Arkiv för juli 2013

Recensioner

Mind MGMT Vol 1: The Manager

onsdag 31 juli, kl 11:24 av 1 kommentar

MindMGMTMind MGMT vol 1 samlar de första sju numren (#1-6 plus ”prequel”-numret #0) av Matt Kindts kritikerhyllade spion/fantastikserie i en schysst hårdpärmutgåva. Serien inleds med att den unga journalisten Meru bestämmer sig för att undersöka en flight där alla ombord fått minnesförlust – och en av passagerarna saknas. Det är upptakten till en jakt världen över på den mystiske Henry Lyme i en story som både influeras av och lånar friskt från X-Files, Lost, Heroes och liknande moderna sagor om det övernaturliga.

Låt mig börja med styrkorna: det tar ett tag att vänja sig vid Kindts ibland streckgubbeliknande illustrationer men tar man sig tid att verkligen titta ordentligt förstår man att Kindt är en mycket driven seriekonstnär. Blandningen av tusch och akvarellmålning gör serien väldigt ljus och skir, till och med drömlik, vilket skapar en fin kontrast mot det mörka och dystra innehållet (seriens inledande sidor sätter våldsribban tämligen högt). Blandningen av berättarperspektiv är också charmig och förvirrande på ett trevligt sätt: huvudperspektivet är Merus men hennes berättelse varvas då och då med rapporter från den epynoma organisationen Mind MGMT, som verkar ha ögonen (och mer än så) på Meru under hennes letande efter Henry Lyme. Världen som Kindt bygger upp har en solid inre logik (helt motsatt den pölsa till världsbygge som karaktäriserade Heroes, för att bara ta ett dåligt exempel) och det är essentiellt i en serie av den här typen.

Fortsätt läsa Mind MGMT Vol 1: The Manager

Manus: Matt Kindt
Illustration: Matt Kindt
Förlag: Dark Horse
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Film /Nyheter och tips

Trask Industries (X-Men: Days of Future Past)

tisdag 30 juli, kl 22:54 av 0 kommentarer

TraskPropagandaCCposterfullHres1Den 23 maj 2014 kommer Bryan Singers X-Men: Days of Future Past på biograferna. Ni som gillar teasers kan hoppa in på Trask-Industries.com och läsa om de mutantjagande robotarna Sentinel som ”skyddat oss” i 50 år eller bara njuta av den goa filmpostern i inlägget.

Skriv en kommentar
Allmänt

Retro Batman

tisdag 30 juli, kl 16:57 av 2 kommentarer

batman_retro

Skriv en kommentar
Recensioner

Biomega, vol 1

måndag 29 juli, kl 11:52 av 1 kommentar

Allt hopp är ute och ångesten sprider långsamt och oåterkalleligt sina kalla och kletiga tentakler över medvetandet. Min sommarsemester är med andra ord slut, och det är dags att återgå till verkligheten. För att ytterligare förstärka jobbångesten så kör vi nu en trio recensioner av en manga som målar upp en nästan lika nattsvart vision av världen som den som vi som tvingats återgå till vardagen nu upplever.

biomega_spread2

Biomega är en manga skriven och tecknad av japanen Tsutomu Nihei som utöver Biomega sannolikt är mest känd som skaparen av mangan Blame!. Exakt vad Biomega betyder är lite oklart, men en fri tolkning från min sida är att Bio refererar till den biologiska katastrof som drabbat världen, och att Mega syftar till de megastrukturer som världens städer utvecklats till. Perspektivet i Biomega är med andra ord massivt, och det tar inte alls lång tid innan vi är inslängda i en intrig där globala jätteföretag, som numera i princip agerar som autonoma stater, kämpar mot varandra om bokstavligt världsherravälde och hela mänsklighetens framtid (eller brist på sådan).

