Recensioner
tisdag 2 mars, kl 17:04 av
Jonas
Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.
Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.
Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.
Manus: Zeb Wells
Illustration: Alvero Lopez, David Lopez, Paul Davidson
Förlag: Marvel
Betyg: 2+/5
Recensioner
Efter diverse tips av andra Shazam-skribenter har jag strököpt Matt Fractions The Invincible Iron Man (som är seriens fullständiga titel) – mest, mÃ¥ste jag erkänna, för de otroligt snygga omslagen av Salvador Larroca och Rian Hughes.
I nr 23 är vi framme vid del 4 av 5 i arcen ”Stark Disassembled”, och vi ser här kulmen pÃ¥ en mustasch-teamup som heter duga: ingen annan än Dr Strange försöker hjälpa Tony Stark ut ur den labyrint Tony byggt Ã¥t sig själv i sin egen hjärna (läs de tidigare delarna om du behöver förklaringar). Pepper Potts och Maria Hill gör en obehaglig upptäckt (skildrad av Fraction pÃ¥ ett förnämligt Ã¥terhÃ¥llet vis) och skurken Ghost kommer ännu ett steg närmare att slutföra sitt uppdrag (vems pÃ¥hitt är Ghost förresten – han dyker ju upp i nya Spider-Woman ocksÃ¥ – en cool skurk man gärna vill veta mer om).
Fortsätt läsa Iron Man #23
Manus: Matt Fraction
Illustration: Salvador Larroca
Färgläggning: Frank D'Armata
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Recensioner
onsdag 24 februari, kl 13:40 av
Jonas
Dags för näst sista numret av Dark X-Men, som fortsätter att vara en förvånansvärt underhållande uppstickare mitt i alla maffiga Siege-event och tillhörande tie-ins. Dark X-Men knyter i och för sig i allra högsta grad an till Dark Reign och Utopia/Exodus, men gör det på ett sådant smidigt sätt att serien egentligen kan läsas helt utan djupare kunskap om vad som sker i övriga Marvel-titlar. Paul Cornell gör helt enkelt ett riktigt bra jobb med att hålla sig inom Marvels kontinuitetsramar, men inom dem så lyckas han få ihop något eget som står väldigt väl på egna ben. Utöver det så lyckas Dark X-Men även med att vara både en smart och rolig serie utan att för den delen kännas komplex eller flamsig, så klart plus i kanten för den sköna balans som Cornell genomgående hållit i den här titeln. När Cornell är färdig med den här serien efter nästa nummer så ska jag definitivt hålla utkik efter vad han tar sig för framöver.
Storymässigt så ligger fokus precis som i nummer 3 främst på konflikten mellan Norman Osborn och Nate Grey/X-Man, men i det här numret så lyckas Mystique, Mimic, Dark Beast och Omega inte längre undvika allt trubbel. Efter lite dividerande och funderande (och via en mental resa genom en gigantisk levande hjärna) så hamnar de istället ur askan i elden ansikte mot ansikte med en grönhudad karaktär som inte alls verkar ha några vänliga avsikter. Och det är inte Hulk vi snackar om. Och det är inte alls på det sätt som du kanske tror. Och hur ska det här sluta egentligen? I många serier av den här typen så brukar man ju kunna ha en föraning om vad som ska hända i sista numret och hur allt kommer att sluta, men inför sista numret av den här serien så har jag verkligen ingen aning om hur det kommer att gå för vare sig Osborn, X-Man eller för någon av medlemmarna i Dark X-Men. Spänningen är mer eller mindre olidlig, och jag hoppas verkligen att Cornell och Leonard Kirk (som fortfarande gör ett bra jobb) klarar av att ro det här överraskningsfyllda och spännande skeppet i hamn.
