Recensioner
Har precis läst de första två lösnumren av Skaar: Son of Hulk, som är den fristående uppföljaren till den smått episka Planet Hulk från 2006. Min förhoppning var att även Skaar, skriven av Greg Pak som gjorde Planet Hulk, skulle kännas som en naturlig förlängning och fortsättning på föregångaren, men så blev det ju tyvärr inte alls. Man kan ju tycka att det borde vara ett lämpligt recept att göra en serie baserad på Hulks son som härjar runt på en krigisk planet och är förbannad på sin farsa som lämnade honom flytande i lava och drog till en annan planet. Dock, resultatet än så länge är mest att Hulks grågröne och långhårige avkomma hamnar i ett antal situationer där han ropar GRAAAAAAAA och hackar ihjäl folk och fä med diverse tillhyggen. Jag skulle inte säga att nummer 1 och 2 är helt värdelösa, men det känns rätt begränsande med en huvudkaraktär som inte kan prata, och utan den dynamik som följer med relationen Hulk/Banner så känns Skaar: Son of Hulk rätt så platt. Rent grafiskt är serien även lite väl murrigt gråbrun, men jag anar att detta kan ändras när Skaar slutar klafsa runt i träskmarker hela tiden. Det blir nog inga fler nummer av den här serien för min del, vill jag se ett grönhudat steroidknippe slåss mot monster och barbarer så nöjer jag mig nog med att ta ett varv till med Planet Hulk.
Manus: Greg Pak
Illustration: Ron Garney
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Recensioner
Vissa serier har det. Det där när man totalt rycks med i berättelsen och bara vill fortsätta att läsa. När allt bara flyter på och man knappt tänker på att att man läser en serie. Man bara upplever en historia. Nya Thor är just en sådan serie. Efter att ha läst den första samlingsvolymen som samlar de första 6 numren så känner jag mig som en heroinpundare på torkis. Ge mig! Ge mig nu!
Senast jag såg något av åskguden så var han någon sorts cyberklon som Reed Richards, Hank Pym och Tony Stark skapat i Civil War-miniserien. Samma klon som dödade Goliath. Den riktiga Thor låg i dvala någonstans i någon annan dimension/högre plan/whatever. Alltså borde Thor vara rätt putt på Stark när han slutligen vaknar och återvänder till jorden.
”- Yes. Things have changed. You have hunted down those we once fought beside and called comrades. Killed or imprisoned those who opposed you, regardless of their previous loyalties.” – Thor till Tony Stark i Thor #3
Första volymen av Thor innehåller otroligt många bra scener. Vissa väldigt humoristiska. Vissa väldigt dramatiska. Men den bästa av dem alla är när han fullständigt bankar skiten ur Iron Man för allt Stark gjort under Civil War. Och hur extremt spak Iran Man är när åskguden för första gången inte håller tillbaka på krafterna i en fajt. Jag har inget emot Civil War som grej, men jag tycker Stark varit en idiot den senaste tiden. Alltså är det otroligt att se honom framställas som en riktig uppblåst tönt som åker på däng.
”- My armor’s fried. How am I supposed to get back to base?
- Walk.” – Tony Stark till Thor
J. Micheal Straczynski är för mig mer känd som författaren till Supreme Power. Jag vet, han är skaparen av Babylon 5 men jag har aldrig riktigt gillat den. Och det finns vissa likheter mellan Thor och Supreme Power. Det är såklart inte lika brutalt eftersom detta ges ut under Marvels ordinarie imprint och inte under MAX. Men den har samma råa attityd och samma sort sköna humoristiska ton.
Jag köpte den här för att jag ville prova något nytt. Och för att jag läst att den skulle vara otroligt bra. Jag kan verkligen rekommendera den. Något av det bästa Marvel släppt i just nu. Dessutom tycker jag att du ska läsa Mälas recensioner av Thor #5 och Thor #6.
Manus: J. Micheal Straczynski
Illustration: Olivier Coipel
Tusch: Mark Morales
Färgläggning: Laura Martin och Paul Mounts
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Recensioner
- Känns det inte lite som att allt Warren Ellis är inblandad i är mer eller mindre fantastiskt? Iaf av det jag hunnit plöja genom hittills.
