Arkiv för juni 2012

Recensioner

The Spider # 1

lördag 30 juni, kl 15:36 av 0 kommentarer
En av många omslagsvarianter.

En av många omslagsvarianter.

I augusti förra året rapporterade jag om Dynamite Entertainments planer på att gjuta nytt liv i två av de största pulpikonerna. Nummer ett av The Shadow recenserade jag i maj och nu har alltså turen kommit för David Liss och Colton Worleys uppdatering av den andre minst lika skoningslöse rättviseskiparen.

The Spider, även känd som Richard Wentworth, har alltid fått spela andrefiol för Walter B. Gibsons mer populäre figur som var först ut på marknaden. Två Colt 45:or slokhatt och cape i rött och svart, jag förstår om folk blandat ihop dem. Med detta i åtanke kan det tyckas konstigt att man när det begav sig på 30-talet valde att tona ned The Spiders utseende på bokomslagen. Innanför pärmarna var hjältarna nämligen rätt olika till stil och utseende. The Spider ansågs lite för extrem. Grant Stockbridge, pseudonym för huvudförfattaren Norvell Page och de andra som skrev äventyren, skruvade upp allt till elva för att övertrumfa kollegan. Om ni tänker att The Shadow inte direkt vinner några skönhetstävlingar med den där jättekranen, vänta tills ni ser playboyen Wentworth transformera sig med puckelrygg, spetsig garnityr och stripig skräckperuk! The Shadow skrattar när han slaktar, The Spider brännmärker fienderna med en spindelsymbol efter att ha dödat dem. Gissa vem Lobster Johnson snott sitt Modus Operandi ifrån! Fortsätt läsa The Spider # 1

Manus: David Liss
Illustration: Colton Worley
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: X-Men #1-12

fredag 29 juni, kl 13:26 av 0 kommentarer

UX_11Mutantpeppen håller i sig, så jag fortsätter på den banan och ger mig på Ultimate Comics: X-Men. Ultimate Comics: X-Men, eller Ultimate X-Men som jag kallar den från och med nu, är en av tre Ultimate-titlar som Marvel kickade igång igen från #1 under förra hösten. Tillsammans med Ultimates och Spider-Man så utgjorde X-Men alltså Ultimate-universats (välbehövliga) nystart, och ni med minne som en elefant kanske till och med minns att jag i september förra året recenserade Ultimate Fallout #1-6, vilket fungerade som både som ett avslut och en introduktion för de tre serierna. För den som vill ha mer bakgrund så finns det i recensionen av Ultimate Fallout.

Närmast ansvarig för den här helt nya x-titeln är Nick Spencer (som även gör Morning Glories) som med Ultimate X-Men har den utmanande uppgiften att lägga grunden och presentera ett gäng konstanter för inte bara X-Men, utan för alla mutanter i Ultimate-världen. När vi läser vanliga X-Men så har ju manusförfattarna över 40 år av mutanthistoria att bygga på, med välkända mutantteam som till exempel X-Men, New Mutants och X-Factor och med tydliga hotbilder från lirare som Magneto, Sentinels, Marauders, Apocalypse med flera. Med Ultimate X-Men så startar Spencer inte om allt från början, men han börjar med ett i stort sett blankt papper, och det finns såklart en hel del att göra för att få igång allt.

UX_2_2Till att börja med så finns det inget egentligt X-Men. Många av de x-män vi känner är döda, och de som överlevt är spridda för vinden. Storm och Colossus sitter i ett skyddsläger (eller koncentrationsläger om man så vill) för mutanter, Karen Page a.k.a. Jean Grey med rekryterna från Ultimate X jobbar för Nick Fury medan Kitty Pryde (The Shroud) gömmer sig i de övergivna morlocktunnlarna tillsammans med Iceman, Human Torch och Jimmy Hudson (Wolverines son).

