Arkiv för december 2010

Recensioner

Viktor Kasparssons Makabra Mysterier

torsdag 30 december, kl 22:39 av 6 kommentarer

viktor-kasparsson1De senaste åren har det kommit svenska serier i genrer som inte är så välrepresenterade i den svenska seriefloran såsom skräck (Love Hurts), fantasy (Mara från Ulthar) och ockulta detektiver (Mumiens blod). Till den senare genren får man definitivt räkna debutanten Dennis Gustafssons ockulte detektiv Viktor Kasparsson. Albumförlaget dvs Jonas Anderson har gjort ett storartat jobb med att ge ut franska serier och det är kul att nu få se en svensk serie utgiven. Viktor Kasparssons Makabra Mysterier utspelar sig i Skåne på 20- och 30-talet och handlar om Viktor Kasparssons kamp mot diverse otrevligheter i den uppfuckade skånska idyllen. Albumet består av fyra noveller betitlade God Jul herr Kasparsson, Främmande hamn, Vems rosor växer i ån och Flugornas herre. Albumförlagets prenumeranter fick tidigare i ett höst ett häfte med en kortkort historia om Viktor Kasparsson.

Jag gillar verkligen Viktor Kasparsson och hoppas verkligen att albumet bara är det första i en lång rad. Albumet lyckades skrämma mig (vilket iofs inte är så svårt, jag är sjukt lättskrämd) och bara det ska Gustafsson ha en eloge för. Gustafssons teckningar är bra och han lyckas fint med att skildra Skåne som det bör ha sett ut på 20-30-talen. Även atmosfärmässigt träffar han rätt tack vare ett överlag murrigt färgval som harmonierar fint med historierna. Bakgrunderna i framförallt Flugornas herre är utsökta i akvarell. Man får bara fragment av vem Viktor Kasparsson är och än mindre av de andra karaktärerna men det är uppenbart att det är så Gustafsson valt att presentera dem. Så långt bara en lovsång alltså. Om man ska vara petig så hade alla noveller mått bra av att vara lite längre och jag skulle helst läsa längre äventyr framöver. Kanske är det så att det här var vad Gustafsson gjort hittills och det som Albumförlaget därmed gav ut. Särskilt Främmande hamn hade mått bra av att vara länge och att Kasparsson hade gått till botten med mysteriet i högre grad. Ett annat problem är att det hoppas en hel del och bara två av de fyra novellerna är daterade i tid och det är även i övrigt lite rörigt vad gäller kontinuiteten. Gustafssom lämnar många lösa tråder som han behöver knyta ihop på ett bra sätt vad det lider för att det i kommande album ska bli en fungerande helhet. Gustafsson lyckas bra med dialogen och det finns onekligen mycket bra att bygga på här. Det lilla jag sett av Viktor Kasparssons Makabra Mysterier tidigare var bra men jag trodde inte att albumet skulle vara så här bra. En mycket positiv överraskning och ett bevis på vilka talanger som finns i Sverige bara de får chansen att bli utgivna. Dick Harrison har f.ö. skrivit ett bra förord.  Jag hoppas på ett nytt album nästa år, jag vill som sagt ha mycket mer. Det här var en kanonavslutning på serieåret. Åke Forslund har skrivit en bra recension av serien på sin blogg, läs den också. Men framförallt, köp och läs serien.

Illustration: Dennis Gustafsson
Förlag: Albumförlaget
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Messiah Complex TPB

torsdag 30 december, kl 10:52 av 3 kommentarer

messiah_complex2010 års sista inlägg blir för mig ett hopp bakåt i tiden. Jag borde egentligen fokusera mer på de nya serier jag ännu inte hunnit med i år, men ibland så poppar det upp något annat som vägrar släppa taget. I det här fallet så är det X-crossovern Messiah Complex som pockar efter uppmärksamhet, så jag tänkte att det nog är lika bra att jag passar på att skriva om det medan inspirationen finns där.

