Recensioner
Seriehändelse: en ny skapar-ägd serie av Brian Michael Bendis och Alex Maleev. Enligt uppgift har Bendis och hans illustratörspartner planerat för Scarlet sen deras kritikerhyllade sejour på Daredevil slutade. Konceptet ligger närmare Bendis tidiga indie-kriminalserier än hans senare superhjälteserer: en kvinna (med artistnamnet Scarlet, därav titeln) som blivit illa behandlad av världen bestämmer sig för att slå tillbaka, och lyckas under resans gång både lära sig mer om sig själv och starta en revolution. Enkelt och kraftfullt enmeningspitch, inte sant?
Och det funkar. Scarlet känns betydligt mer angeläget och uppfriskande än det mesta man sett från Bendis de senaste åren (möjligen med undantag för Powers som fortfarande håller stilen). Scarlet pratar direkt till läsaren om sina våldsdåd, ett kul och välfungerande grepp som gör läsaren mer indragen, för att inte säga medskyldig, till Scarlets mer eller mindre berättigade vigilantism – något som Scarlet själv naturligtvis påpekar, vilket lägger ytterligare en meta-dimension av verfremdung till serien. Att det dessutom förefaller som om Scarlet är en inte helt pålitlig berätterska gör inte saken sämre. Jag brukar ofta störa mig på självmedvetet berättande-om-berättande (se vidare The Unwritten), men i det här fallet är det både subtilt och effektfullt och inte alls irriterande.
Fortsätt läsa Scarlet #1
Manus: Brian Michael Bendis
Illustration: Alex Maleev
Förlag: Marvel/Icon
Betyg: 4/5
Film / Film
Vad: Peter Bergting presenterar ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994)
Var: Klarabiografen i Kulturhuset vid Sergels torg, Stockholm.
När: Torsdag 2 september kl 18:30 – 21:00
På torsdag hoppas jag att alla Shazamläsare i Stockholm söker sig till Klarabiografen i Kulturhuset. Serietekets filmvisningar inleder nämligen då höstens program med fint besök och fin film. Peter Bergting har valt ut en av sina favoriter, ”Ashes of Time Redux” (Wong Kar Wai 1994). Han kommer vara på plats för att presentera filmen och när sluttexterna rullat klart blir det en pratstund med mannen bakom serier som ”The Portent”, ”Gängkrig 145″ och mycket annat. Allt är i vanlig ordning gratis. Biljetter får ni i dörren till Klarabiografen. Hoppas vi ses där!
Mycket annat kul är på gång de kommande månaderna. Läs resten av programet här!
Recensioner
Brightest Day har kommit en bit på vägen men mystiken om varför Aquaman, Martian Manhunter, Deadman och de andra återfick livet efter Blackest Night har långt ifrån lättat. En del frågetecken har rättats ut, men andra har uppstått. Som t. ex. vilken koppling den mordiska gröna marsianen har till Martian Manhunter. Eller vilka kopplingar som Hawkman och Hawkgirl har till det mystiska Hawkworld. I det här numret får vi lite mer kött på benen rörande dessa två saker då Geoff Johns och Peter Tomasi väljer att lägga merparten av fokuset på dessa två delar av Brightest Day-storyn (med det lilla undantaget av två sidor i början som berör Deadman).
Klart bäst i det här numret är Hawkman/Hawkgirl-storyn och vad som händer dem i det mystiska Hawkworld. Ni som kan er DC-historia känner säkert igen namnet Hawkworld, men här är det inte planeten Thanagar som åsyftas, utan vad jag närmast skulle beskriva som en sorts parallell dimension med starka band inte bara till Hawkman och Hawkgirl utan också till Jorden och Thanagar. Det Johns och Tomasi försöker göra här (och lyckas riktigt bra med i min mening) är att koppla Hawkman och Hawkgirl till ett större sammanhang. Dessutom får Hawkgirl en ordentligt överraskning i slutet av numret.
Som vanligt håller Brightest Day en hög illustrationsnivå, men Ivan Reis och Patrick Gleeson får ursäkta här men Ardian Syafs Hawkman/Hawkgirl-del är i en klass för sig. Hade Johns och Tomasi valt att använda hela numret till Hawkman-storyn och gett Syaf fritt spelrum i ett helt nummer så tror jag vi hade varit mycket nära en fullpoängare. Tyvärr är det inte så, men det förminskar ändå inte Syafs utomordentliga arbete.
Manus: Peter J. Tomasi & Geoff Johns
Illustration: Patrick Gleason, Ivan Reis & Ardian Syaf
Tusch: Rebecca Buchman, Vicente Cifuentes & Ivan Reis
Färgläggning: John Starr & Peter Steigerwald
Förlag: DC Comics
Betyg: 4/5
Recensioner
The man with the getaway face är en del av Darwyn Cookes pågående och kritikerrosade projekt att översätta Donald E Westlakes Parker-romaner (som han skrev under pseudonymen Richard Stark) till serieformat. Första albumet, The Hunter (eller Richard Stark’s Parker: The Hunter som den kompletta titeln lyder) kom ut häromåret och följs snart av nummer två, The Outfit. Inför släppet av The Outfit kommer Cooke och förlaget IDW nu ut med The man with the getaway face, som är en serienovell som utspelar sig mellan The Hunter och The Outfit (också baserad på en Westlake/Stark-roman). Detta är alltså inget fullängdsalbum utan en 24-sidors serietidning, dock i oversizeformat och på lyxigt papper.