Manus: Paul Cornell
Illustration: Leonard Kirk
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Recensioner
måndag 22 februari, kl 17:12 av
Jonas
Förra numret av Dark Avengers gjorde ett riktigt bra jobb med att etablera Sentry som en av de mer skrämmande karaktärerna inför Marvels pågående Siege-event (två nummer av fyra finns ute nu), men när Sentry-temat nu fortsätter så tycker jag att det tappas en hel del i tempo. Konflikten mellan Robert Reynolds och hans nattsvarta alter ego The Void fortsätter här, men förutom att det sprängs lite bilar och byggnader i New York så händer det egentligen inget nytt efter allt det vi fick veta i förra numret. Känns lite grann som utfyllnad, även om det säkert är så att Brian Michael Bendis siktar på att göra Sentry ÄNNU läskigare och ÄNNU ondare. Det är dock en visuell fröjd att se hur Mike Deodato Jr trots Sentrys guldtrikåer och tjusiga långa hår ändå lyckas framställa honom som något riktigt hotfullt och genomont. För de som gillar Deodato kan jag berätta att han även efter Dark Avengers kommer att fortsätta få teckna Avengers, fast då i nya titeln Secret Avengers, även den författad av Bendis Ed Brubaker.
Något som är desto bättre än Sentry-biten i det här numret är hur Bendis hanterar Norman Osborn. Utöver att Osborn blir mer och mer psykiskt pressad så planerar han här även för första gången sedan Dark Avengers drog igång något riktigt otäckt. I tidigare nummer så har Osborn mer framstått som en makthungrande, hårdhänt och desperat person med eskalerande psykiska besvär, men här accelererar han inom loppet av några bildrutor till att bli en utstuderat ondsint mördare. Det är ett obehagligt ögonblick, men även rätt väntat i och med att vi med stor säkerhet redan nu vet att Siege är slutet för Osborn och hans Dark Avengers. Läge alltså att göra honom till en äkta superskurk nu så att han kan få riktigt mycket välförtjänt spö i finalen. Överlag så är Dark Avengers #14 ett helt ok nummer som bjuder på en del små guldkorn, men i det här skedet av serien så hade jag gärna sett mer fokus på själva teamet än på mest bara Osborn och Sentry.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Mike Deodato Jr
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Recensioner
söndag 21 februari, kl 08:00 av
Johan
Doctor Doom mÃ¥ste vara Marvels bästa villain, kanske ocksÃ¥ den bästa i seriehistorien nÃ¥gonsin ocksÃ¥ (med viss konkurrens frÃ¥n Joker och Magneto). I Marvels nya miniserie Doomwar har Doom ställt in siktet pÃ¥ det afrikanska kungadömet Wakanda där den tidigare Black Panther, T’Challa, är kung. Fast inte nu längre. Doomwar börjar mitt i smeten med att Wakanda har utsatts för en statskupp av en starkt konservativ och främlingfientlig grupp kallad Desturi. T’Challa och Shuri (den nuvarande Black Panther) har flytt landet och T’Challas hustru, Storm, har tagits tillfÃ¥nga och ställts inför rätta av den nya regimen, anklagad för brott mot Wakandas folk. Men rätt snart stÃ¥r det klart att Desturi inte agerat pÃ¥ egen hand, utan att Doom är den som hÃ¥ller i trÃ¥darna.
Titeln Doomwar kan fÃ¥ en att tro att det är Doctor Doom som är huvudpersonen i serien men sÃ¥ är inte fallet, utan det är istället T’Challa, vilket är helt ok för mig dÃ¥ jag gillar den tidigare Black Panthern, även om han ofta tenderar att framställas om en rätt högdragen, arrogant och osympatisk person. Lite av en Namor i miniformat. Men här har Jonathan Marberry (en ny bekantskap för mig) fÃ¥tt T’Challa att framstÃ¥ som en mer sympatiskt person som slits mellan sin kärlek till Storm och sin lojalitet till sitt folk och sitt land. Bra gjort!
Fortsätt läsa Doomwar #1
Manus: Jonathan Marberry
Illustration: Scott Eaton
Tusch: Andy Lanning & Robert Campanella
Färgläggning: Jean-Francois Beaulieu
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3+/5
Krönikor och åsikter
Varning! Följande krönika innehåller milda spoilers!