Merparten av de forna x-männen är här fortfarande väldigt unga, och utan en naturlig eller stark ledare så gör de inledningsvis inte mycket mer än att försöka hålla en låg profil. Alla mutanter som inte blivit registrerade och placerade i skyddsläger jagas nämligen av statliga Nimrod Sentinels, och en redan väldigt volatil situation eskalerar till att bli ännu mer explosiv när media avslöjar att mutantgenen är ett resultat av experiment utförda av den amerikanska staten. För den mänskliga populationen innebär det att staten är roten till alla mutantproblem, och för mutanterna så är det ett bryskt uppvaknande när de inser att de inte är nästa steg i evolutionen, utan snarare ett experiment som spårat ur. Det är med andra ord en radikal skillnad mot Marvels vanliga mutantursprung, och jag tycker att det är en spännande vinkel som ger Ultimate X-Men en tvist utöver det vanliga. Som grädde på moset så lyckas även Quicksilver sjabbla bort alla koordinater från Cerebro till den mutanthatande pastorn William Stryker Jr, vilket efter några om och men leder till att alla Nimrod Sentinels ges ett nytt direktiv: Döda alla mutanter. I korthet kan man alltså säga att läget för mutanterna är rätt pissigt, och de får kämpa i både uppförsbacke och motvind redan från start.

UX_7Karaktärsmässigt så tycker jag att en del karaktärer fungerar riktigt bra, medan en del andra inte ges tillräckligt med utrymme. Iceman och Human Torch till exempel är bitvis rätt flamsiga, medan Kitty, Rogue, Jean Grey och Storm fungerar bättre. Det är mer fokus på det större perspektivet än på karaktärsutveckling och relationer genom de här 12 numren, vilket jag kan tycka är synd. Visst, det är viktigt att etablera en stabil plattform, särskilt vid en nystart som den här, men med tanke på att X-Men alltid haft ett starkt persongalleri så tycker jag att Spencer kunde ha lagt lite mer krut på karaktärerna, i alla fall efter några nummer. Alla som läst Morning Glories vet ju att Spencer kan hantera unga karaktärer, så det är lite retsamt att det inte riktigt når fram här. Det känns som att det finns väldigt mycket potential i karaktärerna, men att det inte riktigt hinns med på grund av det händer så mycket annat i världen. Förhoppningsvis så är det något som kommer att utvecklas mer framöver.

Själva grundstoryn tycker jag är stark. Det är rätt klassiskt from bad to worse-upplägg, men Spencer lyckas få till den där desperata känslan som gör att man undrar hur det egentligen ska gå med allt. Det är därför lite trist att det känns som att Spencer inte riktigt hinner få klart allt han planerat för de unga x-männen. Plötsligt är vi framme i det sista numret, och istället för att komma till ett konkret avslut så lämnas vi med ett knippe nya frågetecken. Intressanta sådana förvisso, men när nu Brian Wood tar över författandet av Ultimate X-Men från #13 så kan jag tänka mig att han väljer att gå sin egen väg, snarare än att direkt jobba vidare med de trådar som Spencer lämnat efter sig. Spännande är det hur som helst, men jag hade som sagt gärna sett att #12 bjöd på lite mer avslut.

UX_9Illustratör för samtliga nummer är Paco Medina, som förvånansvärt nog aldrig dykt upp här på Shazam förrän nu. Medina har en lätt mangainfluerad stil som jag tycker passar bra för den här serien, och överlag så gör han en stark insats. Stort plus även för fin färgpalett från Marte Gracia.

Ultimate X-Men har som sagt sina brister, men fan, bitvis är det ändå riktigt spännande, och det är synd att Spencer inte riktigt får ihop säcken innan han nu lämnar över rodret till Brian Wood. Bristerna till trots så tycker jag ändå att #1-12 är värt att plocka upp. Syftet med Marvels Ultimate-serier har för mig alltid varit att presentera något som inte vore möjligt inom standardutbudet, och där tycker jag att Ultimate X-Men levererar. Gillar du X-Men och är sugen på att läsa något som inte behöver ta hänsyn till över 40 år av backstory så tycker jag att du ska ge Ultimate Comics: X-Men en chans.

nimrod_sentinels
Nimrod sentinels in action.

Manus: Nick Spencer
Färgläggning: Marte Gracia
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Webbserie: Legenden om Morwhayle

tisdag 26 juni, kl 09:03 av 0 kommentarer

2012-06-04-morwhayleVi måste ju såklart pusha för Peter Bergtings webbserie Legenden om Morwhayle. För den som hänger med i fantasysvängarna så vet ni redan att Legenden om Morwhayle: Häxmästaren är Peters debutroman som kom för ganska exakt ett år sedan, och serien är en fristående del i samma värld. Med Peters egna ord:

Kortfattat så är serien en utveckling av karaktärer från Häxmästaren, utgiven av Semic förlag 2011. Det är en chans för mig att visualisera min värld och samtidigt utforska trådar som jag inte kan ha med i böckerna av en eller annan anledning.

