PREVIEWS #263: Ett av vÃ¥rens stora stjärnskott pÃ¥ tecknarhimmelen är i min mening Sean Murphys illustrationer i Grant Morrisons Joe the Barbarian. Murphy har en stil som är lika distinkt och egen som den är lätt att känna igen. Den är bÃ¥de realistisk och balanserad, samtidigt har den drag av vad skulle kunna kalla ”cartoony”. Det är just den här typen av tecknare som jag älskar – de som bara genom sin medverkan sätter en prägel pÃ¥ en hel serie. Vertigo gör med andra ord rätt i att ge honom fortsatt förtroende i och med miniserien Hellblazer: City of Demons. De fem numren är skrivna av britten Si Spencer (The Vinyl Underground och Judge Dread) och det första släpps den 13 oktober. City of Deams kommer att handla om hur John Contantine efter flera veckor pÃ¥ ett sjukhus i London kommer tillbaka till en förändrad stad fylld av demoner och ockulta mord.
Inlägg taggade ‘Vertigo’
Previewstips oktober – Hellblazer: City of Demons
I, Zombie #1
I Austin, Texas finns ett (serie)författarkollektiv som heter Clockwork Storybook: det mest kända namnet är antagligen Bill Willingham (vars serie Fables varit sorgligt eftersatt här pÃ¥ Shazam.se, nÃ¥got vi planerar att ändra pÃ¥ inom en snar framtid). Matthew Sturges (som samarbetat med Willingham pÃ¥ Jack of Fables och House of Mystery) är ett annat namn; och nu är det alltsÃ¥ dags för ännu en kollektivmedlem att fÃ¥ en ongoing pÃ¥ Vertigo – Chris Roberson, författare till flera alternativhistoriska SF-romaner, bl a Here, There and Everywhere och Book of Secrets. Som illustratörsparhäst har Roberson ingen annan än popkonstkungen Mike ”Madman” Allred, nÃ¥got som i sig är tillräckligt för att signalera högintressant för alla rättänkande seriekonnässörer.
SÃ¥ lÃ¥ngt stamtavlan. Vad är dÃ¥ själva projektet? Roberson har slagit sig pÃ¥ vad som verkar vara en helskön modern skräck-pastisch: I, Zombie är berättelsen om Gwen Dylan, gravgrävare pÃ¥ en miljövänlig kyrkogÃ¥rd som har Ã¥dragit sig en släng av zombieinfektion: en gÃ¥ng i mÃ¥naden mÃ¥ste hon käka lite människohjärna, annars blir hon… konstig. En ytterligare komplikation är att hon absorberar minnen frÃ¥n de hjärnor hon käkar upp, vilket medför att hon ocksÃ¥ ser sig tvungen att agera ofrivillig detektiv Ã¥ de avlidnas vägnar.
Illustration: Michael Allred
Färgläggning: Laura Allred
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Tips! Sweet Tooth på Comics Heaven.
Kanadensiska serier is the the shit. I synnerhet Jeff Lemire. Du har säkert inte missat att Henrik Ö höjt båda hans serier Essex County och Sweet Tooth till skyarna. Nu säljer Comics Heaven i Stockholm den helt nya samlingen av de första fem numren av just Sweet Tooth för tokbilliga 49 kronor. Passar du på ett sånt bra erbjudande är du faktiskt rätt dum. Så alla som har vägarna förbi Gamla Stan, titta in och köp ett ex.
Dark Entries
Eftersom jag pÃ¥ senaste tiden intresserat mig för DC:s Vertigo Crime-satsning (hÃ¥rdpärmsinbunda svartvita deckar/thrillerserier i vanligt bokformat, se recensioner här och här) tog jag tillfället i akt och Ã¥tervände till serien som startade hela etiketten, Ian Rankins och Werther Dell’Ederas Dark Entries.
Lite intressant är det att Dark Entries, som kom ut 2009, faktiskt inte är försedd med Vertigo Crime-etiketten – istället är etiketten ”A Graphic Mystery” och undertiteln ”A John Constantine novel”. Just det, Dark Entries är mycket närmare knuten till resten av Vertigo-universat än de senare Vertigo Crime-böckerna eftersom huvudpersonen är allas vÃ¥r kaxige ockulte detektiv John ”Hellblazer” Contantine. BÃ¥de etiketten och kopplingen till andra Vertigo-serier försvann dock i och med Filthy Rich (Azzarello/Santos), som egentligen var den första Vertigo Crime-boken – men nu, när satsningen visat sig gÃ¥ hyggligt, presenterar DC själva Dark Entries i reklam och annat som en del av den nya etiketten.
Illustration: Werther Dell'Edera
Förlag: DC/Vertigo Crime
Betyg: 4/5
Demo Vol 2 #2-3 (av 6)
OK, här kommer en snabb uppföljning av min samlingsrecension av Demo vol 1 och Demo vol 2 #1. DÃ¥ gav jag första numret av Demo vol 2 en trea, och var lite tveksam till hur Wood och Cloonan skulle hantera sin uppföljare till ursprungs-Demo, en 12-nummers miniserie av one-shots, alla pÃ¥ det (lösa) temat ‘vanligt folk med speciella förmÃ¥gor’, en sorts low-key serievariant av Heroes.
