Recensioner
Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.
Till absolut ingens förvÃ¥ning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom Ã¥tminstone sen Animal Man och Invisibles och framÃ¥t. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren pÃ¥ att blanda berättartrÃ¥dar och att driva en historia framÃ¥t genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonÃ¥ringen Joe Manson frÃ¥n det att han skjutsas till kyrkogÃ¥rden av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag frÃ¥n Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; sÃ¥ ocksÃ¥ här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller nÃ¥got annat?) pÃ¥ s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bÃ¥dadera?
Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2
Manus: Grant Morrison
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
Recensioner
Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.
Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.
Fortsätt läsa Scalped #35
Manus: Jason Aaron
Illustration: Danijel Zezelj
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Recensioner
När nu Rikard uppmärksammat Brian Woods DMZ passar jag på att göra en dubbelrecension av ett annat Brian Wood-verk: i dagarna släpptes Demo Vol 2 #1, första delen av en sexdelars miniserie och en uppföljare till Brian Wood och Becky Cloonans stora genombrott Demo från 2003 (en 12-delars miniserie). Demo Vol 1 finns utgiven i billig mjukpärm-samlingsutgåva från Vertigo så man kan med fördel repetitionsläsa den innan man ger sig in på första numret av Demo Vol 2.
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
Fortsätt läsa Demo + Demo Vol 2 #1
Manus: Brian Wood
Illustration: Becky Cloonan
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4-/5
Recensioner
fredag 19 februari, kl 09:21 av
Rikard
Sist av typ alla i hela världen (åtminstone bland de som läser serier) har jag upptäckt hur mycket bra serier som Vertigo ger ut. DMZ har pågått ett tag och är uppe i sju samlingar och 50 lösnummer. Brian Wood är ett ganska intetsägande namn och därför hade jag inte lagt det på minnet och därmed missat att han gjort flera serier som jag är sugen på men ännu inte läst som Northlanders och Local. Dessutom har han gjort Demo och The Couriers och ytterligare ett antal serier.
DMZ handlar om fotojournalisten Matty Roth som blir strandsatt på Manhattan sedan helikoptern han kommit dit med beskjutits och kraschat. Manhattan är dock inte vad ön en gång var, numera kallas den DMZ, De-Militarized Zone, en sönderskjuten skugga av sitt forna jag. De kvarvarande invånarna är klämda mellan The Free States som består av ett antal miliser som överraskat USA:s armé, som försvagats av krig i andra delar av världen, och tagit över det som var USA fram till Jersey. På andra sidan Manhattan finns USA:s armé. Matty vill först ta sig från Manhattan till varje pris men ändrar sig efter att ha bevittnat militärens hänsynslöshet mot de boende på Manhattan. Han bestämmer sig istället för att dokumentera livet i DMZ och nyansera bilden av vad som finns där. Ett livsfarligt uppdrag då DMZ styrs av olika beväpnade grupper men om han lyckas är hans framtida karriär utstakad.
Fortsätt läsa DMZ: On the Ground
Manus: Brian Wood
Illustration: Riccardo Burchielli & Brian Wood
Färgläggning: Jeromy Cox
Förlag: Vertigo
Betyg: 4/5
Recensioner
Efter vÃ¥r Jeff Lemire-intervju (läs här och här) är det hög tid att kolla in hans Sweet Tooth igen; serien är nu framme vid #6 och här börjar en ny arc, In Captivity. Fokuset skiftar här frÃ¥n Gus (vars perspektiv tidigare varit det styrande för läsaren) till hans reskamrat, den väldige vÃ¥ldsverkaren Jeppard. Utan att spoila alltför mycket (avslöjas redan pÃ¥ s 2 i tidningen) kan jag säga att han tydligen har ett förflutet som hockeyspelare…
Lemire fortsätter gÃ¥ frÃ¥n klarhet till klarhet i Sweet Tooth. Utan att egentligen avslöja för mycket av bakgrundshistorien i serien utvecklar Lemire Jeppard som person i en serie fragmentariska, impressionistiska tillbakablickar. Visuellt använder Lemire seriemediet mycket medvetet för att understryka poängerna i historieberättandet: se bara pÃ¥ spegelvändningen av Jeppard i skiftet mellan dÃ¥- och nutid i de fina helsidesillustrationerna pÃ¥ s 4-5, eller det identiska perspektivet men förändrade landskapet (Ã¥terigen i ett skifte mellan dÃ¥- och nutid) pÃ¥ s 29. Den starka integreringen av text och bild gör detta till ett mycket vackert och gripande nummer – allt flödar sÃ¥ naturligt frÃ¥n Lemires penna att man knappt märker att man läser en serie, man bara sjunker in i Gus och Jeppards postapokalyptiska värld.