”Buuu, gamla nyheter” sitter du kanske och brölar nu medan du förbereder något bitskt att skriva i kommentarsfältet, men i och med att vi faktiskt knappt skrivit något alls om Messiah Complex, en crossover som sedan 2007 har haft konsekvenser för i princip alla mutanttitlar, så tycker jag att det är fullt logiskt att vi blickar tillbaka ett par år och kikar på vad mutanternas messiaskomplex egentligen hade att bjuda på. Messiah Complex är den första delen i en event-trilogi, där den andra delen var (den kritiserade) Messiah War, och som avslutades nu i somras med (den rosade) avslutningen Second Coming. Volymen som jag recenserar här är en TPB spå 352 sidor som samlar X-Men Messiah Complex one-shot, Uncanny X-Men #492-494, X-Men #205-207, New X-Men #44-46 och X-Factor #25-27. En klassisk crossover som löpte genom alla X-titlar med andra ord, och det är skönt med den här typen av samlingsalbum som buntar ihop alla viktiga nummer och presenterar allt i rätt ordning.

Handling: Marvel-eventet House of M (som är klart läsvärt) avslutas med en händelse som kallas M-Day, där Scarlet Witch utplånar i stort sett alla X-gener på hela planeten, vilket leder till att mutanter nu är en utdöende ras. Messiah Complex inleds med att den första mutanten sedan M-Day föds, och en desperat jakt på barnet inleds. Vissa vill rädda barnet, andra vill döda det, och en del verkar vara lite mitt emellan. Med i jakten finner vi X-Men, X-Factor, New X-Men, Cable och ett nybildat X-Force som ställs mot Mr Sinister och hans Marauders, Magnetos forna Acolytes, fanatiska Purifiers, mutantätaren Predator X och cyborgerna Reavers. Det är med andra ord som upplagt för att någon ska bli skjuten i huvudet *hint hint*.

Fortsätt läsa Messiah Complex TPB

Manus: Ed Brubaker, Mike Carey, Craig Kyle, Chris Yost, Peter David
Illustration: Marc Silvestri, Billy Tan, Chris Bachalo, Humberto Ramos, Scot Eaton
Förlag: Marvel
Betyg: 4/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Pippi flyttar in och andra serier

onsdag 29 december, kl 22:17 av 8 kommentarer

pippiNär jag satt och spanade efter böcker att ge syskonbarnen i julklapp hittade jag något som jag inte kände till sedan tidigare. Pippi Långstrump som serie! På bloggen här pratas ibland om dream teams i form av manusförfattare/tecknare. För Pippis del är uttrycket definitivt på sin plats och vilket dream team sedan: den fantastiska Astrid Lindgren och Ingrid Vang Nyman, en av mina absoluta favoriter bland barnboksillustratörer. Slå det DC och Marvel! Serierna skapades i slutet av femtiotalet för serietidningen Klumpe Dumpe. Pippi-serierna ges ut av Rabén & Sjögren och det finns tre samlingar, alla utgivna i år. I den första samlingen, Pippi flyttar in och andra serier, flyttar Pippi in i Villa Villerkulla, går på cirkus och leker skeppsbruten m.m. Eftersom dottern gillar Pippi fick det bli en extra julklapp.

Så hur klarar sig då dream teamet i seriernas värld? Rätt bra. Genom att serierna är korta har man fått skära ner varje Pippi-berättelse till ett minimum och därför blir det en t.o.m. mer slagkraftig Pippi än vanligt, man har helt enkelt behållit kärnan i det som gör Pippi så bra. Pippis up yours-attityd framträder än tydligare här än i böckerna. Därmed inte sagt att Pippi gör sig bättre i serieformat än bokformat för så är inte fallet. Av förklarliga skäl har Vang Nyman inte lagt samma möda på varje teckning i serien som i böckerna men de bär ändå hennes omisskännliga signum och det är gott nog. Den största bristen kommer sig av att de inblandade inte behärskar seriemediet. Bildberättandet är alltför hackigt för att det ska bli något flyt i läsningen. Man har inte anpassat texten efter serieformen utan gjort tvärtom. Sammantaget kan jag ändå rekommendera Pippi flyttar in och andra serier. Det är bra att serierna finns tillgängliga igen. Å dottern gillar serierna.

