Recensioner
söndag 14 mars, kl 09:55 av
Rikard
Numrets Fantis-äventyr, Mord pÃ¥ beställning, handlar om hur en chockad Fantomen läser att en arvtagerska, Carolin Benson, han räddat tidigare har mördats. Det visar sig dock att hon inte är död utan gömmer sig i Bengali, kvinnan som dödades liknade bara henne. Hon hÃ¥ller en presskonferens under överinseende av sin nye livvakt, Walker, vilket lockar mördarna till Bengali. Väl där väntar Fantomen…
Äventyret är tyvärr ett rätt trött standardäventyr med en stor logisk brist. Hur det inte kunde stå klart för alla inblandade (busar, polis) att det var en annan som mördats framgår inte. Väl osannolikt. Det roligaste, eller hur man nu ser på det, är att Fantomen är lite intresserad av den snygga Benson och det verkar t.o.m. som att det blivit en kyss vid det tidigare mötet. Den bocken! Nåja, bovarna får spö och Carolin och Diana blir vänner. Men Carolin är fortfarande lite sugen. Carolin visar givetvis även upp sina behag och som vanligt i Fantomen känns det hela lite gubbsjukt.
Fortsätt läsa Fantomen #6/2010
Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 2+/5
Recensioner
fredag 12 mars, kl 19:10 av
Rikard
Jack Kirby är en av seriehistoriens giganter. Johan recenserade nyligen en biografi om Kirby. Kamandi- The Last Boy on Earth är faktiskt det första jag läser av Jack Kirby. Men garanterat inte det sista. Jag läste först om Kamandi i en intervju med Dave Gibbons om hans och Ryan Sooks version av Kamandi i DC:s Wednesday Comics och blev då sugen på originalet. Kamandi är en rip-off på Apornas planet vilket kommer sig av att en av DC-bossarna var sur över de missade rättigheterna till Apornas planet och gav helt sonika Kirby i uppdrag att skapa något liknande. Apornas planet är ett av de bästa koncepten någonsin och jag är helt såld på det. En rip-off gör mig ingenting. Speciellt inte en underhållande sådan. Vem kan dessutom motstå frasen: Beasts that act like men! Men who act like beasts! See the world of Kamandi: The Last Boy on Earth! Serien har samlats inom ramen för DC Archives, det finns hittills två samlingar och tyvärr verkar det inte bli fler. Det toksnygga omslaget ovan, också det rippat från Apornas planet, är från första numret. Samlingens omslag är betydligt tristare.
Fortsätt läsa Kamandi Archives Volume 1
Recensioner
tisdag 9 mars, kl 19:11 av
Jonas
Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.
För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.
Fortsätt läsa Flash: Rebirth#6
Manus: Geoff Johns
Illustration: Ethan Van Sciver
Förlag: DC
Betyg: 2/5
Recensioner
tisdag 9 mars, kl 08:00 av
Johan
Jag läste nÃ¥got om den här serien pÃ¥ nätet för nÃ¥gra veckor sen och blev lite nyfiken pÃ¥ vad detta kunde vara för nÃ¥got. Titeln, om inget annat, är ju i alla fall cool… SÃ¥ jag bestämde mig för att ge Sparta, U.S.A. #1 en chans och resultatet av den chansning har gett upphov till en rätt intressant läsning, i alla fall den underligaste serie jag läst pÃ¥ bra tag.
Efter det första tre-fyra sidorna verkar Sparta, U.S.A. vara en rätt beskedlig serietidningsskildring av amerikansk småstadsliv, men samtidigt står det klart att det är något som inte stämmer med Sparta under den polerade fasaden av amerikansk småstadsidyll. Som t.ex. det innevånarnas närmast fanatiska fascination för amerikansk fotboll. Samtliga av Spartas 9923 innevånare spelar fotboll och staden skryter med hela 12 professionella lag. Ett annat mysterium är vad som hänt med stadens stjärnspelare, Godfrey McLaine, som försvann spårlöst för tre år sedan. Men underligaste av allt är Maestro, stadens närmast messiasliknande ledare med blå hud som utövar stort inflytande över Sparta och som en gång varje år besöker staden för att dela ut bebisar till förtjänta familjer.
Fortsätt läsa Sparta, U.S.A. #1
Manus: David Lapham
Illustration: Johnny Timmons
Tusch: Johnny Timmons
Färgläggning: Wildstorm FX
Förlag: Wildstorm
Betyg: 3+/5
Recensioner
måndag 8 mars, kl 21:59 av
Rikard
Mara från Ulthar är Karl Johnssons debutalbum. Å det är inte vilket album som helst utan ett fanstasyäventyr vilket inte direkt hör till vanligheterna i Sverige. Albumet handlar om den unga Mara som bor i den orientaliska hamnstaden Ulthar. Hennes far är slavhandlare och säljer slavar till de märkliga figurer som kommer i de svarta galärerna. Men en dag försvinner han och tillsammans med sin bästa vän Nardos ger sig Mara ut på ett sökande efter sin far som för henne till månen och slavgruvorna där och ett möte Nyarlathotep, det krälande kaoset.
Eftersom Mara från Ulthar sticker ut från den vanliga svenska utgivningen ville jag instinktivt tycka bra om albumet vilket i sig skulle kunna leda till en fet besvikelse. Lyckligtvis gillar jag albumet även efter att ha läst det
. Johnsson är en skicklig tecknare och teckningarna är väldigt fantastifulla, det känns fräscht och inte bara som en efterapning av något man läst tidigare.