Legenden om Morwhayle publiceras i magasinet Utopi samt på webben. Kolla in Legenden om Morwhayle här.

Skriv en kommentar
iPad /Recensioner

Supernovas – X-Men #188-193

lördag 23 juni, kl 18:42 av 7 kommentarer

xmen_supernovas_3Det har varit alldeles för lite mutanter på Shazam den senaste tiden, så vi drar upp kvoten med en X-Men-recension. Själv följer jag bara Ultimate X-Men i lösnummersform, så i skrivande stund så har jag ingen egentlig koll på vad vanliga X-Men och övriga x-team pysslar med nu för tiden (utöver att de är mitt uppe i någon konflikt med Avengers). Med det i åtanke så har jag den här gången valt att bubbla lite om en samling som har några år på nacken.

Arc:en Supernovas från 2006 är skriven av Mike Carey och samlar #188-193 av X-Men. Tidsmässigt så utspelar sig Supernovas strax efter House of M (recension här) och innan Messiah Complex (recension här). Vi kör en kort summering för de som inte alls hängde med under den perioden (spoilers för de som ännu inte läst House of M:

Scarlett Witch a.k.a. Wanda Maximoff a.k.a. Magnetos dotter avslutar House of M med att yttra orden “No more mutants”, vilket på ett ögonblick reducerar jordens mutantpopulation från miljontals till 198 st och etavlerar den 2 november som M-Day. Mutantgenen är som bortblåst, och mutanterna som ras är plötsligt utrotningshotad. Merparten av X-Men har förmånen att få behålla sina krafter, men de befinner sig i en extremt jobbig sits med flera olika parter som vill profitera på mutanternas smått prekära situation.

xmen_supernovas_2Hur som helst, nog med bakgrund och tillbaka till Supernovas. Handlingen inleds med att en blåslagen och uppenbart skakad Sabretooth är på flykt från några för oss okända antagonister. I och med att mutanterna vid det här laget är så pass få och splittrade så söker Sabretooth asyl hos X-Men, och efter ett misstänksamt mottagande (snarare ett tillfångatagande) så får X-Men reda på att Sabretooth på själva M-Day blivit vittne till hur en grupp superevolverade människor plötsligt dyker upp och introducerar sig själva som efterträdare till både homo sapiens och homo superior (dvs mutanterna, för er som inte riktigt hänger med i x-lingot). Den nya gruppen, som kallar sig själva för Children of The Vault, likviderar iskallt alla som kan ha bevittnat deras intåg, och den enda som klarat sig undan dem under en längre period är Sabretooth. X-Men hinner inte göra särskilt mycket med den här informationen innan Vault-barnen attackerar dem på hemmaplan, och sen är det fullt fräs på liv och död.

Utöver konflikten med Children of The Vault så introducerar Carey här även en helt ny laguppställning för X-Men. Efter M-Day så känner sig X-Men med Cyclops i spetsen än mer pressade än vanligt, och för att kunna agera snabbt och proaktivt på nya potentiella hot så ger Cyclops Rogue mer eller mindre fria tyglar att sätta ihop sin egen specialstyrka. Teamet som Rouge handplockar består av en rätt brokig samling mutanter, där veteraner som Iceman, Cable och Cannonball mixas med de mer otippade nykomlingarna Mystique, Omega Sentinel, Lady Mastermind och Sabretooth. Gott och blandat kan man säga, och inte helt överraskande upplagt för flertalet interna konflikter. Personligen så tycker jag det är ett lyckat drag att låta den klassiska lineup:en vila lite till förmån för det här nya gänget. Det är skönt med lite friska vindar och att inte riktigt veta var man har alla.

xmen_supernovasCarey plockar även upp en tråd från Mark Millars Wolverine-arc Enemy of The State, där Wolverine och ett knippe andra superhjältar (och skurkar) blir hjärntvättade av The Hand. Bland de hjärntvättade finner vi bland andra forna Alpha Flight-medlemmen Northstar, och de är honom som Carey plockar in i Supernovas. Jag kan tycka att det känns rätt onödigt. Dels så tillför delen med Northstar inte jättemycket till handligen, och för eventuella nytillkomna läsare så måste det vara smått omöjligt att förstå vem Northstar är och varför han är hjärntvättad och mordisk. Dock, för de som gillar att nörda ned sig i Marvel-kontinuitet (vilket jag då och då gör) så är det ändå rätt nice att Carey väver samman Supernovas med Enemy of The State, och att man får veta vad som egentligen hände med Northstar.

