Inlägg taggade ‘James Harren’

Recensioner

Rumble av John Arcudi och James Harren

onsdag 3 januari, kl 18:57 av 0 kommentarer

Bobby håller precis på att stänga baren för natten när stammisen Cogan i vild panik rusar tillbaka in i lokalen, en arm kortare och med en mystisk levande fågelskrämma med glödande ögon, svingades ett gigantiskt svärd, hack i hälarna. Efter ett välriktad slag av baseballträt som Bobby förvarar bakom bardisken tappar ”fågelskrämman” bokstavligen huvudet och Bobby springer till andra änden på lokalen för att ringa polisen. När han kommer tillbaka till det tidigare blodbadet är dock den kraftigt blödande Cogan, och allt blod, som bortblåst. Kvar ligger bara skalet efter fågelskrämman. Efter att ha försökt förklara situationen för de misstänksamma poliserna, som slutligen rycker på axlarna och rapporterar händelserna som ytterligare ett falsklarm, plockar Bobby fram svärdet som han gömt och rusar till sin vän Dels lägenhet men dörren är låst och inte svarar Del i telefonen heller eftersom han sover djupt i TV-soffan. Efter att ha suckat och konstaterat att han behöver nya vänner upptäcker Bobby att han står öga mot öga med två rysliga demoner som artigt meddelar: ”Ge oss svärdet. Det är allt vi vill ha.”

Fortsätt läsa Rumble av John Arcudi och James Harren

Manus: John Arcudi
Illustration: James Harren
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Image Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Seven to Eternity, Vol. 2: Ballad of Betrayal

fredag 13 oktober, kl 22:46 av 0 kommentarer

När de började resan mot ön Torrga för att oskadliggöra den fruktade Garils, mer känd som ”The Mud King” eller ”God of Whispers”, med hjälp av trollkvinnan med samma namn som ön var de sju. Nu är de bara fem, Goblin, White Lady, Spiritbox, älvkvinnan Jevalia och så vår berättelses huvudperson: Adam Osidis. Ständigt på vakt med fiender överallt i landet Zhal som fallit offer för Garils lömska tunga och med hans son, den oerhört kraftfulle Piper, hack i hälarna beslutar sig Mosakriddarna tillsammans med Adam att ta vägen genom ett förhäxat träsk, väl medvetna om att Piper inte kommer att leta efter dem där eftersom till och med hans far fruktar den platsen. I en strid med träskets demoner ställs den dödssjuke Adam inför ytterligare ett val: befria Garils och med hans hjälp ta sig till Zhals mytomspunna och livgivande källa som kan bota alla sjukdomar eller följa sin ursprungliga plan att befria världen från viskningarnas Gud och rentvå sin familjs namn.

Fortsätt läsa Seven to Eternity, Vol. 2: Ballad of Betrayal

Manus: Rick Remender
Illustration: Jerome Opeña, James Harren
Färgläggning: Matt Hollingsworth
Förlag: Image Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Allmänt /Krönikor och åsikter

Anders Årskrönika 2014: Spridda hågkomster från ett lågintensivt år.

fredag 2 januari, kl 01:18 av 1 kommentar
Ännu ett år fyllt av seriehögar. Här bytet från ett par räder i London under februari.

Ännu ett år fyllt av seriehögar. Här bytet från ett par räder i London under februari.

Det var återigen en grannlaga uppgift att sätta sig ner och samla tankarna för att kunna skriva ner de serierelaterade saker jag uppskattade mest under 2014. Dödsfall i familjen har gjort att de senaste månaderna varit mest som ett töcken och jag kunde inledningsvis knappt dra mig till minnes något bra från det gångna året. Lyckligtvis förs det anteckningar över allt som läses (och det spelas in en podcast där det tjattras om det varje vecka, hitta den här) av undertecknad så när jag började kolla igenom vad som faktiskt hänt trädde lyckligtvis en betydligt klarare bild av de tolv månader som nu gått fram så sakteliga. Fortsätt läsa Anders Årskrönika 2014: Spridda hågkomster från ett lågintensivt år.

Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Anders årskrönika 2012 – Den om helvetet på jorden

måndag 31 december, kl 13:38 av 26 kommentarer

Hell 2012 BPRDDet var Jeremy Atkins, pr-ansvarig på Dark Horse Comics, som kläckte den slagkraftiga slogan ni ser till vänster. Många riktigt bra serier har getts ut under det baneret, mer om dem längre ned. Tyvärr kändes som att hela mitt år kämpade  för att leva upp till denna profetia. Det som startade lavinen var att min vän och förebild Kristiina Kolehmainen, Serietekets grundare och mycket annat, efter en lång kamp till slut dukade under för cancern den 27 mars. Samma vecka genomförde jag Stockholms H.P. Lovecraft Festival tillsammans med mina nya vänner från The H.P. Lovecraft Historical Society, samarbetspartners som SF Bokhandeln och ett gäng trogna volontärer. Det var ett projekt jag drömt om länge och att vi lyckades göra det till en sådan succé under så pressade förhållanden känns närmast overkligt. Att det satte tonen för hur jag hanterade sorgen efter Kristiina var kanske mindre bra. Ett par veckor senare var det dags för Stockholms Internationella Seriefestival som med Ola Hellsten och mig i spetsen för arbetsinsatsen även den blev en framgång. Så rullade det på kommande månader. Jag fortsatte begrava mig i arbete, drack för mycket på fritiden och höll med varierande grader av framgång ett socialt liv, diverse besattheter och projekt rullande. Kraschen kom, som ni säkert redan räknat ut, till sist i mitten av november av omständigheter som jag inte tänker gå in på här.

Fortsätt läsa Anders årskrönika 2012 – Den om helvetet på jorden

Skriv en kommentar
Recensioner

Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast

fredag 26 oktober, kl 20:44 av 1 kommentar
Omslag för kommande samlingen

Omslag för kommande samlingen

Brian Wood är en av de intressantaste manusförfattarna i USA för närvarande, han har hållit på ett bra tag nu men jag har bara läst halva DMZ och början av The Massive förutom Conan the Barbarian: Queen of the Black Coast. Men eftersom allt hittills varit bra borde jag nog ta tag i även Northlanders, Local m.fl. Med Robert E. Howars Conan är det samma sak. Jag har bara sett Arnold-rullarna och läst de första volymerna av Kurt Busieks version, inga böcker. Arnolds filmer var det länge sedan jag såg men jag har för mig att jag tyckte de var helt ok sword-and-sorcery rullar. Busieks Conan var å sin sida bra men läsandet stannade ändå av. Det var hypen kring Brian Woods och Becky Cloonans samarbete som fick mig att kolla in den här titeln. Queen of the Black Coast handlar om en väldigt ung Conan långt borta från Cimmeria, han tvingas fly undan stadsvakten i den rika staden Messantia och hamnar ombord på ett handelsskepp där han accepteras och erbjuder sedermera sitt beskydd. Han får höra talas om den mytiska piratdrottningen Bêlit som alla fruktar och hon hemsöker honom i hans drömmar. Snart möts de i verkligheten och Conan får stifta bekantskap med den lika grymma som vackra Bêlit. Jag stannar där för att inte spoila något. En samling med de sex första numren släpps i januari och det är de första sex numren som jag recenserar. För den som inte vill vänta finns de lättast tillgängligt digitalt på Dark Horse Digital.

Brian Woods förhåller sig av allt att döma (jag har inte läst boken) trogen till originalet. Det är lika mycket berättartext som dialog men det funkar bra, berättartexten bidrar med en speciell stämning till serien och dialogen är som brukligt när det gäller Brian Woods bra. Det som gör serien extra intressant är att gränsen mellan gott och ont inte är klar och snarast hamnar Conan utifrån min synvinkel mest på det ondas sida. Conan är dessutom här en tämligen enkel karaktär, antagligen en avspegling av hans ungdom. De små grubblerier som finns skjuter han undan. Han trivs där han är. Den mest fascinerande är Bêlit som det ska bli spännande att följa framöver. Jag vet inte hur många nummer Woods tänkt sig men jag gissar på iaf ytterligare två samlingar efter denna. Så Woods insats gillar jag och jag kan inte säga något annat om Cloonan som gör ett riktigt styvt jobb här. Hon använder sig i Conan av en tämligen grov och kantig stil som funkar väldigt bra till seriens ganska drömska tonläge. Hennes Conan ustrålar verkligen ungdom och nyfikenhet på världen och hennes Bêlit är både fantastiskt sexig och mäktig på samma gång. Det senare en balansgång som inte är helt lätt. Tyvärr har Cloonan bara tecknat de tre första nummerna, i nummer fyra tar James Harren över. Harren har definitivt sina styrkor men de ligger främst i miljöerna som skildras och i synnerhet stortstaden Messantia även om han även har bra fart i actionscenerna. Hans stora brister ligger istället i hur han tecknar ansikten. Conan ser mest svårt efterbliven ut och betydligt äldre än det är tänkt. Bêlit lyckas han beröva på all mystik, istället ser hon ofta trånande ut eller lite småarg. Detta förtar mycket av den drömska stämning som lägrade sig över de tre första numren och som passade serien så bra. Andra tecknare har sedan tagit över efter Harren och serien är nu framme vid nummer 9 och ytterligare tre finns för pre-order. Cloonan återvände i nummer sju men sedan är det Vassilis Lolos och Declan Shalvey, förhoppningsvis kompetenta herrar men jag hade önskat mig Cloonan i alla nummer. Då hade den här varit riktigt bra nu blir den bara bra. Men färgläggningen är iaf bra hela tiden, det är ändå Dave Stewart. De snygga omslagen är Massimo Carnevals förtjänst. Queen of the Black Coast är värd ett köp men bered er på en dipp.