Manus: Astrid Lindgren
Illustration: Ingrid Vang Nyman
Förlag: Rabén & Sjögren
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Intervju

Shazams intervjuarkiv 2010

tisdag 28 december, kl 22:38 av 2 kommentarer

Vi har genomfört en hel del intervjuer under 2010 och en del kan ni lätt komma till via ikonerna vid sidan men det finns fler. Så för att underlätta för er läsare om ni missat någon så finns nedan länkar till alla intervjuer publicerade 2010:

1/1 Förläggaren Jonas Anderson, Albumförlaget.

6/2 Serieskaparen Niklas Asker.

11-12/2 Serieskaparen Jeff Lemire (del 1 och 2).

16/2 Förläggaren Lisa Wibom, Wibom Books.

23/2 Serieskaparen Per Demervall om hans teckningar till Melodifestivalen.

6/3 Manusförfattarinnan G Willow Wilson.

18/4 Serieskaparen Ola Skogäng.

22/4 Förläggaren/redaktören Olof Gustafsson, Serieplaneten/Serieblaskan.

30/4 Serieskaparen Lilli Carré.

6/5 Jeff Lemire om The Atom.

15/5 Serieskaparen Becky Cloonan.

2/9 Serieskaparen Johan Wanloo om Rock Manlyfist.

7/10 Fabian Göransson och Kim W Andersson om Johnossi Comics.

13/10 Dark Horse-redaktören och manusförfattaren Scott Allie.

4/11 Manusförfattaren Sylvain Runberg.

Skriv en kommentar
Recensioner

Thunderbolts: Cage

måndag 27 december, kl 22:44 av 5 kommentarer

songbird_cageMitt bland en hel del andra icke serierelaterade julklappar så fick jag av min sambo hardcover-utgåvan av Thunderbolts: Cage. Thunderbolts: Cage samlar Thunderbolts #144-147 samt en del av Enter the Heroic Age, och kretsar i korta drag kring vad som händer med Thunderbolts efter att Norman Osborns Dark Reign har grusats.

Handling: Norman Osborns tid som chef över H.A.M.M.E.R. och Thunderbolts är över, men Thunderbolts-initiativet kommer att rulla vidare, dock under nya former. Med superfängelset The Raft som bas har Luke Cage (a.k.a. Power Man) tackat ja till att axla ansvaret som Thunderbolts nya ledare, och hans första uppgift blir att rekrytera ett knippe nya medlemmar och att se till att de håller måttet. Dock är det inte fritt fram för Cage att välja och vraka bland fångarna på The Raft, utan blir mer eller mindre tvungen att köra med en laguppställning bestående av Moonstone, Songbird, Juggernaut, Crossbones, Ghost och en riktig högoddsare, nämligen träskmonstret Man-Thing.

Det bra: Jag har ju tidigare hyllat Warren Ellis version av Thunderbolts (5 av 5 både här och här), och hade väl svårt att tro att någon skulle kunna uppnå samma höjd som Ellis gjorde under de nummer han författade. Dock! Döm om min förvåning när Jeff Parker, en för mig helt obekant manusförfattare som kört Thunderbolts sedan #138, levererar något som är i princip lika bra som Ellis version av Thunderbolts, fast på ett helt annat sätt. Där Ellis Thunderbolts kretsade mycket kring Norman Osborn, psykisk ohälsa och svart humor så känns Parkers version mer som en actionladdad variant av fängelsedramat OZ där vi inte alls vet vem vi ska kunna lita på.

Med riktigt klassiska dunderboltar som Moonstone, Songbird, Mach V och Fixer (de två senare som handledare) så hade jag nog trott att det här skulle kunna kännas som en fortsättning på ett redan etablerat manér, men tack vare nykomlingarna Juggernaut, Crossbones, Man-Thing och inte minst Luke Cage med sin bestämda inställning till hela initiativet så känns allt nytt och fräscht. Angående nykomlingarna så tycker jag att alla har något unikt att tillföra till gruppen. Crossbones är en osympatisk mördare som ledningen hoppas ska fungera som ett avskräckande exempel för de andra, Juggernaut är som vanligt en stor buffel och träskvarelsen Man-Thing, som främst agerar transportmedel (bara tanken på det är ju genial), är ett oskrivet blad som ingen förstår sig på. Tillsammans så ger de Thunderbolts en helt ny gruppdynamik som är perfekt för den här nystarten. Det är även kul att Parker tar in U.S. Agent (som tydligen blivit lemlästad av Osborns Thunderbolts under Siege) som ny chef över The Raft, och det känns som att det finns en intressant sidohandling på gång där.

