Transformers-posters av Tom Whalen.
Arkiv för oktober 2012
More than meets the eye
Viktor Kasparsson 2: Spöket på hotell Vega
Dennis Gustafssons förra album Skräckens ängel belönades med en Shazam Award för bästa album i början av året. Helt välförtjänt enligt mig. Om någon inte läst det, skämmes isf, så ska jag inte spoila något men Kasparssons första möte med det ockulta fick oerhörda konsekvenser för honom. Spöket på hotell Vega tar vid en tid efter där Skräckens ängel slutade. Viktor Kasparsson kommer av en slump i samspråk med hotelldirektör Bengtsson på hotell Vega i Helsingborg. Bengtsson försöker sälja hotellet för att finansiera sin döende hustrus vård men det finns ett stort problem, det spökar. Kasparsson som är den första Bengtsson stött på som tror på honom accepterar erbjudandet att föröska hjälpa till. Ett par dagar senare har spekulanterna på hotellet samlats i hotellet och spökerierna kan börja. Allt är inte som det först verkar. Utopi-läsaren känner f.ö. igen en av spekulanterna 😉
Dennis Gustafsson har med Skräckens ängel satt ribban högt för framtida album om Viktor Kasparsson men Gustafsson är så skicklig att det inte finns anledning till oro. Gustafssons teckningar håller alltid hög klass och bidrar till att han lyckas bygga upp en bra stämning även här. Lika viktigt som teckningarna är den dova och murriga färgläggningen som sitter som hand i handske för berättelsen. Gustafsson lyckas även skildra sitt älskade Helsingborg och 1920-tals miljöerna snyggt. Det är inte den spänning som infinner sig som gör albumet så bra eller den småputtriga detektivhistorien utan det är skildringen av Kasparsson, plågad av smärtsamma minnen som är det intressantaste med berättelsen. Efter Skräckens ängel unnar jag verkligen den gode Kasparsson lite medgång. Spöket på hotell Vega är en välberättad och småspännande spökhistoria med ett vackert och poetiskt slut. Ett plus är att Albumförlaget gått över till inbundet vilket är ett format som Viktor Kasparsson verkligen förtjänar.
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Super-skurkar – Vem är vem?
Hur är det med era kunskaper om DC:s super-skurkar. Shazam kör här en lite minitävling för att se vem som kan namnet på flest superskurkar av dem i bilden här ovan. Priset är inget mer än ära och berömmelse. Totalt är det trettio olika skurkar på bilden. Kan du namnet på alla?
Aurore
Handling å annat: Förra året gav Ordbilder ut Enrique Fernandez Den glädjelösa ön och nu har Ordbilder gett ut samme serieskapares Aurore. Albumet handlar om en eskimå?by på gränsen till utplåning i en värld där det pågår en kamp mellan människor och olika andar och väsen. I byn bor bl.a. den unga Aurore och hennes föräldrar. En dag flyter en gyllene bäck igenom byn och eftersom Aurore och en till inte kan låta bli att kolla in vad det är för en bäck förvandlas de till gyllene stenstoder varpå Aurores föräldrar ger sig av för att finna ursprunget till den gyllene bäcken och på så sätt kanske få tillbaka sin Aurore. Samtidigt skickar byns kloka gumma iväg ett sagoväsen för att vägleda Aurore som hamnat i ett mellanting mellan människornas och andarnas värld. Aurore har berövats sina minnen men hon får i uppdrag att hjälpa sitt folk genom att hitta på en sång som berättar om människorna och naturandarna samtidigt som hon färdas genom sagolandskapet i spåren av sina föräldrar.
Tummen upp: Medan teckningarna i Den glädjelösa ön påminde lite om amerikanska barnböcker t.ex. Disneys Gyllene böcker till stilen är Aurore en fantastiskt vackert målad serie som är en fest för ögat. För teckningarna är verkligen seriens styrka och såväl landskap som karaktärer är bland det finaste jag läst på bra länge, sagofigurerna är dessutom i sanning originella och Fernandez har lyckats skapa något väldigt speciellt. Det är väldigt svårt att med ord beskriva det, gå istället till Soleil och spana in några sidor. Aurore innehåller även lagom portioner humor, sorg och skräck i en salig blandning. Trots att det delvis handlar om föräldrar som förlorat sitt barn blir det aldrig riktigt sorgligt eftersom Aurore är alltför mycket av saga.
Tummen ner: Tilltalet i dialogen är rätt speciellt. Det kan upplevas högtravande och stelt. Men å andra sidan bidrar det till albumets ton. Om det beror på min förståelse eller inte är jag osäker på men jag förstår inte vad albumet egentligen handlar om jag förstår inte heller slutet. Jag antar att Fernandez ville förmedla något mer än fantastiska teckningar men det går mig förbi.
Slutsats: Väl värd att läsa på grund av de fantastiska teckningarna.
Förlag: Ordbilder
Betyg: 3/5