Så långt kontinuitet. Vem är då den här snubben Parker, och varför är det en sån seriehändelse att Darwyn Cooke har slagit sig på att överföra dessa romaner till serieform? För det första är Parker-romanerna rättmätiga klassiker i den hårdkokta genren: de har ovanligt nog en renodlad kriminell i huvudrollen (ingen snitsig gentlemannatjuv eller Robin Hood-typ heller, utan bara en rå men smart buse och rånare). Så här post-Tarantino kanske inte det känns så fräscht men det var det verkligen när The Hunter, den första Parker-romanen, kom ut 1962. Westlake och hans brutale proffstjuv har sedan dess utövat ett starkt inflytande på sentida kriminalförfattare som James Ellroy och Edward Bunker.
Fortsätt läsa The man with the getaway face
Manus: Darwyn Cooke
Illustration: Darwyn Cooke
Förlag: IDW
Betyg: 4+/5
Recensioner
En lång titel och en laguppställning där Liz Sherman inte längre finns med är det första som möter läsaren av den här nystarten. Ursprungligen hade Mignola tänkt sig Hellboy som en serie med många huvudpersoner, men ganska snart tog en viss röd cigarrbolmande herre med stennäve över rampljuset helt och hållet. B.P.R.D. blev en egen titel först 2002 i och med publiceringen av Hollow Earth som Mike Mignola skrev tillsammans med Christopher Golden och Tom Sniegoski och som Ryan Sook tecknade. Åtta år senare har denna Hellboy-spinoff sprungit om originalet vad gäller antal album med god marginal. Den officiella förklaringen från redaktören Scott Allie är: ”Mostly it’s that Guy’s so friggin’ fast!”
Fortsätt läsa B.P.R.D.: Hell On Earth – New World # 1
Manus: Mike Mignola och John Arcudi
Illustration: Guy Davis
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3+/5
Recensioner
Spoilervarning utfärdas härmed för texten nedan!
Som är brukligt i Hellboysammanhang slutade första numret i en kombinerad cliffhanger: Big Red slåss så det stänker med en taggig kämpe i gyllene rustning och alven som blev en gris, även känd som Gruagach, får konfronteras med effekterna av sitt krigshetsande. Tvåan kastar oss rätt in i bakgrunden till den nu återuppståndna Queen of Blood som sedermera knyter an till Hellboys pågående råkurr. Det är snyggt gjort och med en sorgsen underton mitt i slagsmålet. Tematiken kring hur myternas kreatur en gång för alla tänker sätta stopp för människans härjningar känner den som hängt med igen från Hellboy II: The Golden Army. Det liknar den kreativa process som efter den första filmen gjorde Mignola nödgad att befästa sin version av Hellboys historia. Något som ledde till att en omfattande skapelseberättelse avtäcktes i The Conqueror Worm, serien som kom kort efter.
Fortsätt läsa Hellboy: The Storm #2
Manus: Mike Mignola
Illustration: Duncan Fegredo
Förlag: Dark Horse
Betyg: 4/5
Recensioner
Med tanke på hur lyrisk jag blev över förra numret känns det nästan trist att skriva det här. I samband med att Bruce Waynes tidsresa når 1800-talet sjunker nämligen kvalitén markant. Där piratingredienserna förtjänstfullt gifte sig med såväl Grant Morrisons vilda utveckling av Batmytologin som science fiction-elementen, blir Wayne i vilda västern istället ett exempel på när saker och ting inte fungerar som de ska. Manuset går från att vara inspirerat och galet till lite tradigt och förvirrande. Vår hjälte får tampas med Jonah Hex som för tillfället är anställd av ingen mindre än en cancersjuk och opiumdelirisk Vandal Savage och hans allt annat än smarta hantlangare. Den klassiska westernhämndhistoria Morrison här ger en Batfernissa känns tyvärr oengagerad. Seriens MacGuffin, en Batemblemsförsedd låda med mystiskt innehåll som olika anförvanter till huset Wayne förvarat genom århundradena, dyker återigen upp och tillskrivs egenskaper av samma slag som Pandoras ask: allt går käpprätt åt helvete om den öppnas. Visst undrar man vad lådan innehåller, men efter det här fruktar man att luften kommer att gå ur avslöjandet mycket snabbt.
Fortsätt läsa Batman: The Return of Bruce Wayne # 4
Manus: Grant Morrison
Illustration: Andy Kubert (omslag), Georges Jeanty, Walden Wong
Förlag: DC
Betyg: 2+/5
Recensioner
Haunt-recenserandet fortsätter! I och med #8 så är vi äntligen ikapp igen (vilket för er innebär att ni kommer att slippa Haunt ett tag, i alla fall tills nästa nummer kommer), och frågan jag ställde mig innan jag gick på det här numret var om den tidigare formhöjningen skulle hålla i sig.