Sist men definitivt inte minst så utgör illustratören Kev Walker tillsammans med färgläggläggaren Laura Martin ett perfekt visuellt teamför den här titeln. Det hade troligtvis varit lätt att låta Thunderbolts vara en mörk och murrig serie i och med de karaktärer som är med, men den rena och ljusa stil som teamet kör med här tycker jag funkar som en perfekt inramning och kontrast till Jeff Parkers story.

Det mindre bra: Det finns egentligen inget mindre bra med Thunderbolts: Cage. Kanske skulle det kunna vara att det inte dyker upp någon egentlig skurk eller stark huvudhandling genom de här numren, men för min del gör det ingenting. Parker fokuserar istället på sina karaktärer och på en redig setup, vilket jag tycker är viktigare än att dyka rakt in i ett nytt äventyr.

Slutsats: Thunderbolts: Cage är inte bara ett perfekt läge att hoppa på den här serien, utan även en i princip felfri superhjälteserie som borde läsas av alla. Det är snyggt, smart och kul i ett perfekt tempo.

ThunderboltsMach V, Songbird, Ghost, Crossbones, Juggernaut och Moonstone.

Manus: Jeff Parker
Illustration: Kev Walker
Färgläggning: Laura Martin
Förlag: Marvel
Betyg: 5/5
Skriv en kommentar
Krönikor och åsikter

Shazams årskrönika 2010, del 5

måndag 27 december, kl 15:00 av 1 kommentar

2010 har på många sätt varit ett roligt och händelserikt år för Shazam, inte minst tack vare utmärkelsen i Stora Kulturbloggpriset (knappast undgått någon här…), men också för SPX som jag besökte för första gången i år och rapporterade ifrån tillsammans med Ferdinand och Rikard. Det blev en av årets riktiga höjdpunkter med många trevliga möten i dagarna två. Jag hoppas verkligen på ett återseende under nästa år.

Så hur har serieåret 2010 varit för min del? Tja, Jonas skrev i sin årskrönika att han var lite besviken på året som gått och saknat de riktigt stora läsupplevelserna medan Henrik Ö var väldigt nöjd med sitt serieår. Min summering av serieåret 2010 hamnar någonstans mitt emellan. Nivån överlag på serierna under året har varit riktigt bra dock endast med en handfull riktigt stora läsupplevelser. Men innan jag fortsätter med att gå igenom år 2010 mer i detalj så måste jag passa på att tacka mina Shazam-kollegor vars tips till stor del fått mig att vidga mina vyer under året och fått upp ögonen för andra serier än rena superhjältediton.

Bästa enskilda nummer: Svårt att utse någon riktig vinnare här, men valet faller på Batgirl #6, där nuvarande Batgirl Stephanie Brown teamar up med Robin och kemin och kontrasterna mellan dessa två karaktärer gör det här till ett riktigt bra, och framför allt underhållande, nummer. Just Batgirl har varit en av årets stora positiva överraskningar och författaren Bryan Miller har verkligen hittat en egen nisch för tidningen som just nu är en av de bästa och mest underhållande serierna från DC.

Runner-up blir första numret av Jonathan Hickmans S.H.I.E.L.D. som introducerade oss till en ny och minst sagt episk variant av Marvels superspionorganisation.

brightestday3Bästa ongoing: Lägstanivån på ongoings har varit förvånansvärt hög hos många serier under året. Batman & Robin, Avengers Academy, Batgirl, Invincible Iron Man bara för att nämna några. Fast den som har gjort störst intryck på mig under året är Brightest Day. Senast DC försökte med ett liknande format var horribelt usla Countdown to Final Crisis som jag råder alla hålla sig på mils avstånd ifrån. Tydligen lärde sig DC sin läxa och skapade något av ett dreamteam för Brightest Day i form av Geoff Johns och Peter Tomasi tillsammans med illustratörerna Ivan Reis, Patrick Gleason, Ardian Syaf, Joe Prado och Scott Clark. Resultatet är en fantastisk serie som jag hoppas kommer att hålla hela vägen fram till slutet någon gång i mars nästa år.