Manus: Brian Wood
Illustration: Becky Cloonan & James Harren
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
I fokus

Halloween 2012: Fem omistliga skräckvolymer

onsdag 24 oktober, kl 09:16 av 2 kommentarer
Illustration: Virgil Finlay

Illustration: Virgil Finlay

Halloween är den högtid jag ser mest fram emot att fira, utöver min egen födelsedag, varje år. Nu är det en dryg vecka kvar och ett bra sätt att välkomna spöksäsongen är givetvis att läsa någon av de fantastiska skräckserier som kommit ut det senaste året. Först ut är…

creepy-presents-richard-corben-coverCreepy Presents Richard Corben (Dark Horse Comics)
Få seriekonstnärer har uppvisat en sådan talang för att avbilda såväl utblommande skönhet som skräck och förruttnelse som Corben. Ibland, som på omslaget här bredvid, kombinerar han dessa talanger i en och samma figur med ett resultat som väcker motstridiga känslor hos betraktaren. I Dark Horses korpulenta volym hittar du allt som Corben under 70-talet tecknade för Warren Publishings magasin Creepy och Eerie, men i vanlig god ordning har Uncle Creepy tagit åt sig hela äran och knipit titeln. Det är mer än 300 sidor fyllda av de tre oheliga b:na: Blod, Bröst och Bestar. Klassiska samarbeten med Doug Moench och andra radas upp vid sidan av helsidesillustrationer och omslag. Dessutom ett fylligt förord av José Villarubia som sätter Corbens bidrag till seriekonsten i ett bredare perspektiv. Fråga inte, köp bara!

DarkCountry

Dark Country (Raw Studios)
Thomas Jane har jag gillat sedan beatnikrullen The Last Time I Committed Suicide (Stephen Kay, 1997) och varit ett stort fan av sedan ogint utskällda The Punisher (Jonathan Hensleigh, 2004). Att han gillar serier är inte direkt en hemlighet vilket gör att detta projekt känns helt naturligt. Filmen som Jane gjorde 2009 passerade mig tyvärr obemärkt förbi då filmbolaget i elfte timmen bestämde sig för att inte ge den biodistribution i 3D som det ursprungligen var tänkt. Istället smögs den ut på dvd och via filmfestivaler. Här tolkas originalnovellen av Tab Murphy och filmen visuellt av skrapkartongsmästaren Thomas Ott och allt klaffar perfekt. Noirstämningen är tät i historien om ett nygift, rusigt par vars smekmånad tvärt förbyts i en mardröm efter en olycka på en ödslig väg i öknen. Som ett extra grymt avsnitt av Twilight Zone får man en mardrömsloop serverad av sällan skådat slag. Slutet är en rejäl spark i solar plexus.

Som om det inte vore nog är volymen tryfferad med Murphys text och mängder av material kring skapandet av filmen. Blir nog till att skaffa den sistnämnda per omgående också.

Devil does not jestAbe Sapien Volume 2: The Devil Does Not Jest and Other Stories (Dark Horse Comics)
Jag är pinsamt medveten om att jag i år helt tappat bollen vad det gäller bevakningen av mina favoriter i Hellboygänget. Mike Mignola, John Arcudi och deras växande stall av fantastiska tecknare har fullkomligt pumpat ut serier med genomgående hög kvalitet vilket gör att malören svider ännu lite mer. Hur som helst så släpptes i april denna samling med diverse one/two shots med allas vår gälmannafavorit Abe Sapien. Titelhistorien där en ”rutinuppföljning” av gammal enstöring med ockulta intressen mycket snabbt leder till fekalier i fläkten och en mer än lovligt rådbråkad hjälte är kronan på verket. Inte minst då den gjorde att jag fick upp ögonen för James Harren som sedan fortsatt imponera med senigt kraftfulla monsterteckningar i exempelvis, håll i er nu, B.P.R.D. Hell On Earth: The Long Death. Även ”odöda på rysk ubåt” historien The Abyssal Plain med mer avrundad tuschsvärta av Peter Snejbjerg gör denna samling till ett givet köp.