Ritandet i Supernovas står Chris Bachalo för. Bachalo har en rätt egen stil som jag gillar. Det är inte helt korrekt att kalla hans stil för cartoony eller mangainspirerad, men han rör sig i något slags gränsland mellan flera olika stilar, och lyckas med det. Bachalo verkar dock inte ha hunnit med alla nummer själv, så Clay Henry hoppar in och tecknar ett nummer i mitten. Henry har en mer klassisk Marvel-stil, men bytet av illustratör stör mig inte lika mycket här som det brukar kunna göra.

För att summera så är Supernovas en actionpackad story med ett nytt och intressant persongalleri, och storyn är så pass befriad från komplex x-kontinuitet att den bör passa de flesta. Arc:en har kanske inte lämnat några större spår efter sig, men gillar du X-Men så lär du gilla Supernovas.

Manus: Mike Carey
Illustration: Chris Bachalo, Clayton Henry
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Film

Trailer för Judge Dredd

torsdag 21 juni, kl 15:40 av 5 kommentarer

Vet inte vad ni tycker, men det här känns väl inget vidare?

Skriv en kommentar
Allmänt

Onsdagslänkar

onsdag 20 juni, kl 15:23 av 1 kommentar
  • Kollegorna på litteraturbloggen Tystnad bjussar idag på ett fint citat från 1955 angående Nils Bejerot (ibland kallad ”Sveriges Frederic Wertham”) och hans då nypublicerade bok Barn, Serier, Samhälle. Stick dit och läs alla seriefans så att ni fattar vad det är för elände ni håller på med! Läs gärna nåt annat på Tystnad också, det är en fin blogg.
  • Matt Groening lägger ned sin satirserie Life in Hell – sista sidan publiceras idag, 20 juni. Comics Reporter rapporterar här. Som alla vet var det med Life in Hell Groening fick sitt stora genombrott som ledde direkt vidare till att han fick uppdraget att göra Simpsons (som från början skulle vara en ”Life in Hell – The Cartoon”). En genial serie som banade väg för en ny generation av amerikanska skämtserietecknare, bl a Tom Tomorrow och Ted Rall.
  • För många X-men-fans har arcen Age of Apocalypse från 1995 en speciell plats i hjärtat. Med jämna mellanrum har Marvel återvänt till denna alternativverklighet och nu är det dags igen – med ingen mindre än indiekungen David Lapham vid rodret. Lite om vad man kan förvänta sig hittas i denna fina intervju med Lapham på Comic Book Resources.
  • Till sist kan vi inte undanhålla er Liv Strömquists fantastiska serie om Ayn Rand – ursprungligen publicerad i Galago nr 107, numera tillgänglig gratis på tidningens hemsida. En hejdlöst rolig och hjärtligt skoningslös skildring i serieform av denna märkligt inflytelserika ”tänkare”.
Skriv en kommentar
Recensioner

Dial H #1

tisdag 19 juni, kl 17:05 av 0 kommentarer

DialH1Nördar från alla läger, take note: kungen av New Weird, den flerfaldigt prisbelönte fantastikförfattaren China Miéville (med böcker som Perdido Street Station, The Scar, Kraken och inte minst The City and The City på CV:t) skriver en serie för DC, och det är inte vilken serie som helst: en omisskännligt Miévillesk version av DC:s helcorny gamla Dial H for H.E.R.O. (i Miévilles tappning förkortad till Dial H kort och gott). Jag är lite sen på bollen med den här recensionen eftersom #2 redan finns ute, men här kommer den i alla fall.