Fortsätt läsa Sweet Tooth #6
Manus: Jeff Lemire
Illustration: Jeff Lemire
Färgläggning: José Villarrubia
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4+/5
Recensioner
fredag 12 februari, kl 08:47 av
Rikard
Albumet är en allegori och handlar om hur fyra lejon på Bagdads Zoo blir fria sedan amerikanerna bombat Bagdad våren 2003. De är för första gången fria men friheten innebär för dem en kamp för att överleva. Deras överlevnad hotas både av kriget, andra djur å bristen på mat. Brian K. Vaughan är en av de mest hyllade Vertigoförfattarna med både Ex Machina och Y- The Last Man på sitt samvete. Även Pride of Baghdad har hyllats på bred front så jag hade rätt höga förväntningar på albumet.
Tyvärr så infriades inte förväntningarna. Trots temat så berörde albumet mig inte så mycket. Albumets innehåll för tankarna till Grant Morrisons och Frank Quitelys mästerverk We3, men där We3 lyckades beröra mig djupt så lyckas inte Pride of Baghdad alls. Att jag inte berörs beror inte på Niko Henrichons teckningar, de är väldigt bra och framförallt har han fångat ljuset på ett bra sätt där det blir mörkare och mörkare till det tragiska slutet. Bristerna ligger istället i Vaughans manus. Att ge djur mänskliga känslor och beteenden, speciellt om de inte är antropomorfiska, är inte helt lätt. Det är framförallt dialogen mellan djuren som inte funkar, djuren/karaktärerna blir inte tillräckligt intressanta. Inte heller lejonens inbördes relationer och konflikterna dem emellan lyckas gör de intressanta. Krig och frihet i en kombo borde kunna leda till något bättre men för mig är albumet rätt oengagerande och trist trots att det finns både skönhet och tragik. Därför är Pride of Baghdad en besvikelse.
Manus: Brian K. Vaughan
Illustration: Niko Henrichon
Förlag: Vertigo
Betyg: 3-/5
Recensioner
Geekerati har talat med en röst, och de säger: Vi älskar The Unwritten, den nya Vertigo-serien av radarparet Mike Carey och Peter Gross. Wired gillar den. BoingBoing gillar den. The Onion AV Club gillar den. Det sprutas kärlek över The Unwritten från alla håll. Så varför gillar inte jag The Unwritten?
PÃ¥ papperet (haha) är det ju precis min sorts serie. Huvudpersonen Tom Taylor är son till försvunne författaren Wilson Taylor, som skrivit en globalt supperpoppis serie fantasyböcker om den unge trollkarlen Tommy Taylor. Schyssta klipprutor med Harry Potter-parodi, check. Alla fans tror att Tommy Taylor och Tom Taylor är samma person, och han jagas ständigt av besatta knasbollar som hoppas att Tom/Tommy ska kunna ge dem nÃ¥n ledtrÃ¥d till vart Wilson Taylor tagit vägen. Katharsis/hämnd frÃ¥n Careys och Gross sida när de skriver scener som utspelar sig pÃ¥ fan-konvent, check. Men häpp sÃ¥ avslöjas det att Tom kanske inte alls är Wilsons son egentligen. Postmodern identitetskris, check. Och Wilson Taylor var med i en litterär-magisk konspiration sysselsatt med att omforma verkligheten med hjälp av litteratur – man rekryterar t ex Kipling för att stödja idén om det brittiska imperiet. Metafiktion, check.
Fortsätt läsa The Unwritten vol 1: Tommy Taylor and the Bogus Identity
Manus: Mike Carey
Illustration: Peter Gross
Färgläggning: Chris Chuckry, Jeanne McGee
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3/5
Recensioner
lördag 30 januari, kl 08:14 av
Rikard
Unknown Soldier är en DC-karaktär som såg dagens ljus 1966 och var populär framförallt under 70-talet. Karaktären är svårt ärrad och bär därför alltid bandage runt huvudet. En ny miniserie med manus av Garth Ennis kom i slutet av 90-talet men det är först i och med Joshua Dysarts version som karaktären fått stor uppmärksamhet på nytt och serien nominerades förra året till en Eisner för bästa nya serie. Dysarts version av Unknown Soldier utspelar sig i norra Uganda 2002 där den idealistiske ugandisk-amerikanske läkaren Lwanga Moses konfronteras med LRA:s (Lord´s Resistance Army) grymheter. En händelse får honom att tappa greppet och en inre röst uppmanar honom att agera. Chockerad över sin handling vanställer han sig och när han sedan vaknar är han bandagerad. Han slits mellan sitt eget samvete och rösten i hans huvud. Då anfalls barnhemmet där han tagits om hanbd av LRA och en våldsspiral tar sin början. Å frågan är: Varifrån kommer rösten?