Biomega_vol1_screen2Storyn i korthet: The DRF (Data Recovery Foundation) sprider det luftburna viruset N5S över världen. De som drabbas av N5S förvandlas till så kallade Drones, som vi enkelt förklarat kan säga är muterade zombies. Det finns dock ett fåtal unika individer som kan assimilera N5S-viruset och utvecklas till en ny typ av människa som i princip är odödlig. Eon Green är en sådan individ, och The DRF vill såklart lägga vantarna på henne för att kunna skapa sin egen variant av odödliga. På andra sidan finner via TOA Heavy Industries, DRF:s främsta rival och ett företag som verkar stå mer på mänsklighetens sida. TOA:s främsta tillgångar är de extremt kraftfulla syntetiska människor som de använder sig av i kampen mot DRF och i jakten på de som assimilerat N5S. Zoichi Kanoe är den syntetiska människa vi följer här, som tillsammans med sin AI-parter Fuyu Kanoe (som bor i Zoichis motorcykel) försöker hitta Eon Green innan DRF gör det.

Att mänskligheten smittas av ett virus låter ju inget vidare, och situationen är direkt akut redan från start. Spridningen av N5S över världen är inget hot, utan ett faktum. Alla som inte låst in sig med gasmasker i skyddsrum är redan smittade, och de som inte smittats löper konstant risk att bli sönderslitna av de drönare som driver runt överallt. Detta är alltså ingen innan- eller efter-katastrofen-berättelse, utan snarare en det-är-precis-nu-allt-skiter-sig-berättelse. Världen verkar ha varit rätt pissig och dystopisk redan innan N5S-viruset, och man får känslan av att vad som än händer nu så är mänskligheten mer eller mindre körd i botten. Två tummar upp från mitt håll alltså!

Biomega_vol1_screenUtöver hopplösheten så bjuder även Biomega på verkligt mörka och inte sällan grafiskt våldsamma illustrationer konstant inramade av massiva megastrukturer. Jag tycker det är skitsnyggt, och jag gillar även att en del av illustrationerna, främst i de översnabba actionsekvenserna, kräver att man tittar på den ordentligt ett par gånger för att verkligen greppa vad som händer. På samma sätt som att illustrationerna inte alltid är lättillgängliga så är det lite så även med berättandet. Det är en hel del förkortningar och företagsnamn att hålla reda på, och för min del krävdes det i alla fall en andra ordentlig genomläsning för att hänga med i vem som är vem och vad de olika parterna är ute efter. Det kanske inte är 100% positivt att man inte alltid hänger med i svängarna, men för min del så känns det bra att slippa alla typer av exposition (som ju fortfarande dyker upp rätt frekvent i till exempel Marvels och DC:s superserier).

För den som är ute efter total dystopi, brutal action och lite mer barnförbjuden tonalitet så kan jag helt klart rekommendera volym 1 av Biomega.

biomega_spread

Manus: Tsutomu Nihei
Illustration: Tsutomu Nihei
Tusch: Tsutomu Nihei
Förlag: Viz Media
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips /Snygga omslag

Veckans omslag

lördag 27 juli, kl 23:44 av 6 kommentarer

Presenterade stolt för några veckor sedan att min sommars tema skulle bli digitala serier och icke-Marvel. Fem recensioner var av två digitala och resten Marvel i pappersform är ett skralt facit än så länge men sommaren är inte slut än. 🙂

Tänker göra ett allvarligt försök och plöja hyllade Images-serier (Fatale, Manhattan Projects och Saga) samt läsa Bandette från digitala Monkeybrain och låta Marvel ligga på hyllan…lite. 😉

Nåja, här kommer mina fem favoriter i omslagsväg från veckans som har gått. Mycket nöje!

FLS-Cv22-ds-459b6

Flash #22

Fart och fläkt…nej, förlåt. Superfart och mycket rött och gult. Francis Manapul använder små medel för att vi inte ska missa vems omslag det gäller.

Wolverine_and_the_X-Men_Vol_1_33

Wolverine and The X-Men #33

Nick Bradshaws omslag till Wolverine och hans X-Men är fullt av detaljer, spänning och äventyr. ”Man skall inte leka med maten”.

Young-Avengers_8

Young Avengers #8

Jamie McKelvie visar våra unga hjältar utspridda över flera olika verkligheter som penseldrag. Vissa förändras marginellt men Ms. Chavez gestalt i förgrunden ändras hela tiden. Jag älskar alternativa verkligheter.

Mind-MGMT_13

Mind MGMT #13

Matt Kindts serie om superhemliga organisationen Mind Management är tydligen så bra att den snart ska bli film producerad av ingen mindre än Ridley Scott. Lönnmördare på Visteria Lane annonserar i Vi i villa.