Innan vi fortsätter in på nästa kategori så vill jag bara passa på att nämna Warren Ellis Supergod som trots det massiva pseudo-vetenskapliga snacket och de enorma förseningarna mellan numren (allvarligt, varför händer det på i stort sett varenda serie som Ellis jobbar med..?) så har Supergod varit en riktigt bra och spännande serie.

Bästa serieförfattare: Förra året blev Geoff Johns min favorit och han skulle mycket väl kunna ha blivit det i år också. Men i år faller lotten nog ändå på Grant Morrison. Mycket tack vare hans arbete med Batman i olika titlar under året, inte minst Batman & Robin som lyckats med konststycket att få till en dynamisk duo (Dick och Damian) som i många avseenden faktiskt är både bättre och intressantare än originalet (Bruce och Dick).

flash1Bästa illustratör: Från min favorit förra året, Simone Bianchi, har det varit underligt tyst under hela året (tror inte jag har sett en enda tidning som han arbetat med i år). Därför så är det dags att kröna en ny favorit och det blir Francis Manapul som för tillfället gör ett lysande arbete med att illustrera The Flash. Men han har också arbetat med Adventure Comics och Blackest Night: The Flash under året och hela tiden hållit en mycket hög nivå och dessutom med en högst personlig stil som jag gillar skarpt.

Vad har varit sämst 2010: Jag börjar bli allvarligt trött på alla dessa vampyrer i serierna vid det här laget, särskilt hos Marvel. Ultimate Comics-serierna har mer eller mindre blivit dränkta av dessa blodsdrickare, och nästan lika illa har det varit med X-Men. Visst, jag har egentligen inget emot lite vampyrer (om det görs med lite stil, vilket det oftast inte har gjorts) med det här är ju löjligt!  Och allt detta är Twilights fel!

Att se fram emot 2011: Det finns mycket att se fram emot under nästa år, inte minst på vita duken där vi har två Marvel-rullar att se fram emot: Captain America: The First Avenger och Thor. Just Thor är jag väldigt peppad inför och ser verkligen fram emot. Detsamma gäller kommande Green Lantern-rullen som också kommer under året. Jag hoppas på lite ordentligt rymdaction med kraftringar!

Seriemässigt då? Vad har vi att se fram emot där under nästa år? Tja, när det gäller den svenska marknaden så ser jag väldigt mycket fram emot Ola Skogängs tredje album om Theos och hans okulta kurriositeter som fått titeln I dödsskuggans dal. Lika mycket ser jag fram emot det första av fem(?) samlingsalbum av Peter Madsens Valhall som precis som I dödsskuggans dal kommer ut i april.

På andra sidan pölen så händer det också mycket under nästa år. Mest ser jag fram emot slutet på Brightest Day och hoppas att den kan avsluta lika starkt som serien har varit hittills. Annars så är det nog DC:s något mystiska Flash-historia Flashpoint som jag ser mest nyfiket på. DC har varit underligt tysta med detaljer kring denna story så det ska bli spännande att se vad de har för planer för sin snabbfotade hjältar. Spännande ska det också bli läsa Marvels Age of X.

Som ni ser så finns det mycket spännande att se fram emot under 2011. Gott Nytt År på er alla!