Fortsätt läsa Mara frÃ¥n Ulthar
Illustration: Karl Johnsson
Förlag: Kolik Förlag
Betyg: 3/5
Recensioner
lördag 6 mars, kl 08:21 av
Rikard
Osamu Tezuka är en av de verkligt stora serieskaparna genom tiderna och han var sanslöst produktiv. Hans betydelse för mangan kan inte överskattas. Numera finns många serier av honom översatta till engelska men ingen till svenska. Några av hans mest kända serier är Buddha, Phoenix och Astro Boy. Jag har enbart läst de två första volymerna av Phoenix tidigare, framförallt den andra är ett mästerverk. Mer info finns på Wikipedia. Adolf som först gavs ut i Japan i början av 80-talet har getts ut på engelska av Viz och alla delar utom den första, oturligt nog, finns att beställa. Jag har läst de tyska utgåvorna från Carlsen där alla fem albumen går att beställa. Totalt över 1000 sidor. Na gut.
Adolf handlar om tre män som alla heter Adolf och vars öden är sammanlänkade. Den ene är den tyske diktatorn Adolf Hitler, den andre tysk-japanske Adolf Kaufmann och den tredje är den tyske juden Adolf Kamil. De två sistnämnda är bästa vänner i Kobe men deras vänskap sätts på prov av den ökande antisemitismen i Tyskland. Kaufmann är son till den tyske generalkonsuln och Kamil till en judisk bagare. Den judiska gemenskapen i Kobe har fått vetskap om att det finns dokument som visar att Hitler har judiskt blod i sig. De vill offentliggöra det för att stoppa nazisterna samtidigt som nazisterna gör allt för att stoppa det i samarbete med japanerna. Kaufmann och Kamil får båda vetskap om det i första delen. Den verkliga huvudpersonen är dock inte Adolf, Adolf eller Adolf utan Sohei Toge, en japansk journalist vars bror mördas i Berlin på grund av dokumenten samtidigt som han själv bevakar de olympiska spelen.
Fortsätt läsa Adolf Band 1-5
Illustration: Osamu Tezuka
Förlag: Carlsen Verlag
Betyg: 4/5
Recensioner
fredag 5 mars, kl 19:26 av
Rikard
Lite sent men iaf. Serieblaskan kom alltså ut med sitt första nummer i höstas. Bakom tidningen ligger ett antal personer som hänger en del på Serieforum. Chefredaktör är Olof Gustafsson som driver förlaget Serieplaneten som ger ut tidningen. Jag har lite svårt för namnet som för mig associerar till fördomen att serier är lite sämre än annan litteratur. Jag antar det ligger lite ironi bakom namnvalet och hoppas att den ironin också uppfattas av läsekretsen eller de som bara bläddrar lite i affären. Nåja, namnet till trots så är innehållet inte blaskigt utan trevligt.
Fortsätt läsa Serieblaskan #1/2009
Förlag: Serieplaneten
Betyg: 3/5
Recensioner
Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.
Till absolut ingens förvÃ¥ning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom Ã¥tminstone sen Animal Man och Invisibles och framÃ¥t. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren pÃ¥ att blanda berättartrÃ¥dar och att driva en historia framÃ¥t genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonÃ¥ringen Joe Manson frÃ¥n det att han skjutsas till kyrkogÃ¥rden av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag frÃ¥n Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; sÃ¥ ocksÃ¥ här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller nÃ¥got annat?) pÃ¥ s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bÃ¥dadera?
Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2
Manus: Grant Morrison
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
Recensioner
torsdag 4 mars, kl 08:00 av
Johan
Jag vet att jag inte varit direkt snäll mot James Robinson den senaste tiden och det med goda skäl. De flesta av hans arbeten den senaste tiden som t.ex. Justice League of America, Justice League: Cry for Justice och Superman: World of New Krypton (skriven tillsammans med Greg Rucka) har inte varit några lysande uppvisningar i författarskap. Men tydligen ett undantag och det är Superman som faktiskt har varit helt ok trots att titels huvudkaraktär lyst med sin frånvaro i ett års tid och ersatts av Mon-El från Legion of Super-Heroes. Hur underligt det än kan låta så funkar det betydligt bättre än vad jag hade trott till en början och Superman #697 är, enligt mig, ett av det starkaste numren hittills.
Jag kan väl på en gång erkänna att den här recensionen är lite färgad av jag är ett fan av Legion of Super-Heroes och redan undertiteln till Superman #697 är
”Man of Valor: The Espionage Squad Part 1” ger en god föraning om att Legion-medlemmar kommer att dyka upp, vilket det ocksÃ¥ gör. Legion-medlemmar som Chameleon Boy, Sensor Girl, Quislet och Matter-Eating Lad dyker upp här. Men vad gör de här, i forntiden sÃ¥ att säga? Svaret pÃ¥ den frÃ¥gan fÃ¥r inte sin lösning i det här numret utan hänger i luften när numret tar slut och lovas besvaras i nästa nummer, men inte av Superman utan i Adventure Comics.
Fortsätt läsa Superman #697
Manus: James Robinson
Illustration: Bernard Chang & Javier Pina
Tusch: Bernard Chang & Javier Pina
Färgläggning: Blond
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
Recensioner
Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.
Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.
Fortsätt läsa Scalped #35
Manus: Jason Aaron
Illustration: Danijel Zezelj
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5