Den frÃ¥gan fick jag för ett par dagar sedan, och jo, lite sÃ¥ är det faktiskt för mig ocksÃ¥. Thunderbolts, The Authority, Planetary, Transmetropolitan – allt mer eller mindre i toppen av min grejer-alla-borde-läsa-lista. Utöver serieskapandet är Ellis även en mycket frekvent och elakt fyndig Twittrare, som du precis som jag gör borde följa här. SÃ¥, i all korthet, i och med att jag uppenbarligen är kär i Warren Ellis sÃ¥ gick jag och köpte samlingen av Black Summer, hans helt egen miniserie i sju delar, utgiven pÃ¥ independentbolaget Avatar Press.
Fortsätt läsa Black Summer
Recensioner
Minns du Warren Ellis alternativa superhjälteserie DV8 frÃ¥n slutet av 90-talet? Troligtvis inte, men hur som helst, grundpremissen i all korthet är att Ellis i DV8 presenterade ett ”superhjälteteam” bestÃ¥ende av en samling missanpassade, övervÃ¥ldsamma och missbrukande men ändÃ¥ omtyckbara individer som motvilligt utförde oftast oförklarliga uppdrag Ã¥t sin uppenbart skogstokiga uppdragsgivare (Ivana Baiul, bra namn). Bra grejer, även om tecknarstilen kan kännas väldigt mycket 90-tal och Image Comics idag. Kolla in den om du fÃ¥r chansen.
Så, från Warren Ellis DV8 till hans desto nyare version av Marvels Thunderbolts (tagline: Justice, like lightning) som jag fick nöjet att spendera gårdagskvällen med. Precis som DV8 så består Thunderbolts av en samling väldigt ovilliga och i allra högsta grad moraliskt tveksamma supertyper vars enda gemensamma nämnare i princip är att de är föredetta superskurkar som jobbar åt staten i utbyte mot benådning och en riktigt stor näve kontanter. Thunderbolts som team har hängt med ända sedan 1997, men Ellis tog hela serien och teamet i en ny riktning när han tog över författarskapet från och med #110. Ellis version av Thunderbolts består av Songbird, Venom (Mac Gargan, tidigare Scorpion), Penance (fd Speedball), Radioactive Man, Swordsman, Moonstone och massmördaren Bullseye, med Norman Osborn (a.k.a. Green Goblin) som manipulativ, fascistisk och tidvis psykiskt labil arbetsgivare. Låter ju som ett vinnande koncept från början till slut för dig och mig, vilket det också visar sig vara när man läser det. Skitbra faktiskt.
Fortsätt läsa Thunderbolts: Faith in Monsters
Recensioner
THIS IS A PARADIGM SHIFT.
EVERYTHING YOU KNOW HAS CHANGED.
PLEASE REMAIN CALM.
newuniversal är en Marvel-serie som avviker frÃ¥n standardutbudet genom att den utspelar sig i ett helt nytt, eget universum där det tidigare aldrig existerat nÃ¥gon med superkrafter (förutom den familj som den amerikanska regeringen i all hemlighet mördade i slutet av 50-talet). Hur som helst, en helt vanlig dag avbryts plötsligt av ett starkt vitt sken som omger hela jorden. Det som hänt, utan att nÃ¥gon har nÃ¥gon som helst aning om det, är att jorden glidit in i en sorts universellt nätverk kallat the newuniversal structure. Allt som existerar inom newuniversal mÃ¥ste anpassas efter dess villkor, sÃ¥väl fysiskt som psykiskt, och för att denna övergÃ¥ng ska gÃ¥ sÃ¥ smidigt som möjligt sÃ¥ skapar newuniversal ett antal budbärare – a Nightmask, a Starbrand, a Justice, a Cipher. I praktiken innebär detta att en gothtjej, en Oklahomansk fotbollskille, en robotingenjör och en komatös polis, helt ovetandes, blivit utsedda att leda jorden genom det paradigmskifte som krävs för att klara av anpassningen till newuniversal. Problemet är bara att förutom Nightmask sÃ¥ har de övriga tre ingen aning vad som hänt med dem eller vad de ska göra. Justice, som vaknar ur en koma efter att ha blivit skjuten i huvudet och nu kan se alla orättvisor som du nÃ¥gonsin gjort, ger sig ut i New York för att straffa alla syndare, medan Starbrand, jordens helt nya försvarssystem, hamnar i fängelse och i självförsvar rÃ¥kar ha ihjäl ett gäng poliser. I all korthet, övergÃ¥ngen till en ny era för mänskligheten gÃ¥r rätt lÃ¥ngt ifrÃ¥n smidigt.