Skriv en kommentar
Recensioner

Serier på biblioteket – Allt du vill veta om serier du inte visste fanns

måndag 27 december, kl 13:28 av 1 kommentar

serier1Härom veckan släpptes Daniel Gustavssons bok Serier på biblioteket – Allt du vill veta om serier du inte visste fanns av BTJ Förlag. Daniel Gustavsson är bibliotekarie med passion för serier och driver bloggen Seriebibliotekarien samt att han också skriver en del för Serieblaskan. Att Daniel Gustavsson är just bibliotekarie märks ganska väl i Serier på biblioteket. Inte minst på grund av titeln, eftersom den i ganska stor utsträckning riktar sig till just bibliotekarier och lärare. Men detta betyder absolut inte att serieentusiaster och framför allt nya serieläsare kan hitta en hel del intressant och matnyttigt i boken, inte minst i alla de tips på serier som Daniel Gustavsson ger och som utgör merparten av Serier på biblioteket.

I bokens första del tar han upp sådant som vad en serie är något, vem som läser dem och hur man läser dem. Dessutom gör han en genomgång av olika genrer av serier och vad som karaktäriserar dem sam en kortare historik över seriernas utveckling i USA, Europa och Asien (främst då Japan). För serieentusiasten så är det här kapitlen kanske lite för grundläggande men ändå det är ändå bra skrivet även om det stundtals blir ganska kortfattat.

Så vidare man inte är helt ny till ämnet serier så är bokens andra del den verkliga kärna och där det finns mest att hämta i form av olika lästips. Daniel Gustavsson presenterar här tips på, i hans tycke, bra serier och som förtjänar sin plats på varje bibliotek (Sundsvalls bibliotek jag tittar på er…). Här finns serier som Sätt att se (Niklas Asker), Frances (Joanna Hellgren), Arkham Asylym (Grant Morrison) och The Walking Man (Jiro Taniguchi) för att nämna några exempel. Själv blev jag väldigt sugen på att leta rätt på Green Lantern: Borther’s Keeper av Judd Winick, en Green Lantern-historia som jag tror jag inte har hört talas om tidigare.

Den sista delen av boken är också den kortaste och innehåller mest tips på facklitteratur om serier, olika webbsidor som tar upp eller disskuterar serier på olika (ja, Shazam.se finns med här), samt en ordlista över olika vanligt förekommande termer i seriesammanhang, som t.ex. crossover och diverse manga-termer.
Som svensk faktabok om serier så får Daniel Gustavsson bok ses som bra, och ett lovvärt försök, men jag tycker det kunnat bli bättre om han istället hade hade riktat sig mer till den bredare allmänheten, utökat sidantalet något mer för att kunna få med mer historik om seriernas historia och en längre diskussion om serier som en fullkomligt naturligt del av litteraturen. Allt som allt så kan det inte bli annat än godkänt betyg till Daniel Gustavssons Serier på biblioteket.

Manus: Daniel Gustavsson
Förlag: BTJ Förlag
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Fantomen #1/2011

söndag 26 december, kl 22:32 av 0 kommentarer

fantomen-1-2011Det har blivit lite si och så med recenserandet av Fantomen. Jag har oftast inte läst det senaste numret när nästa kommer. Detta eftersom jag oftast har något intressantare i läshögen. Äventyret i #1/2011  är dock fortsättningen på Skeppsgossen & prinsessan i #22/2010, ett äventyr som var det bästa jag läst på år och dar. Kapten Walkers söner handlar om den förste Fantomen och hans fars sökande efter den förste Fantomens äldre bror som prinsessan Abeyras bror Guarocuya räddat undan den grymme spanjoren Hierro. Hasse Lindahls teckningar är givetvis lysande även i Kapten Walkers söner men Janne Lundströms manus är inte lika engagerande som i Skeppsgossen & prinsessan. Det beror dels på att händelserna inte är lika dramatiska även om också detta äventyr har sin beskärda del av tragik. Det huvudsakliga problemet är att det är så mycket som skildras på de 31 sidorna att det blir väl hafsigt, Lundström springer igenom händelser som hade behövt få ta mer plats. Det är så mycket som händer under så lång tid att Lundström hade behövt flera äventyr för att skildra händelseförloppet. Problemet fanns även i Skeppsgossen & prinsessan men det blir mer påtagligt här. Med detta sagt ska det sägas att även Kapten Walkers söner är ett riktigt bra äventyr om än inte i nivå med det förra, det innehåller dock i gengäld en twist på slutet.