Okej, nu har det hänt. Amazing Spider-Man har officiellt tagit steget frÃ¥n riktigt-bra-för-att-vara-mainstream till OMG-vad-bra-in-i-minsta-detalj. Den senaste veckan har jag överdoserat pÃ¥ ASM med tvÃ¥ nya trades (Election Day – samlar #583-588 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #1 och #3 plus en serie som tidigare bara funnits online – och 24/7, samlar #589-594 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #2 och #3) plus senaste lösnumret, #620, som innehÃ¥ller upplösningen pÃ¥ Mysterio-historien som jag nämnde i min tidigare recension av ASM #619.
Och det är efter att ha läst dessa tvÃ¥ album och senaste numret som jag kapitulerar: jag mÃ¥ste bara förbehÃ¥llslöst älska ASM. Att kvalificera mina tidigare positiva omdömen med prefixet ”mainstream” känns nu bÃ¥de fegt och skitnödigt. Hur gör de? Hur fÃ¥r de ut den här tidningen tre gÃ¥nger i mÃ¥naden med sÃ¥ genomgÃ¥ende hög kvalitet? Historierna, ofta med tre-fyra bihandlingar bredvid huvudhandlingen, Ã¥ngar pÃ¥ i ett rasande tempo med förvecklingar och korsförvecklingar hit och dit. En trÃ¥d du trodde tappats bort för fem-tio nummer sedan kommer plötsligt tillbaka, en annan trÃ¥d avvecklas snyggt och prydligt – men kanske kommer att väckas till liv igen framöver. Överraskningarna är legio och man ser sällan twistsen komma – fast de kommer i princip hela tiden – för att det gÃ¥r sÃ¥ fort hela tiden. Election Day är intrigmässigt centralt i detta avseende: här avslöjas bÃ¥de nya Spindel-fienden Malices hemliga identitet, liksom vad/vem som egentligen döljer sig bakom det tidningarna döpt till ”The Spider-tracer killer”. BÃ¥da avslöjandena sköts snyggt och tajt, värdigt Marvels och DCs just nu bästa tvÃ¥lopera-serie. TvÃ¥lopera-känslan, den som alltid varit karaktäristisk för Spindelmannen sen Lees och Ditkos dagar, är i stort sett närvarande i varje ruta.
Fortsätt läsa 3 × Spider-Man
Taggar: 24/7,
Amazing Spider-man,
Amilton Santos,
Andy Lanning,
Andy MacDonald,
Barry Kitson,
Dale Eaglesham,
Dan Slott,
Election Day,
Fabrizio Fiorentino,
Fred Van Lente,
Javier Pulido,
Jesse Delperdang,
John Romita Jr,
Karl Kesel,
Klaus Janson,
Kris Justice,
Marc Guggenheim,
Mark Farmer,
Mark Morales,
Mark Waid,
Marvel,
Matt Fraction,
Mike McKone,
Paolo Rivera,
Patrick Olliffe,
Paulo Siqueira,
Phil Jimenez,
Serge Lapointe,
Todd Nauck,
Zeb Wells
Nyheter och tips
tisdag 16 februari, kl 17:29 av
Jonas
Via CBR kommer nyheten att Marvel under 2010 kommer att ändra upplägget kring de titlar som går under epitetet Astonishing. Från och med maj så kommer alla Astonishing-titlar att fungera som miniserier med syfte att tilltala både nytillkomna och gamla läsare. Det kommer med andra ord att vara fristående berättelser som även är kopplade till Marvels pågående kontinuitet, och det verkar bli nya kreativa team för varje miniserie.
Först ut i det här nya upplägget blir Warren Ellis och Kaare Andrews med Astonishing X-Men: Xenogenesis, en miniserie i tre delar, och efter det följer Jason Aaron och Adam Kubert som gör Astonishing Spider-Man/Wolverine i sex nummer. Tycker det låter som ett intressant upplägg där gästspelande kreatörer får chansen att göra bra grejer hos Marvel under relativt stor frihet. Kan nog komma att funka riktigt bra. Vad tror du?