Fortsätt läsa Unknown Soldier 1: Haunted House
Manus: Joshua Dysart
Illustration: Alberto Ponticelli
Färgläggning: Oscar Celestini
Förlag: Vertigo
Betyg: 3+/5
Recensioner
Filthy Rich av Brian Azzarello och Victor Santos är en del av Vertigos nya satsning Vertigo Crime: längre serieberättelser i svartvitt, utgivna i hÃ¥rdpärm och vanligt bokformat (antagligen ett försök att locka vanliga deckarfans att läsa serier). Man har en imponerande lista av bÃ¥de författare och illustratörer – i det senare fallet en del namnkunniga Euro-illustratörer som i och med Vertigo Crime publiceras för första gÃ¥ngen i USA. Vad sägs t ex om Ian Rankin, Jason Starr (deckarförfattare), Peter Milligan och Christos N Gage (TV-deckarförfattare) pÃ¥ författarsidan, eller italienarna Werther Dell’Edera och Mick Bertilorenzi samt ovan nämnda Victor Santos (spanjor verksam i Frankrike) som illustratörer? Upplägget lovar gott.
Filthy Rich tillfredsställer sÃ¥väl noirfans som allmänna seriefans. Richard ”Junk” Junkin fick sin fotbollskarriär förstörd av en skada och sysslar nu med att sälja begagnade bilar och drömma om vad som kunde varit – en typisk noirprotagonist sÃ¥ledes. När han fÃ¥r uppdraget att agera livvakt Ã¥t chefens dotter börjar hans liv falla samman…
Upplägget är bedrägligt enkelt och vanlig-snubbe-pÃ¥-glid-indragen-i-passionsdrama-premissen känns igen frÃ¥n noirrullar som Double Indemnity och Gilda (filmer som jag personligen hÃ¥ller högre än privatdeckar-noir). Som vanligt när det gäller Azzarello är inte heller Jim Thompsons vardagspsykoser och mÃ¥ndagsdesperation lÃ¥ngt borta – den här gÃ¥ngen anar man ocksÃ¥ influenser frÃ¥n Charles Willeford, ”The Pope of Psycho-Pulp” (särskilt debutverket The High Priest of California).
Fortsätt läsa Filthy Rich
Manus: Brian Azzarello
Illustration: Victor Santos
Förlag: DC/Vertigo Crime
Betyg: 4+/5
Recensioner
Vi har tidigare öst lovord över Jason Aaron och R M Guéras serie Scalped här pÃ¥ shazam.se, dock utan att knappt nämna Aarons genombrott The Other Side (en femdelars miniserie illustrerad av Cameron Stewart) – trots att serien kom ut redan 2006 och samlades i mjukpärmutgÃ¥va 2007. Det ska vi nu rÃ¥da bot pÃ¥!
Serien handlar om Vietnamkriget och är ett mycket personligt projekt för Aaron: hans kusin Gustaf Hasford var en berömd marinsoldat och krigskorrespondent i Vietnam, vars novell The Short-Timers bildade grunden för Stanley Kubricks film Full Metal Jacket (Hasfords alter ego Private Joker spelas av Matthew Modine). I den intervju som finns med i samlingen nämner Aaron kusinen Hasford som sin stora inspirationskälla; den som fick honom att vilja börja skriva.
The Other Side följer två vanliga soldater: private Danny Everette, USMC, och Vo Binh Dai, vietnamesiska gerillaarmén. Hasford-rötterna är tydliga: de inledande scenerna när Danny Everette tränas som marinkårssoldat skulle utan problem ha platsat i Full Metal Jacket, komplett med extremt argsint instruktör. Danny har problem: han ser döda soldater och hans gevär pratar med honom, men han får ingen hjälp av armén eftersom de tror att han simulerar för att slippa åka till Vietnam. Vo Binh har problem av annan art: han rekryteras i Nordvietnam och marscheras söderut mot fronten, men marschen är allt annat än problemfri och under färden börjar den inledningsvis tvärsäkre soldaten tvivla på sitt uppdrag. De två berättelserna varvas mycket effektfullt på väg mot den oundvikliga konfrontationen mellan de två soldaterna.
Fortsätt läsa The Other Side
Manus: Jason Aaron
Illustration: Cameron Stewart
Färgläggning: Dave McCaig
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