Fortsätt läsa newuniversal – Everything Went White
Recensioner
Efter att ha läst Brubakers Captain America (jag börjar nästan bli trött på att nämna den nu) så blev jag lite sugen på att fler serier som Marvels vizkid har skrivit. Utöver X-men och just Cap som jag redan läst så har Brubaker även skrivit för titlarna Iron Fist och Daredevil. Valet föll på Iron Fist. Mest för att jag näst intill har noll koll på karaktären. Allt jag vet är att han var het på 70-talet då det låg en kungfuskola i varje kvarter och varenda tjomme skulle lära sig karate. Och att han hade ihop det med Luke Cage i Heroes for Hire. Kanske lika bra att redogöra för vem verkligen Iron Fist är, för er som är lika vilsna som jag. Tack Wikipedia!
Wendell Rand upptäcker i unga år den mystiska staden Kun Lun och adopterades av dess härskare Tuan. Han återvänder senare till USA, blir framgångsrik affärsman, gifter sig och får sonen Daniel. Några år senare beslutar sig Wendell att återigen besöka Kun Lun och ger sig iväg på en expedition tillsammans med sin fru och unge Daniel. Under expeditionen dör båda föräldrarna och Daniel räddas av innevånarna i Kun Lun. Daniel uppfostras i staden och sätts skola och visar sig vara den mest begåvade studenten. Genom att besegra en urgammal drake, Shou-Lao the Undying, och röra vid dess hjärta får han Iron Fist-kraften. Det är en förenklad version av Iron Fists bakgrund. En rätt corny historia egentligen.
Fortsätt läsa The Immortal Iron Fist vol. 1: The Last Iron Fist Story
Recensioner
To boldly go where no man has gone before, resonerade jag, och spontanköpte första numret av nya Warren Ellis-serien No Hero (utgiven av Avatar Press, som du borde kolla in om du inte redan gjort det). I No Hero, med taglinen How much do you want to be a superhuman, fÃ¥r vi följa Josh Carver, som gör allt för att fÃ¥nga uppmärksamheten hos Carrick Masterson, som med sin patenterade drog 5-methoxy-diisopropyltryptamine – kallad Foxy – driver Front Line, världens enda grupp av individer med superkrafter. Ã…r 2011 sÃ¥ agerar Front Line, som i och med att de är de enda supermänniskorna i världen är superkändisar, utanför lagen i sin rätt subjektiva jakt pÃ¥ brott och katastrofer. Mycket mer än sÃ¥ hinns inte med i första delen av No Hero, men Ellis lyckas etablera en intressant grundhandling, och har (som vanligt) en tendens att ta fram en fräsch vinkel pÃ¥ superhjältar som mÃ¥nga av de större utgivarnas titlar ibland saknar. Att det är fyndigt, brutalt och väldigt detaljrikt illustrerat av spanjoren Juan Jose Ryp hjälper ocksÃ¥ till att lyfta det första intrycket. No Hero löper över sju nummer och finns att köpa i butik nu. Jag tycker att du ska göra det, sÃ¥ att vi har nÃ¥got att prata om nästa gÃ¥ng vi ses. Som du säkert minns fÃ¥r jag eksem av random kallprat.
Manus: Warren Ellis
Illustration: Juan José Ryp
Förlag: Avatar Press
Betyg: 4/5
Recensioner
Volym 1 av samlingen/rymdeposet Annihilation, skriven av Keith Giffen (du vet snubben som skapade Lobo, men mer om honom nÃ¥gon annan gÃ¥ng), landade i min brevlÃ¥da i förra veckan, sÃ¥ det är väl inte mer än rätt att jag bjuder pÃ¥ nÃ¥gon sorts recension. Utan att avslöja för mycket av själva storyn sÃ¥ kretsar handlingen kring en handfull av Marvels nÃ¥got mer anonyma rymdkaraktärer – närmare bestämt Nova, Drax The Destroyer, Ronan The Accuser (som jag bloggat om tidigare), Super-Skrull, Quasar och Silver Surfer.
I denna första volym får vi främst följa Drax (som skrotat sitt forna epitet The Destroyer) och rymdsnuten Nova, som efter att ha blivit totalt överkörda av en intergalaktisk förstörelsearmada teamar upp med Quasar (självutnämnd beskyddare av universum) för att 1) klura ut vad som egentligen händer och 2) starta upp en sorts galaktisk motståndsrörelse. Övriga karaktärer gör endast kortare gästspel i den här volymen, så jag antar (och hoppas) att de får mer utrymme i kommande samlingar. I all korthet så håller vår del av universum på att totalt mosas av en till synes övermäktig invasionsstyrka från The Negative Zone, och ovan nämnda karaktärer drabbas alla av detta på olika sätt.
Fortsätt läsa Annihilation vol. 1