Hawkeye_Annual_1

Hawkeye Annual #1

Min favorit kommer från Javier Pulido. Madame Masque har en gås oplockad med Kate Bishop (inte Hawkguy, seriously Bro!). Leder tankarna till Bergmans Fanny och Alexander eller Kubricks Eyes Wide Shut. Suggestivt och obehagligt snyggt.

 

 

Skriv en kommentar
Recensioner

Captain Marvel Vol.1: In Pursuit of Flight

fredag 26 juli, kl 00:30 av 0 kommentarer

Captain-Marvel_1Kvinnliga superhjältar är verkligen en bristvara. Antingen blir de objektifierade eller så tycker förlagen att deras titlar säljer för dåligt och det är därför de ofta är dem första som ryker vid en nedskärning. På senare år har det blivit lite bättre. De ”stora två”, det vill säga DC och Marvel, har flera fantastiska superhjälteserier med kvinnliga hjältar i huvudrollen, till exempel Batwoman och nya X-Men. Men det finns en serie som verkligen gick och fortfarande går i bräschen för kvinnliga superhjältar: Kelly Sue DeConnicks Captain Marvel.

När serien dök upp 2012 hade Marvel inte en enda tidning med en kvinna i huvudrollen. Carol Danvers dök upp i ny dräkt, ny frisyr och axlade arvet efter Captain Marvel (Mar-Vell) genom att ta hans namn och slänga det mossiga Ms. Marvel i historiens soptunna.

Carol deltar i begravningen av en gammal idol och ledstjärna, supercoola flygarässet Helen Cobb, en av deltagarna i USA’s minst sagt misslyckade rymdprogram för kvinnor under rymdkapplöpningen, Mercury 13. Cobb testamenterar sitt gamla T6-plan till Carol som inte kan motstå frestelsen att slå några av de flygrekord Helen hade slagit med samma plan. Under färden går något fel och Carol befinner sig plötsligt i andra världskrigets 1943 i kamp mot japaner.

Captain-Marvel_p19Den här tidningen är fylld av starka kvinnor som inte tar någon skit: Allt ifrån Carols förläggare och vän Tracy Burke som kämpar mot sin cancer, kvinnorna i Mercury 13 som kämpar för att behandlas på samma villkor som sina manliga rymdkollegor till Banshee Squad som härdar ut mot japaner och vilsekomna Kree-skepp. Starkast av dem alla är dock Carol Danvers själv. Hon var en militär långt innan hon blev superhjälte och hennes strategiska kunskaper och naturliga ledarstil gör att hon verkligen förtjänar epitetet ”Earth’s Mightiest Hero”.

Carol är inte bara badass. Hon är en vänlig själ som besitter den osjälviskhet som bara riktigt goda superhjältar gör. DeConnick lyckas snabbt etablera henne som sympatisk och lätt att identifiera sig med, trots det faktum att hon är ett superkraftpaket.

Den nya dräkten (designad av Jamie McKelvie, Young Avengers du vet ;)) känns helt rätt och är verkligen asgrym. Omslagen till de första fyra numren (Ed McGuinness) är också perfekt stilrena och andas propagandabilder från andra världskriget för att understryka arcens tidsresande. Jämför McGuinness omslag till #2 med planschen ”We Can Do It!” från krigindustrins 1943, senare använd för att föra fram flera feministiska budskap och även för att fira Australiens första kvinnliga premiärminister.

2487025-captainmarvel_2_cover

Captain Marvel #2 av McGuinness

Captain Marvels snygga och färgglada omslag är dock falsk marknadsföring. Alla som förväntar sig McGuinness cartoonliknande technicolor kommer först att bli grymt besvikna. Dexter Soys stil liknar akvarell och färgskalan går år det bleka och slutresultatet är på intet sätt dåligt men förvirrande med tanke på omslagen. Från #5 tar Emma Rios över pennan och hennes graciöst sketchaktiga alster är till och med ännu bättre.