Jerome K. Bloche blir indragen i ett beställningsmord i första delen av Ett kyligt mottagande. Albumet känns modernare än tidigare delar vilket beror på att det publicerades i Frankrike så sent som 2006. Den förvirrade Jerome är däremot sig lik och han håller fortfarande ihop med Babette. En ung kvinna vill anlita honom för att mörda en äldre man och Jerome slänger då ut henne, först därefter inser han att han kanske borde kollat vem han skulle mörda eftersom det uppenbarligen rörde sig om ett missförstånd från kvinnans sida. Han får därför verkligen använda sin små grå för att hitta igen kvinnan och mannen hon anlitar. Första delen är enbart en uppbyggnad inför fortsättningen och så långt är det inte ett av de bättre albumen men upplösningen kan nog blir rafflande och det finns ett antal frågtecken att räta ut.

Tredje och sista delen av Lee Falk och Sy Barrys Djurhandlaren om hur en skrupelfri djurhandlare tillfångatagit Hzz familj är ett exempel på ett stentrist 80-tals äventyr av duon och närmast plågsamt trist. Ett slöseri med papper. Herman Hedning är sådär men det är lite kul hur Hermans handsvett fräter söner en Uphone 4.

Förlag: Egmont Kärnan
Betyg: 4-/5
Skriv en kommentar
Allmänt

God Jul!

fredag 24 december, kl 10:10 av 3 kommentarer

chaland-noelRedaktionen önskar alla läsare en riktigt god jul!

Skriv en kommentar
Recensioner

The Green Hornet Year One, volume 1: The Sting of Justice

torsdag 23 december, kl 08:17 av 0 kommentarer

green-hornet-year-one-vol-1Green Hornet är en av de ursprungliga pulphjältarna och i år har Dynamite storsatsat på karaktären med anledning av Green Hornet-filmen som iofs verkar rätt usel. Kevin Smith (Clerks och diverse serier) står för huvudtiteln Green Hornet. Utöver den finns även Kato: Not My Father´s Daughter och Kato Origins. Den senare utgår från den Green Hornet titel jag fastnat för, The Green Hornet Year One. Matt Wagner (Madame Xanadu, Grendel m fl) står för manus och Aaron Campbell för teckningarna och Fransesco Francavilla för färgläggningen. De första sex nummerna har samlats i en tpb med titeln The Sting of Justice. Year One handlar förstås om hur Green Hornet och Kato träffas och sedermera bildar en brottsbekämpande duo och tar sig an den lokale maffabossen Skid Caruso i 30-talets Chicago.

Pulphjälte + 30-tal= Något jag borde borde digga. Men så är det inte riktigt. Wagners manus är bra främst då det handlar om Kato (Hayashi Kato) och hur hans vägar kom att korsas med Green Hornet (Britt Reid) men när det handlar om 30-tal är det alltför mycket av dussinaction. Dialogen är sådär överlag och är ofta väl styltig. Men även om manuset har sina brister så är det en bra grundhistoria men Wagner hade gärna fått ägna mer tid åt hur de träffades och vad som hände dem innan dess, förhoppningsvis återkommer han till det i kommande volymer. Det största problemet är att Wagner inte lyckas göra vare sig Britt Reid eller Hayashi Kato till intressanta karaktärer. Teckningarna och färgläggningen är inte alls så bra som jag trott. Campbell sköter actionscenerna hyggligt men t.ex. så tittar personer åt ett annat håll än de rimligen borde, teckningarna får mig mest att tänka på Incognito och hur mycket bättre Sean Phillips teckningar är. Francavillas färgläggning är tyvärr inte alls bra, färgvalen är konstiga och harmonierar varken med tidsepoken eller miljöerna som skildras. Färgläggningen känns som ett hafsverk. Jag är tveksam till om jag kommer att läsa fortsättningen av The Green Hornet Year One eftersom serien saknar sting.

Manus: Matt Wagner
Illustration: Aaron Campbell
Färgläggning: Francesco Francavilla
Förlag: Dynamite Entertainment
Betyg: 2+/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

  • Laddar...