelade en avgörande roll i nyligen avslutade eventet Avengers Vs. X-Men.

Nova_1_CoverNova_2_CoverPersonligen är jag en sucker när det gäller kosmisk Marvel och fram för allt då Abnett och Lannings period med bägge dessa titlar samt Annihilation, War of Kings och Thanos Imperative. Där blandas djupa karaktärer med fartfylld action och intelligent handling i en symfoni där alla Marvels gamla och nya rymdalster fick en plats i rampljuset.

Bendis är bra på karaktärer men virrar ofta bort sig när det gäller att slutföra sina projekt. Loeb å andra sidan är bra på fantastiskt nonsens men inte lika bra på djuplodade personporträtt. Hans senaste Avengers X-Sanction var en stor bisvikelse för mig där fyra nummer hade räckt till ett eftersom det mesta handlade om att få visa coola actionscener med Cable Vs. Avengers. Snyggt förpackad smörja helt enkelt.

Nu återstår att se vad dessa herrar kan bidra med när det gäller våra kosmiska hjältar. Själv tänker jag hoppa på tåget eftersom jag älskar kosmisk Marvel.

Skriv en kommentar
Film

Real Life Superheroes

söndag 14 oktober, kl 14:14 av 0 kommentarer

På SVT Play finns just nu dokumentären Superheroes som handlar om verklighetens superhjältar som helt utan superkrafter gör sitt för att hjälpa andra. De har däremot inte gjort avkall på trikåerna. Möt Master League, Zimmer, Mr Xtreme, Amazonia, Thanatos m.fl. USA är på många sätt ett oerhört fascinerande samhälle och den här dokumentären är onekligen fascinerande. Å faktiskt delvis inspirerande, inte trikåmässigt men de gör en hel del storartade insatser genom sitt agerande som förtjänar respekt. Trailern gör inte innehållet riktigt rättvisa. Superheroes är tillgänglig på SVT Play i ytterligare fem dagar.

Skriv en kommentar
Recensioner

[Tema: Barnserier] Mamette 1: Änglar och duvor

lördag 13 oktober, kl 13:13 av 1 kommentar

mamette1Wibom Books har gett ut de fantastiska albumen om Lou! där vi nu är ikapp den franska utgivningen. Nu har Wibom Books gett ut första delen av Mamette betitlad Änglar och duvor (Anges et pigeons) av Nob vars riktiga namn är Bruno Chevrier. Mamette- Änglar och duvor gavs ut i Frankrike 2006 och sedan dess har det kommit ut ytterligare fyra album. Nob har också gjort serier om Mamettes barndom, Les Souvenirs de Mamette. Mamette handlar om en äldre och rund dam med håret i knut. Hon fördriver sina dagar med att hänga i parken med ett par andra tanter och dessutom på pensionärsklubben i staden. Mamette är positiv och nyfiken till skillnad från väninnan fröken Pinsec som är en grälsjuk dam. Mamette riktar sig främst till 9-12 åringar men kan med stor behållning läsas av alla 🙂

För Mamette är en alldeles underbar serie! Mamette är verkligen urtypen för en gullig tant så det är lätt att få sympati för henne. Nob blandar på ett otvunget sätt humor och sorg och hela albumet är fyllt med en smittande värme och livsglädje. Först kan det var en sida där Mamette av misstag tvingas använda sin rullväska som skateboard i åsynen av imponerade kids för att i nästa ha fika med bl.a. en väninna vars stora intresse är vilka piller hon måste ta för alla krämpor och sedan fira sin och avlidne makens bröllopsdag på kyrkogården. Nob har en suverän känsla för komisk tajming och teckningarna sitter som en smäck oavsett om det är slapstick eller deppighet som avbildas. Med små, små medel lyckas Nob skildra stora känslor liksom karaktärernas kynne. Mamette är även en finstämd skildring av att bli gammal. Nu låter det kanske inte som en serie för 9-12 åringar men de gillar den säkert även om en del av mer subtila ingredienser nog går dem förbi. De flesta har ju dessutom en mormor och/eller farmor att relatera till. Det är riktigt kul att vi under en och samma månad fått två nya franska serier riktade till barn i Tidsresenärerna och Mamette. Jag kan varmt rekommendera båda.

Illustration: Nob
Förlag: Wibom Books
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Glory Volume 1: The Once and Future Destroyer

fredag 12 oktober, kl 12:12 av 2 kommentarer

glory1tpbRob Liefeld är ett av de mest omdiskuterade namnen inom amerikanska mainstreamserier tack vare/på grund av sina bastanta karaktärer. Inte tjocka utan löjligt muskulösa. Liefeld verkar länge har varit bespottad men får nog anses ha gjort comeback rejält med uppdrag för DC (som jag iofs har för mig att han hoppat av) och så relanseringen av några av hans 90-tals titlar på Image. Dels Prophet som jag redan skrivit om och så Glory då. Joe Keatinge (Hell Yeah) står för manus och Ross Campbell (Shadoweyes) för teckningarna. Glory är en utomjording även om hon ser ut som en människa, en väldigt stor och stark människa ska sägas. Hon föddes för att mäkla fred mellan två krigande raser och det blev fred. Men 500 år gammal har Glory behövt kriga själv sedan kriget brutit ut på nytt. Hon har återvänt till jorden, som hon ser som sitt andra hem, men hon är svårt skadad. Samtidigt har den unga Riley som drömt om Glory hela sin uppväxt efter ett omfattande letande hittat Glory och till sin förvåning är hon väntad. ”Glädjen” blir dock kortvarig då gamla fiender närmar sig och vad vill Glory?

Det jag gillar mest med Glory är att det är tre kvinnliga hjältinnor förutom ett hjältemonster av oklart, antagligen honkön. Till skillnad från Marvel, DC med fleras kvinnliga hjältinnor med sina stora bröst och i övrigt slanka kroppar ser Glory ut som den krigare hon är vilket är skönt som omväxling. Det enda manliga hjälteinslaget i Glory är en grånad skarpskytt. I stora delar känns Glory som en splatterserie, de fantasifulla rymdmonster som anfaller Glory och gänget slaktas och kroppsvätskor flyger över sidorna. Men serien får ett större djup genom att det oklart vad Glorys motiv är och vad framtiden bär i sitt sköte för de inblandade liksom ett par andra detaljer som jag inte vill spoila. Det är flera hopp i tiden men det förstör inte rytmen i serien även om jag tycker att den blir lite rörig. Detta vägs till viss del upp av lite twists i handlingen. Jag gillar såväl Keatings manus som Campbells teckningar men jag är överlag inte så förtjust i rymdhoppande, monster och splatter och det är nog därför Glory trots bra hantverk inte lyfter för mig. Om du till skillnad från mig gillar det så är nog Glory något du ska läsa. Men jag hoppar nog fortsättningen, det finns många andra serier jag hellre lägger tid och pengar på.

Manus: Joe Keatinge
Illustration: Ross Campbell
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...