I Mievilles tappning är det losern Nelson som får superkrafter när han slår numret H E R O i en mysko telefonkiosk. Det är dock lite missvisande att säga att han ”får superkrafter” – snarare förvandlas Nelson till en helt ny superhjälte varje gång han ringer numret. I första numret visar Mieville prov på sin säregna fantasi när Nelson först förvandlas till viktorianske Jack Skellington-lookaliken Boy Chimney, och sedan till den super-deppige Captain Lachrymose. Precis som man läser en del av Mievilles böcker bara för att se vilka konstiga monster och fantasyraser han kommer hitta på härnäst kan man mycket väl börja följa Dial H bara för att se vilka aparta superfigurer – med tillhörande krafter – den allt annat än traditionelle Mieville ska stjälpa ur sig. Mateus Santolouco gör ett fint jobb med att realisera Mievilles vanvettsfantasier med precis rätt mått av respektlöshet för sådana saker som anatomi och fysikens lagar (fråga inte hur Boy Chimney klarar av att balansera den där hatten på sitt dödskallehuvud…) – däremot är han inte riktigt lika distinkt (men absolut inte dålig) när det gäller att skildra Nelson och hans närmast utstuderat normala lowlife-miljö.

Det är också i det ”vanliga” som Mieville brister något. Hans böcker har så långt utspelat sig antingen i någon fantasivärld eller i England, och det märks tydligt att denna ärke-Londonbo inte alls har samma öra för dialog på amerikansk engelska – för Mieville är kanske en halvslummig storstadsmiljö i valfri amerikansk storstad lika mycket fantasy som parallellstäderna i The City & The City? Nelson och hans polare låter ibland som om Mieville lärt sig USA-tugg enbart genom att sträckkolla på lite väl valda HBO-serier. Sämre förebilder kunde man ju ha men klyschigt på sitt sätt är det ändå. Men detta är på det stora hela ett mindre klagomål; Mieville lyckas trots allt fint med skildringen av huvudpersonen Nelson och jag tänker definitivt sätta upp Dial H på min pull list för åtminstone ett par nummer framåt. Jag vill veta hur det går för denne stackars arbetslöse storrökare (när rökte en huvudperson i en DC-serie sist så här mycket? Förutom John Constantine?), och jag vill såklart se vilka knasiga superhjältar som kommer poppa ut ur den där telefonkiosken (bara det är ju en schysst metaseriereferens som heter duga) i framtiden. Make Mine Mieville!

PS Bonus också för stilrena omslag av mästaren Brian Bolland. DS

Manus: China Miéville
Illustration: Mateus Santolouco
Färgläggning: Tanya Horie, Richard Horie
Förlag: DC
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Shazam läser

måndag 18 juni, kl 21:26 av 1 kommentar

ZornDirna5Dagens Shazam läser, den första på ett bra tag blir något av ett uppsamlingsheat med korta recensioner av Zorn & Dirna, Bouncer, The Stuff of Legend och Siegfried, serier jag skrivit om tidigare.

Jean-David Morvan och Bruno Bessadis Zorn & Dirna om barnen med samma namn och deras föräldrar blir alltmer av en personlig favorit. Världen som Morvan byggt upp, där ingen längre kan dö men väl åldras sedan kungen fångat döden, fortsätter att fascinera och det sker dessutom lite oväntade saker i del 5, Zombier i dimman. Just zombierna i dimman kan vara det sjukaste och mest makabra inslaget i serien hittills, så pass att obehaget dröjde sig kvar en bra stund när jag läst serien. Då är ändå vidrigheterna legio. Zorn & Dirna befäster därmed ställningen som den mest obehagliga serien jag följer för tillfället. Bessadis teckningar har dessutom utvecklats i rätt riktning och det känns inte lika cartoony längre. Nästa del är den sista och det ska bli riktigt spännande att se hur Morvan och Bessadi hanterar upplösningen av den serie som utöver Uppskovet är den bästa Albumförlaget gett ut.