Efter att nu ha läst #2 och #3 är jag glad att rapportera att Demo har spottat upp sig rejält. Den lite prettotyngda förutsägbarhet som fanns i #1 är helt borta, och ersatt av ett starkt och fokuserat serieberättande. #2, ”Pangs”, handlar om enslingen Frank, en pinnsmal och nervös figur som har, hm, lÃ¥t oss säga speciella matvanor… Men han fÃ¥r anledning att försöka lägga om kosten när han pÃ¥ jobbet träffar en tjej som verkar trevlig. Det är nämligen inte lätt för Frank att göra vanliga saker som att gÃ¥ pÃ¥ kafé eller restaurang. Bläcket flödar i Cloonans illustrationer och tillsammans väver hon och Wood en mycket stilren skräckhistoria av klassiskt Twilight Zone-snitt. Vi har direktinsikt i Franks tankar vilket skapar en ofta obehaglig (pÃ¥ ett bra sätt!) närgÃ¥ngenhet som mÃ¥nga skräckserier saknar. Cloonan är här i toppform och det märks att hon och Wood vid det här laget är väldigt samkörda. Hennes experimentellt ”vÃ¥giga” rutor pÃ¥ s 8-9 fÃ¥ngar perfekt Franks blodiga och samtidigt sorgliga vardag, och sekvensen pÃ¥ toaletten pÃ¥ s 16-17 är bland det mest genuint skräckel-framkallande jag sett i en serietidning pÃ¥ ett bra tag. ”Skakande” är bara förnamnet. Cloonan ritar nÃ¥got som Chuck Palahniuk skulle kunna ha skrivit.
Fortsätt läsa Demo Vol 2 #2-3 (av 6)
Illustration: Becky Cloonan
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Unknown Soldier 2: Easy Kill
Rikard recenserade första volymen av Joshua Dysarts och Alberto Ponticellis nyversion av DC-klassikern Unknown Soldier i januari. Jag blev sugen, köpte, gillade, och köpte sedermera även nyutkomna volym 2, Easy Kill. Jag är glad att  kunna säga att Unknown Soldier nu har hittat formen och höjt sig ytterligare ett litet snäpp – dels tack vare att Dysart nu hunnit utveckla karaktärerna lite mer, och dels tack vare Pat Masioni, som kommit med i projektet som medillustratör. Masioni är bördig frÃ¥n Kongo men verksam i Frankrike och har flera uppmärksammade Euro-serier pÃ¥ sin meritlista – han finns pÃ¥ Twitter ocksÃ¥, kolla @patmasioni.
Unknown Soldier berättar historien om den idealistiske läkaren Moses Lwanga som Ã¥tervänder till barndomens Uganda för att hjälpa sitt sargade land. Men efter en konfrontation med den grymma gerillan LRA förvandlas han till en sargad mördarmaskin maskerad med bandage – The Unknown Soldier. I bakgrunden ligger antydda militärexperiment som Lwanga utsatts för tidigare men glömt bort, fast exakt vad som ligger bakom den blodtörstiga rösten i hans huvud vet man inte…
Fortsätt läsa Unknown Soldier 2: Easy Kill
Illustration: Alberto Ponticelli, Pat Masioni
Färgläggning: Oscar Celestini, José Villarrubia
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3++/5
Joe the Barbarian #1-2
Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.
Till absolut ingens förvÃ¥ning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom Ã¥tminstone sen Animal Man och Invisibles och framÃ¥t. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren pÃ¥ att blanda berättartrÃ¥dar och att driva en historia framÃ¥t genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonÃ¥ringen Joe Manson frÃ¥n det att han skjutsas till kyrkogÃ¥rden av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag frÃ¥n Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; sÃ¥ ocksÃ¥ här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller nÃ¥got annat?) pÃ¥ s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bÃ¥dadera?
Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
Scalped #35
Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.
Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.
Illustration: Danijel Zezelj
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Demo + Demo Vol 2 #1
När nu Rikard uppmärksammat Brian Woods DMZ passar jag på att göra en dubbelrecension av ett annat Brian Wood-verk: i dagarna släpptes Demo Vol 2 #1, första delen av en sexdelars miniserie och en uppföljare till Brian Wood och Becky Cloonans stora genombrott Demo från 2003 (en 12-delars miniserie). Demo Vol 1 finns utgiven i billig mjukpärm-samlingsutgåva från Vertigo så man kan med fördel repetitionsläsa den innan man ger sig in på första numret av Demo Vol 2.
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
Fortsätt läsa Demo + Demo Vol 2 #1
Illustration: Becky Cloonan
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4-/5
DMZ: On the Ground
Sist av typ alla i hela världen (åtminstone bland de som läser serier) har jag upptäckt hur mycket bra serier som Vertigo ger ut. DMZ har pågått ett tag och är uppe i sju samlingar och 50 lösnummer. Brian Wood är ett ganska intetsägande namn och därför hade jag inte lagt det på minnet och därmed missat att han gjort flera serier som jag är sugen på men ännu inte läst som Northlanders och Local. Dessutom har han gjort Demo och The Couriers och ytterligare ett antal serier.
DMZ handlar om fotojournalisten Matty Roth som blir strandsatt på Manhattan sedan helikoptern han kommit dit med beskjutits och kraschat. Manhattan är dock inte vad ön en gång var, numera kallas den DMZ, De-Militarized Zone, en sönderskjuten skugga av sitt forna jag. De kvarvarande invånarna är klämda mellan The Free States som består av ett antal miliser som överraskat USA:s armé, som försvagats av krig i andra delar av världen, och tagit över det som var USA fram till Jersey. På andra sidan Manhattan finns USA:s armé. Matty vill först ta sig från Manhattan till varje pris men ändrar sig efter att ha bevittnat militärens hänsynslöshet mot de boende på Manhattan. Han bestämmer sig istället för att dokumentera livet i DMZ och nyansera bilden av vad som finns där. Ett livsfarligt uppdrag då DMZ styrs av olika beväpnade grupper men om han lyckas är hans framtida karriär utstakad.
Fortsätt läsa DMZ: On the Ground
Illustration: Riccardo Burchielli & Brian Wood
Färgläggning: Jeromy Cox
Förlag: Vertigo
Betyg: 4/5