Jämför med krigspropagandan från 1943

Jämför med krigspropagandan från 1943

Jag brukar ha svårt för äventyr byggda på tidsresor men DeConnick har ett klart syfte med hela tidsgrejen. Den är till för att Carol Danvers ska kunna hitta sina roller i livet: som Carol själv, superhjälten och som Captain Marvels arvtagare. Det räcker för att övertyga mig. Jag är också övertygad om att det här är en av de bästa superhjältetitlarna på länge. 🙂

Manus: Kelly Sue DeConnick
Illustration: Dexter Soy, Emma Rios, m.fl.
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Nova #1-5 Marvel NOW!

torsdag 25 juli, kl 01:16 av 1 kommentar
Nova #2 Variant av Campbell & Ruffino

Nova #2 Variant av Campbell & Ruffino

Sam Alexander är en 17-årig pojke utan drömmar. Pappan klarar knappt av jobbet som städare på skolan på grund av sin alkoholism. Sam biter ihop och täcker upp för honom så gott han kan. Vilka drömmar om livet kan man ha i liten håla i Arizona på 3000 invånare (Carefree!) där ingenting händer?

Hans far berättar sagor för Sam och hans syster om sina äventyr i rymden som medlem av Nova Corps. Sagor för barn om väktare av Galaxen, talande tvättbjörnar, grönhudande kvinnliga mördare och annat som fyller dem med drömmar. Sam tycker det är fantasier och att farsan är en loser. När ska hans mamma vakna upp och inse det? Hon svarar att han har ingen aning vilka uppoffringar han gjort. Han ska vara glad om han växer upp och blir hälften så bra som sin far.

Livet suger stort för Sam Alexander. 🙁

En morgon är fadern som bortblåst och när Sam i vredesmod ger sig ut på jakt efter honom råkar han ut för en skateboardolycka. När han vaknar upp i sjukhussängen står en talande tvättbjörn och en grönhudad kvinna vid hans sida. Med sig har de hans fars rymdhjälm.

Nova #3 av McGuinness

Nova #3 av McGuinness

Jeph Loeb är bra på action men gör manus lika fulla av hål som en schweizerost samt med en dialog som svämmar över av töntiga one-liners. Mycket av det fanns med när han och kollegan Ed McGuinness kickade igång Red Hulk för fem år sen men eftersom det var deras egen skapelse funkade konceptet bättre. Det blev en fartfylld och sprakande färgfiesta som var oemotståndlig trots sina brister.

Den nye Nova skapades av Loeb/McGuinness redan 2011 (Marvel Point One) men det här är första gången vi får läsa hans ursprung. One-liners är utbytta mot lite mesigt men okej tonårstugg och Loeb berättar en bedårande saga i fem nummer om familj, drömmar, svek, glädje, sorg och kärlek. Att jag skulle rada upp sex sådana substantiv i samma mening som Jeph Loeb trodde jag verkligen inte var möjligt.

Det lugna tempot och den feta färgläggningen gör det här till en fröjd att titta på också. McGuinness briljerar med sin cartoon-stil i varje bildruta och återigen funkar konceptet Marvel NOW! Nya varianter och nya vinklar på gamla titlar i Marvel-stallet. Där Guardians of The Galaxy misslyckades lyckas Loeb/McGuinness få mig att glömma Dan Abnett och Andy Lannings version och se framåt. Det är så bra att jag till och med glömmer bort hur mycket jag saknar Richard Riders Nova.

Nova #5 av McGuinness

Nova #5 av McGuinness

Hela första arcen är som gjord för en sommarmatiné och detta förstärks också när utomjordingarna Chitauri anfaller jorden igen som i 2012 års Avengers-film, komplett med gigantiska rymdmaskar och allt. Eftersom Jeph Loeb har ett finger med i Marvels TV-produktioner vågar jag mig på en vild gissning att Nova dyker upp på filmduken 2016 istället för Doctor Strange. Vilken av dem det än blir är egalt för mig 🙂

Den enda smolken i glädjebägaren är att Loeb/McGuinness lämnar serien efter fem nummer. Zeb Wells (Civil War: Young Avengers/Runaways, New Warriors: Reality Check) och Paco Medina (Ultimate Comics X-Men) känns ändå spännande och räkna med gästspel av New Warriors, Novas gamla team, inom en snar framtid. Själv hoppas jag att Loeb/McGuinness återvänder till en av sina bästa serier. Kanske rentav deras bästa 😉