Handling: Medan Mirage får reda på ännu mer om vad som gick fel i hennes och Kurts uppdrag så pressar Daniel Kilgore järnet för att lyckas fylla brorsans skor som hemlig agent, och bakom kulisserna så pyr det hos ondingarna. Man anar problem och stundande våldsamheter.
Det bra: Haunt börjar definitivt ta fart nu. Tempot i berättandet är uppskruvat och det känns som om att Robert Kirkman äntligen är på väg mot något mer konkret nu än i den inledande arcen. Alla karaktärer, såväl primära som sekundära och goda som onda, fortsätter att utvecklas, och det ska bli intressant att se vad som händer om/när allt krockar framöver. Det är även riktigt nice att se Haunt i full action för en gångs skull. Tidigare har vi mest fått våldsamma glimtar av bröderna Kilgore i kostym, men i det här numret är det fullt fräs över hustaken utan några som helst skuggor i vägen. Kul att se, särskilt som Greg Capullo och nye tuscharen Jonathan Glapion tecknar skiten ur den här titeln nu. Ektoplasma och snygga bildkompositioner i princip överallt. Bara det gör den här titeln köpvärd för min del.
Det mindre bra: Som i #7 har jag faktiskt inte särskilt mycket att klaga på. Det är fortfarande inte så tydligt vad (utöver hemliga och olagliga experiment) det egentligen som ondingarna till ondingar, vilket gör att storyn inte får det där spännande drivet man är ute efter, men förhoppningsvis så kommer kommande nummer att råda bot på den saken.
Slutsats: Haunt levererar storymässigt fullt tillräckligt för att jag ska känna mig fortsatt intresserad, och skiner i det visuella. Från att ha varit en konstant svag eller helt vanlig 3:a så bumpar jag för första gången upp Haunt till en 4:a i betyg. Kanske inte en jättestark 4:a, men ändå.
Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Jonathan Glapion, Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 4/5
Recensioner
Jag recenserade första numret av Serieblaskan i mars, lite sent. Nu blir det recension av andra numret, lite sent, och tredje numret, i tid. Det är kul att kunna konstatera att båda numren är klart bättre än det första som mest kändes som något för Serieforums besökare. Den känslan finns inte kvar efter de senaste numren. Det har tillkommit flera nya skribenter som genomgående håller bra klass. Daniel Gustavsson skriver initierat om manga och drar även i övrigt ett tungt lass i Serieblaskan. David Olgarsson och Stephanie Mäntta är andra skribenter som tillkommit och tillfört Serieblaskan kunskap och bredd.
Fortsätt läsa Serieblaskan 1 & 2/2010
Recensioner
Vi fortsätter med Haunt nu när vi ändå fått upp farten. Efter förra numrets summering av vad som hände i #1-5 så är det nu dags för en ny arc.
Handling: Daniel, det vill säga den levande halvan av bröderna Kilgore, bestämmer sig för att ta tag i sitt liv och blir parallellt med det officiellt en del av den hemliga organisation som Kurt (den avlidna/odöda halvan) tidigare arbetade för. Vi får även veta (lite) mer om de hemliga biologiska experiment som ledde till Kurts död, och mot slutet så introduceras den karaktär som sannolikt lär bli den här arc:ens slutboss. Kort sagt: Klassisk setup av ny storyline.
Det bra: Haunt #7 är nog det bästa numret av Haunt hittills. Jag skulle vilja säga att det här är första gången som jag som läsare märker att Haunt skrivs av samma författare som även står för Walking Dead och Invincible. Det som jag nu märker har saknats i tidigare nummer är känslan hos seriens olika individer, men i det här numret så skärper Robert Kirkman till sig och engagerar sig lite mer i sina karaktärer. Vi får inte bara mer insyn i bröderna Kilgores relation till varandra och till sina närmaste, utan får även veta mer om Kurts änka och om den fortsatt hemliga organisation som fortsätter med de experiment som ligger bakom hela Haunt-mysteriet. Ett klart steg framåt när det kommer till berättandet alltså, och det hela görs inte sämre av att Greg Capullo och Todd McFarlane verkligen gör en stark insats med tecknandet och tuschandet. Som gammal (och i princip för detta) Spawn-fanboy är det kul att team Capullo/McFarlane fortfarande kan leverera riktigt snygga grejer som inte luktar för mycket 90-tal.
Det mindre bra: Det finns egentligen inget dåligt med det här numret. Det är typiskt nystartsberättande där flera situationer och karaktärer etableras inför kommande nummer. Inga konstigheter, men kanske heller inget som man blir superpeppad av och bara känner att man MÅSTE läsa fortsättningen. Riktigt så bra är det inte, men det är inte heller på något sätt dåligt.
Slutsats: Bästa och snyggaste numret av Haunt än så länge. Ingen fullpoängare, men klart bättre än tidigare. Hoppas det fortsätter så här nu.
Manus: Robert Kirkman
Illustration: Greg Capullo
Tusch: Todd McFarlane
Förlag: Image
Betyg: 3++/5