Edit: Och kanske en ännu större nyhet: Visst är det den gamla klassiska Beast vi ser på bilden nedan!?

Recensioner
måndag 15 februari, kl 22:35 av
Jonas
Ultimate Comics: Enemy är en ny miniserie i fyra delar som utspelar sig i Marvels Ultimate-universa. Författaren Jeph oeb vände under 2009 mer eller mindre upp och ned på hela Ultimate-universat med sitt kritikerbespottade event Ultimatum, där Magneto var nära att förgöra hela jorden och en hel drös med hjältar och skurkar fick sätta livet till. Själv har jag inte läst Ultimatum och kan därför inte uttala mig om det var så katastrofalt dåligt som många säger, men oavsett om det var bra eller inte så påverkade Ultimatum alla Ultimate-karaktärer på ett eller annat sätt. Man kan väl summera det med att miljontals människor och flera superhjältar strök med, mutanter ses nu som det allra sämsta som finns och världen är i allmännhet en otryggare plats att leva på. Med detta som utgångspunkt så introducerar Brian Michael Bendis (som verkar göra drygt tusen serier samtidigt just nu) miniserien Enemy, som av namnet av döma inte direkt kommer att göra det lättare för de som överlevde Ultimatum.
Jag själv kan inte riktigt lÃ¥ta bli att jämföra Enemy med Bendis pÃ¥gÃ¥ende event Siege. Rent handlingsmässigt sÃ¥ är Siege och Enemy rätt sÃ¥ olika, där Siege är ett avslut och Enemy (troligtvis) är ett startskott, men det känns lite som om att Bendis inspirerats lite av sig själv när han gjort Enemy. I Siege har vi en grundpremiss – Norman Osborn attackerar AsgÃ¥rd – där vi fÃ¥r följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. PÃ¥ samma sätt har vi i Enemy en grundpremiss – NÃ¥got gigantiskt attackerar och spränger New York – och vi fÃ¥r även här följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. Det är olika men ändÃ¥ lika, och i jämförelse med Siege sÃ¥ lyckas första numret av Enemy tyvärr inte riktigt nÃ¥ upp till samma maffiga och högoktaniga nivÃ¥ som Siege. Enemy är dock inte pÃ¥ nÃ¥got sätt en dÃ¥lig serie. Bendis mÃ¥lar upp ett intressant scenario där vi fÃ¥r se hur Spider-Woman, delar av ett splittrat Fantastic Four och Nick Fury drabbas av de vÃ¥ldsamma attackerrna mot New York, och Rafa Sandoval gör ett riktigt bra jobb med att illustrera riktigt feta actionscener. När det kommer till själva handlingen sÃ¥ blev det ju lite hullabaloo kring det här med att spoila eller inte spoila storyn i ett av mina tidigare inlägg, men för det här numret är det inte mycket att snacka om, för det finns verkligen inga spoilers att komma med. NÃ¥got eller nÃ¥gon (med jättetentakler!) trashar stora delar av New York, och vissa platser och personer verkar vara hÃ¥rdare drabbade än andra. Det är allt vi fÃ¥r veta här, varken mer eller mindre. Sammanfattningsvis sÃ¥ bjuder Ultimate Comics: Enemy #1 pÃ¥ storskalig action och en nästan teaser-liknande inledande story, och jag gillar det, men jag hoppas att de skruvar upp bÃ¥de temperaturen och volymen ytterligare till nästa nummer.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Rafa Sandoval
Tusch: Roger Bonet
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Recensioner
fredag 12 februari, kl 22:07 av
Jonas