Manus: Jeph Loeb
Illustration: Ed McGuinness
Tusch: Dexter Vines
Färgläggning: Marte Gracia & Edgar Delgado
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter /Recensioner

Bendis och Guardians of The Galaxy

onsdag 24 juli, kl 00:32 av 3 kommentarer

2894906-0.1aMarvel NOW! innehåller två renodlade kosmiska titlar: Nova och Guardians of The Galaxy (Star-Lord, Rocket Raccoon, Groot, Drax The Destroyer och Gamora). Bägge dessa titlar har tidigare stått på seriehyllan i regi av den brittiska duon Dan Abnett och Andy Lanning och nu är det dags för Jeph Loeb och Brian Michael Bendis att ge oss sina versioner och visioner.

Guardians of The Galaxy #0.1 är en lätt omarbetning av Star-Lords (Peter Quill) ursprung. Hans mamma Meredith får oväntat besök av utomjordingen prins J’son av Spartax. Kärlek uppstår men tronarvingen måste återvända hem. Deras son Peter växer upp med blandade känslor till den frånvarande fadern och det blir inte bättre när lömska Badoon-krigare störtar in i Peter och hans mammas liv.

Peter Quill är fast besluten att vår jord måste beskyddas från Badoon och att hans far, som nu är kung av Spartax, kan dra dit pepparn växer.

3007610-guardians1_001n-(terry+dodson+maximum+comics+variant)+(scandog)+copy

En av många varianter på GoTG #1. Ritad av Terry och Rachel Dodson

I Guardians of The Galaxy #1 (2013) får vi närvara vid ett minst sagt frostigt möte mellan far och son. Kung J’son vill att Peter tar sitt ansvar som Spartax tronarvinge och att han lovar att inte blanda sig i jordens angelägenheter. Ett intergalaktiskt råd under ledning av fadern har helt sonika bestämt att vår värld är belagd med tillträde förbjudet för utomjordingar. Kung J’son svävar på målet om orsakerna till detta och hans son låter sig inte duperas.

Star-Lord och hans Guardians skiter högaktningsfullt i kungens varningar och tillsammans med Iron Man försvarar de London från en attack av utomjordingarna Badoon. Detta ”brott” tänker inte kung J’son acceptera utan låter arrestera våra Guardians. Fortsätt läsa Bendis och Guardians of The Galaxy

Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Steve McNiven & Sara Pichelli
Tusch: John Dell, Mark Morales, Steve McNiven & Sara Pichelli
Färgläggning: Justin Ponsor
Förlag: Marvel Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Lazarus #1

tisdag 23 juli, kl 22:56 av 4 kommentarer

FINAL_LAZARUS_001_Cover_Color-Logo-Text-sizedGreg Ruckas och Michael Larks Lazarus har både jag och Henrik gått i spinn över så det är på sin plats att #1 som kom för en månad sedan granskas för att se om förväntningarna infriades innan #2 släpps imorgon 😉 Mina egna förväntningar berodde inte främst på Greg Rucka, även om jag gillade hans Stumptown så har jag inte läst någon av hans superhjälteserier. Michael Lark har jag inte heller läst mycket av, någon enstaka Daredevil-samling. Det som lockade mig var förstås det postapokalyptiska temat. Vän av ordning kanske ställer sig frågan om Lazarus verkligen är en postapokalyptisk serie. Jo, det är det. Om världen som i Lazarus styrs av en handfull familjer och den absoluta majoriteten av mänskligheten ses som Waste (avfall) av de styrande så är det ur mitt perspektiv verkligen en postapokalyptisk värld. Det som gör Lazarus koncept extra intressant är att det inte är en zombieepidemi som i Walking Dead eller ekologiska katastrofer som i Orchid och The Massive utan en accelererad omfördelning av världens resurser till ett fåtal enormt rika. Rucka skriver en del om hur Occupy Wall Street och i synnerhet de ökande inkomstskillnaderna inspirerat honom till serien. För egen del så framgår det tydligt av de statistiska underlag som presenteras i olika medier och som visar på samma bild, en ökande skillnad gällande inkomster där vårt eget land, länge sett som ett föredöme (eller skräckexempel beroende på vem som tittar), är det land där inkomstskillnaderna ökat mest de senaste åren. Även om många miljoner människor lyfts ut fattigdom världen över och medelklassen ökar i många länder så ökar inkomsterna för de rikaste ännu mer. Tittar men enbart på USA och delar av Europa så får man dessutom snarare bilden av en krympande medelklass samtidigit som antalet dollarmiljonärer slår rekord. Så Ruckas framtidsdystopi känns därför något mer realistisk än de tidigare nämnda även om ekologiska katastrofer av allt att döma kommer att bli vanligare.