Fortsätt läsa Shazam läser

Skriv en kommentar
Moderna klassiker

Moderna klassiker: Flex Mentallo

fredag 15 juni, kl 12:16 av 3 kommentarer

FlexSamEfter 16 år av rättighetstvister har nyligen Grant Morrisons miniserie Flex Mentallo (1996) kommit ut i samlingsutgåva. Sällan har väl utropet ÄNTLIGEN! varit så välbefogat – det spelar i sammanhanget mindre roll att man kostat på en väldigt snygg hårdpärmsutgåva i storformat (med ny färgläggning av Peter Doherty), det stora är att man nu överhuvudtaget kan få tag på denna moderna klassiker utan att behöva jaga lösnummer i tvivelaktigt skick på eBay. Och nyutgåvan är också en fantastisk ursäkt för oss här på Shazam att presentera ett verk av giganten Grant Morrison i vår moderna klassiker-serie – man kunde valt bland många, från den uppmärksammade USA-debuten Batman: Arkham Asylum (står sig än idag) via Vertigo-klassikerna Doom Patrol, Animal Man och The Invisibles, till senare mästerverk som All-Star Superman och Batman: Incorporated. Men på många sätt står Flex Mentallo där som en muskulös Atlastyp (ha ha) i centrum av Morrisons seriegärning – i denna fyradelars miniserie hittar man många typiska Morrison-teman i frejdigt koncentrat, allt tecknat av Morrisons Glasgow-granne Frank Quitely på höjden av dennes förmåga. Jag läste nyligen om Morrison/Quitelys New X-Men och även om Quitelys illustrationer är geniala saknar de den närmast MAD-artade knasighet man ser hela tiden i Flex Mentallo.

Fortsätt läsa Moderna klassiker: Flex Mentallo

Manus: Grant Morrison
Illustration: Frank Quitely
Färgläggning: Peter Doherty, Tom McCraw
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Jeremiah omnibus

torsdag 14 juni, kl 23:28 av 3 kommentarer

Jeremiah-Omnibus_Vol1_HC (1)Ibland inträffar möten eller händelser som man drömt eller fantiserat om och världen blir en mycket vackrare värld. En sådan upplevelse råkade jag ut för när jag gjorde en av mina turer till Lilla Torgs Seriemagasin i Malmö och såg något i skylten som fick mig att nästan snubbla över tröskeln. Första volymen av en omnibus-samling av min favorit-postapokalyptiska serie Jeremiah!

Att Dark Horse skulle ge ut denna samling kom som en blixt från klar himmel och gör att jag fortfarande måste nypa mig i armen när jag ser den i min bokhylla. Jeremiah dök för första gången upp i mitt liv när jag slöbläddrade i gamla Fantomen och Jonah Hex på 80-talet. Jag blev besatt av denna otroligt vältecknade, episka, roliga och fantastiskt fantastiska serie, mest på grund av belgaren Hermanns mikroskopiskt noggranna teckningar och den sköna postapokalyptiska stämningen som var ett destillat av det jag sett i Mad Max-filmerna samt upplevt i Äventyrspels sorgligt insomnade Mutant-rollspel.

Det dröjde till början av 90-talet innan serien korsade min väg igen. Först i ett nummer av Magnum Special och sedan i en annan sorgligt insomnad skapelse: Sci-Fi-antologin 2000+ som låg mig varmt om hjärtat. Svältfödd på Jeremiah på svenska fick jag nys om danska Faraos cigarer och deras feta lyxutgåvor som jag brukade fingra och dregla lite på vid mina flyktiga besök i den kungliga danska huvudstaden. Jag har inte läst någon ny Jeremiah sedan 1992 och av de trettio album som getts ut mellan 1979 och 2011 finns tolv svenska översättningar utspridda i diverse olika utgåvor av vilka jag redan nämnt några.

Nu görs äntligen ett hel- (eller halv) hjärtat försök på en snygg, inbunden och samlad utgåva av samtliga album på engelska. Varför jag eventuellt skulle vilja kalla den halvhjärtad beror på att den verkar komma i en väldigt begränsad upplaga vilket kan göra försäljningen besvärlig. Första volymen innehåller de tre första albumen (äldre läsare känner igen dem som Rovdjurens natt, Öknens råttor och Iskallt arv). Den blåögde Jeremiah och hans cyniske kompanjon Kurdy på resa genom ett framtida USA ödelagt och återuppstått efter raskrig och kärnvapenkrig. Missa inte chansen att hoppa på den här serien, förhoppningsvis i sin helhet.

Manus: Hermann
Förlag: Dark Horse Books
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38