Det är svårt att ens försöka bli långrandig när man ska skriva ett utlåtande av andra numret av Siege. Andra numret tar vid exakt där första numret slutade. Norman Osborn och hans goons har utan förvarning attackerat Asgård, och första numret såg ut att öppna för en sjujävla batalj mellan galna skurkar, uppretade superhjältar och strandsatta nordiska gudar. När Siege nu fortsätter så känns det nästan som att en sjujävla batalj var något av en underdrift. Hela det här numret är i princip en enda lång fightscen, och det säger jag med kärlek i rösten. Vi får se Norman Osborn bli skjuten med en bazooka från en pickup, Daken (Wolverines ohängde son) blir bokstavligen grillad, krigsguden Ares lackar ur på riktigt, Captain America gör comeback och Sentry bjuder på ett av de allra brutalaste slagsmålen jag har sett på väldigt länge. Just slagsmålet mellan Sentry och den motståndare jag inte tänker nämna här har även ett så grisigt och chockartat slut att det lär gå till historien som en av Marvels allra mest övervåldsamma seriepaneler genom tiderna. Känns mer som något som hade kunnat vara med i exempelvis Avatar Press-serien No Hero. Jag personligen kanske inte blir direkt upprörd över det grafiska våldet här, men det är definitivt ett starkt vafan!?-ögonblick. Andra numret av Siege kommer (antagligen) aldrig att vinna några priser eller omnämnas som en serie med något större djup, men för min del är det absolut inte något negativt. Brian Michael Bendis och Olivier Coipel levererar helt enkelt en redig käftsmäll till actionupplevelse här, och det är väl det som superhjälteserier av den här typen ska gå ut på. Det är snyggt, spektakulärt, spännande och extremt underhållande.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Olivier Coipel
Förlag: Marvel
Betyg: 4+/5
Recensioner
Precis som Jonas skriver har det varit på tok för lite superhjältar här på Shazam.se den senaste tiden. Jag drar mitt strå till stacken och följer upp Jonas intressanta recension av de senaste två numren av Dark Avengers med en titt på senaste New Avengers, en annan nyckeltitel i Siege-crossovern som pågår i flera Marvel-tidningar just nu.
Steve Rogers är tillbaka (ni som trodde att han var död på riktigt är välkomna att flytta tillbaka till planeten Jorden när ni vill) och han är sur. Det har han efter #61 av New Avengers ännu mer anledning att vara eftersom The Hood och hans gäng av B/C-liste-superskurkar har fått en (inte så) liten kraftförhöjning av Loki, och använder den extra kraften till att en gång för alla jaga upp och spöa ned New Avengers. I det här numret ser vi Living Laser och The Corruptor ta sig an Captain America * 2 (Steve Rogers och Bucky, den senare Erstaz-Cap medan Steve varit död) och Mandrill och Griffin öppnar en burk stryk åt Spider-Man och Spider-Woman.
Bendis, som gått på tomgång rätt mycket under de senaste årens mega-events, hittar här lite av den gnista han en gång hade som välrenommérad indie-kreatör. Dialogen tar sig upp ur självparodi-träsket flera gånger, särskilt i det puttenuttiga mötet mellan Spider-Man och Spider-Woman. Även skurkarna får en del schyssta repliker, inte minst The Corruptors sinistra gloating-monolog på s 10 och Mandrills patetiskt verklighetsfrämmande snack om att nå superkurkarnas big time på s 20.
Actionscenerna – och New Avengers har länge varit som en enda lÃ¥ng actionscen dÃ¥ och dÃ¥ varvat med gräl i konstellationerna Jessica Jones/Luke Cage och Mockingbird/Ronin – är fläskiga och man anar att Bendis bygger upp mot nÃ¥t alldeles extra som final pÃ¥ Siege. Immonen, Acuna och von Grawbadger gör ett bra jobb och det är kul att Ã¥terse ett par mer obskyra figurer ur Marvels skurkgalleri tecknade av moderna pennor – särskilt The Corruptor och Mandrill gör sig bra under Immonens respektive Acunas pennor.
New Avengers är i sina bästa stunder – som här – ren hjärndöd popcornaction. Och det menar jag som en stor komplimang.
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Stuart Immonen, Daniel Acuna
Tusch: Wade von Grawbadger
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5