Men åter till förstanumret av Lazarus och nu blir det lite spoilers men å andra sidan bjöd förstanumret inte på några överraskningar om man läst lite om serien. Som läsare blir man introducerad till huvudpersonen Forever Carlyles värld. Hon är sin familjs Lazarus dvs familjens försvarare. Hon har både fått den främsta träningen och den främsta tekniken som vetenskapen kan frambringa. Det första man möts av är att Forever skjuts av några som gjort inbrott  och av allt att döma dör. Men Forever är inte som vanliga människor, hennes kropp är modifierad att klara det mesta och hon vaknar och attackerar istället sina banemän, så kallade Waste. Problemet som uppmärksammas av läkaren och oroar familjen är dock inte att hon tillfälligt dog utan att hon har funderingar kring hennes rätt att döda. En känsla hon inte bör ha och som inte anses normalt för en Lazarus, hon är både familjens sköld och dess bödel. Utöver överfallet och tillfrisknandet är det enda som händer i numret att Forever utför ett uppdrag på en av familjen Carlyles anläggningar som attackerats av en annan familj och där hon återigen tvingas agera bödel.

Förstanumret etablerar två saker: en Lazarus uppgifter och hur lite ett livet är värt för de som inte tillhör en familj. Några mer förklaringar till familjerna och deras makt finns inte och förutom Forevers osympatiske bror så får man ingen info om familjen Carlyle förutom att familjens väl och ve alltid går först. Rucka har därmed inte försökt att förklara alltför mycket i förstanumret utan bara lagt en intressant grund för sitt världsbyggande där det centrala är det att Forever tvivlar på sitt kall. Michael Lark gör ett stabilt jobb med teckningarna, hans stil är väldigt lik Sean Phillips (Fatale, Criminal). Färgläggningen av Santi Arcas är lämpligt dov vilket passar seriens ton utmärkt. Det är en kall och hård värld där troheten mot en familj betyder allt och det är inte svårt att se familjernas som världens motsvarighet till totalitära stater med dess våldsmonopol eller om så vill till demokratiska stater när dessa hemfaller åt motiveringen att ändamålet helgar medlen och därmed gör våld på demokratins grundläggande principer. Det känns redan nu som klart att Forever kommer att vända sig mot den rådande ordningen men det blir intressant att se hur det sker och vilka konsekvenser det kan få. Det är en hygglig början som inte levde upp till mina högt ställda förväntningar men jag kommer definitivt att följa serien i trades framöver. Förstanumret fallar lite på att det faktiskt inte, trots nedmejandet, inte finns någon större dramatik eller något som får mig att engagera mig i serien och vad som sker med huvudpersonen.

Manus: Greg Rucka
Illustration: Michael Lark
Färgläggning: Santi Arcas
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Nyheter och tips

Eisner Awards 2013

måndag 22 juli, kl 23:17 av 0 kommentarer

eisnerawards2013_25logo”And The Eisner Awards Goes To…?” Så var vinnarna av årets upplaga av Eisner Awards korade under SDCC. Storvinnare blev Hawkeye (David Aja), Saga (Brian K Vaughan/Fiona Staples) samt Building Stories (Chris Ware).

Prisades gjordes även Bandette (Paul Tobin/Colleen Coover) samt Richard Stark’s Parker: The Score (Darwyn Cooke). Inga större överraskningar utan helt enkelt fina priser till fantastiska serieskapare. Darth_Vader_and_SonMest glad är jag över att kategorin Best Humor Publication vanns av en av mina favoriter från förra året: Darth Vader and Son (Jeffrey Brown).

Så vad tycker ni? Välförtjänta vinnare eller populistisk dynga? Vilka saknade du i vinnarlistan?

Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38