Grant Morrison har sÃ¥ mÃ¥nga idéer att han bara kan kläcka dem och lämna dem vid vägkanten. Till exempel introducerade han i 52 liksom i förbifarten ett supercoolt kinesiskt superhjälteteam där folk hade namn som August General in Iron, Accomplished Perfect Physician och Shaolin Robot. Det pÃ¥hittet tryckte pÃ¥ alla mina knappar eftersom jag gillar bÃ¥de kinesisk mytologi och kung fu- och wuxia-film. ”Synd pÃ¥ en sÃ¥ bra idé, men de fÃ¥r man väl aldrig se igen,” tänkte jag när jag läste.

Fast sen dök de upp igen – Ã¥terigen i förbifarten – i Grant Morrisons Final Crisis (där han f ö pÃ¥ precis samma sätt introducerade ett japanskt superhjälteteam med manga/animeförtecken), och i DCs spionserie Checkmate, och nÃ¥nstans där bestämde sig DC:s redaktörer för att ge dem en egen tidning. Nu är första numret ute av 10-delars miniserien The Great Ten, som ska följa och fördjupa Kinas fräsigaste (och enda) superteam. Tyvärr skrivs den inte av Morrison, utan det är Tony Bedard (bl a R.E.B.E.L.S., Countdown) som har plockat upp Grantans idé där den lÃ¥g och skräpade vid vägrenen.

Jämförelsen är oundviklig, sÃ¥ det är lika bra jag säger det med en gÃ¥ng: Tony Bedard är ingen Grant Morrison. Den skönt flippade känslan frÃ¥n Morrisons glimtar av Great Ten är nästan helt borta – fast för att vara rättvis mot Bedard är det svÃ¥rt att vara lika flippad och vild när ens skrivuppdrag specifikt är att skänka lite struktur och bakgrund Ã¥t nÃ¥got som nÃ¥n annan mest slängt ur sig med vänsterhanden. Det här är väldigt mainstream, det enda som verkligen sticker ut är just att Great Ten kommer frÃ¥n Kina och därmed har rötter i kinesisk kulturell tradition och sysslar med kinesiska problem (att vÃ¥ldsamt slÃ¥ ned uppror i Tibet i #1 t ex). Jag misstänker att för en amerikansk publik (fördom?) är detta mycket mer uppseendeväckande och förvirrande än för en svensk, Ã¥tminstone en svensk som typ har öppnat en dagstidning de senaste fem Ã¥ren och som har sett mer än en kinesisk film. Dock är det lite smÃ¥coolt att Great Ten naturligtvis kontrolleras direkt av kinesiska kommunistpartiet via byrÃ¥kratiska Standing Committee for Super-Functionary Affairs, och Bedard jobbar pÃ¥ med hela Kina-kopplingen sÃ¥ att man som läsare Ã¥tminstone förblir marginellt intresserad: hur funkar det med superhjältar i Kina egentligen?

Huvudfiguren i #1 är Accomplished Perfect Physician (man misstänker att vart och ett av de 10 numren i miniserien kommer vara utifrån en av de 10 Great Ten-medlemmarnas perspektiv) och han är tråkigt nog en karbonkopia av karaktären The Doctor från The Authority (Millar/Hitch/Neary). Han fungerar dock hyfsat som berättarröst och upplägg för småcoolt påhitt nr 2: superhjältarna i Great Ten är inga Avengers eller Justice League som kanske gnabbas lite men i grunden är överens. Istället har hjälteteamet djupa inbördes ideologiska motsättningar och vissa av medlemmarna skulle nog gärna kunna tänka sig att döda varandra om det inte var så att kommunistpartiet la fingrarna emellan.

Illustrationerna är kompetenta men utan att sticka ut – inga vÃ¥gade rutkompositioner, inga exceptionella actionscener. Paret McDaniel/Owens gör vad som krävs men inte mer – McDaniels stil pÃ¥minner om en lÃ¥gbudgetversion av Mark Bagley, och dÃ¥ tycker jag att Mark Bagley är rätt lÃ¥gbudget till att börja med. Om Bedard Ã¥tminstone försöker anlägga ett originellt perspektiv – hur blir det om man placerar superhjältar i ett i-alla-fall-delvis-verklighetsbaserat-Kina – sÃ¥ signalerar McDaniel/Owens illustrationer mer att det här är en helt vanlig superhjälteserie och vars hjältar mest rÃ¥kar vara kinesiska och därför har lite Kina-influerade dräkter och sÃ¥nt.

The Great Ten är halvintressant mainstream, men fortfarande mainstream. Läsningen är uthärdlig men på inget sätt essentiell. Jag förutsäger att jag kanske kommer plocka upp ytterligare ett eller två strönummer av miniserien, men inte följa den. Det finns mycket annat som är bättre.