erik-kriek-lovecraft-01H.P. Lovecraft – Het Onzienbare en Andere Verhalen (Oog en Blik)
Med tanke på att jag häromveckan avrundade Stockholms H.P. Lovecraftfestival II på Kulturhuset i Stockholm, kunde man kanske tro att jag skulle känna mig mätt på gentlemannen från Providence och hans fasor med namn illa lämpade för mänsklig talapparat och syntax. Så är det dock inte. Karlen och hans livsverk upphör aldrig att fascinera mig. Så gissa om jag skrockade förnöjt när jag halade upp Creepy # 10: The Finest in Lovecraftian Horror ur serieleveransen förra måndagen.creepy 10 Tyvärr så höll innehållet inte riktigt vad det lovade med undantag för Jim och Ruth Keegans biografiska skisser och en snajdig novell av John Arcudi och Richard Corben. Mer än håller måttet gör dock nederländske Erik Krieks Lovecrafttolkningar från i våras. Med start i den ganska lågmälda novellen ”The Outsider” ger han sig sedan på klassiker som ”The Colour Out of Space” och ”The Shadow Over Innsmouth”, allt med samma säkerhet i svärtan och en egen vinkling. Än så länge finns boken enbart på nederländska och spanska men fler upplagor är på väg. Min avsikt är att bjuda in Kriek till någon av de festivaler jag arrangerar nästa år. Till dess får ni hålla till godo med en intervju jag gjorde i våras som ni kan läsa här.

Fatale-Book-One-Death-Chases-Me-coverFatale: Death Chases Me (Image)
Många som ger sig på att tolka Lovecraft tror att det räcker att slänga in lite tentakler och någon ockult bok som driver folk till vansinne. Det har förvisso gett upphov till en del lyckade pastischer men få verk som tänjer gränserna för skräckskildringar på det sätt som Lovecraft själv gjorde när det begav sig. Se exempelvis Creepy # 10! De snedstegen lyser verkligen med sin frånvaro i Ed Brubaker och Sean Philips Fatale. Istället har man tagit fasta på vad som är det centrala i många av Providencesonens verk: den personliga apokalypsen i mötet med uråldrig ondska. Vad som händer med en människa när allt man trodde sig veta och tog för givet om sig själv och världen visar sig vara en stor lögn. De handlingar man är beredd att utföra i jakten på kärlek eller långt dunklare mål och hur man lever med konsekvenserna. Här får Lovecraftklichéerna samma deluxebehandling som hjältepulpen fick i Incognito och resultatet är en modern klassiker i vardande.

Skriv en kommentar
Recensioner

X-Men Origins: Nightcrawler

onsdag 28 april, kl 21:01 av 0 kommentarer

xo_nightcrawlerPrecis som många andra så började läsa X-Men under 80-talet, du vet under den där guldkantade perioden när Chris Claremont och John Byrne berättade mutanthistorier som än idag är bland de bättre man kan lägga vantarna på. Hur som helst, förutom att etablera mitt intresse för superserier och Marvels mutanter så fick team Claremont/Byrne mig även att få upp ögonen för en karaktär som än idag är en av mina absoluta favoriter: Nightcrawler. Det blåa trollet har inte bara några av de coolaste superkrafterna (teleportering, väggklättring och förmåga att smälta in i skuggor), utan har för mig alltid varit en av de x-män som väldigt tydligt förkroppsligat klyftan mellan mutanter och mänskligheten. Plus att han ser ball ut. Men nog om min manliga kärlek till en gulögd kille med svans och vidare till X-Men Origins: Nightcrawler som kom ut för några veckor sedan.

För manus står Adam Freeman och Marc Bernardin (som jag inte känner till sedan tidigare) och illustrerandet hanteras av Cary Nord och James Harren. Många kockar alltså, men vad innebär det för soppans del? Inget anmärkningsvärt tyvärr. Den bakgrundshistoria som berättas här tycker jag faktiskt känns rätt ointressant. Inte för att den nödvändigtvis är dålig i sig, utan snarare för att det inte känns som att den tillför något till det jag redan visste om Nightcrawler. Han växer upp på ett nöjesfält där han bli illa behandlad, träffar en präst, håller på att bli lynchad och räddas av Charles Xavier som samlar på mutanter. Typ så. Jag hade nog väntat mig mer av den här serien, för jag är rätt så besviken. Det känns som om att det finns mer potential i Nightcrawler och i hans bakgrund än det som visas här. Rätt snyggt tecknat är det i och för sig, men det räcker tyvärr inte hela vägen för mig. Lite trist, men det blir bara en 2:a för X-Men Origins: Nightcrawler.

Manus: Adam Freeman, Marc Bernardin
Illustration: Cary Nord, James Harren
Förlag: Marvel
Betyg: 2/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38