Christopher Nolan, troligtvis mest känd som mannen som återupplivade Batman, rapporteras officiellt vara regissören producenten av en kommande remake av Superman. Min spontana reaktion är helt klar positiv, men vad tycker du, och finns det någon Superman-story du gärna skulle se ligga till grund för en ny filmatisering?
Mer om detta samt intervju med Nolan hos Newsarama.
Efter flertalet långdragna förseningar så är Geoff Johns och Ethan Van Scivers revival av Flash i och med nummer 6 slut. Äntligen. Den här serien har helt klart inte varit riktad till mig. Jag har ingen tidigare relation till Flash eller det (förvånansvärt) stora antal speedsters som uppenbarligen rusar runt lite här och var hos DC, och jag är lite på det oklara kring vilket syfte Flash: Rebirth är tänkt att ha. Om syftet har varit att introducera Flash för nytillkomna läsare så skulle jag nog vilja kalla det för ett misslyckande, för om du frågar mig så har det här varken varit särskilt intressant eller spännande för mig som nykomling. Dock, om syftet varit att återuppliva en klassisk karaktär och att skapa en nytändning för alla supersnabba män, kvinnor och barn hos DC så kanske det har funkat hur bra som helst, men det är inte jag rätt person att bedöma. Hur som helst, Flash funkar helt enkelt inte för mig. Jag hade förhoppningen att Geoff Johns precis som i Green Lantern: Rebirth skulle få mig att välja läsa precis allt av Flash i och med den här serien, men jag blir snarare avskräckt.
För det första så lyckas jag aldrig engagera mig i det massiva utbudet av speedsters. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag tycker att i princip alla känns trista. Troligen så kan det bero på att jag inte sedan tidigare är insatt i alla släktskap och familjerelationer dem emellan, men jag tror även att det hänger på att alla för mig känns så lika. De har mer eller mindre fåniga dräkter (gammel-Flash med den bevingade potthjälmen kan jag bara inte vänja mig vid) och springer mer eller mindre supersnabbt, men i det stora hela så känns alla, tyvärr, rätt ointressanta.
Fortsätt läsa Flash: Rebirth#6
Tionde numret av New Mutants är ett klassiskt mellannummer. I princip så skulle man helt kunna hoppa över det här numret utan att märka att man missat något. Det är i sig inte ett fruktansvärt trist nummer, men det händer å andra sidan egentligen ingenting alls. New Mutants åker till Japans kust och käbblar med ett gäng mutanter från The Savage Land medan Cyclops och Emma Frost pratar hemma på Utopia. Slut.
Zeb Wells manus känns för mig lite utstressat, och detsamma gäller för tecknandet, som här är uppdelat mellan två team. Delen i Japan görs av Paul Davidson, som precis som i förra numret gör en stabil insats. Davidson gör dock dödssynden att återanvända en illustration på två olika paneler. Att ens försöka tro att jag som nitisk serieläsare inte direkt reagerar på att en spegelvänd dublett av en ruta från en tidigare sida dyker upp igen känns för mig både slappt och fräckt. Kanske har Davidson varit under extrem tidspress i det här numret, men om så är fallet hade det varit bättre om han hoppat över den panelen helt och hållet. Sidorna från Utopia görs av bröderna(?) Alvero och David Lopez, som gör helt ok dialogscener, även om de då och då kanske känns lite väl platta och statiska.
Som sagt så känns det här numret rätt mycket som en paus i väntan på den riktiga handlingen, och det finns egentligen inte så mycket mer att säga om det, men jag hoppas att allt kommer att få betydligt mer fart med den (förhoppningsvis) svavelosande story som inleddes i föregående nummer.
Femte numet av Haunt är det avslutande numret i seriens första arc, men för min del känns det mer som en teaser inför kommande nummer än en spännande final. Genom de första numren har det funnits en hel massa mer eller mindre spännande frågetecken, men istället för att ge några svar så verkar det här numret främst pusha för att vi ska fortsätta köpa Haunt för att (förhoppningsvis) kunna få mer svar i kommande nummer. För att vara sista numret i Haunts första arc så är det här faktiskt rätt så tamt. Jag hade hoppats att de skulle fläsks på ordentligt med action här, och att vi skulle få veta mer om Haunts ursprung, men det är som sagt snarare så att det här är ett avslut som ger fler frågor än svar. Även här kan jag tycka att det känns lite slappt, och lite som att Robert Kirkman och Todd McFarlane litar på att deras status som stjärnkreatörer räcker för att folk ska fortsätta köpa deras tidning. Till viss del är det säkert också så, men jag tror (och hoppas) att det inte är något som hållet i det långa loppet. En annan rätt negativ sak i det här numret är att Ryan Ottley och McFarlane slarvar rätt hårt med tecknandet i det här numret, och i en del paneler så känns det både stressat och oengagerat. Trist, särskilt med tanke på att det visuella varit en av de huvudsakliga anledningarna till varför jag läst den här serien. Från och med #6 så kommer dock Ryan Ottley att hoppa av Haunt för att fokusera helt på tecknandet av Invincible, så framöver så är det Greg Capullo, som tidigare ansvarat för layoutandet, som tar över illustrerandet. Kan nog bli riktigt bra, jag har gillat Capullo ända sedan han började teckna Spawn i mitten av 90-talet.
Nackdelarna till trots så tycker jag ändå fortfarande att Haunt är en helt ok och underhållande actionserie. Relationen mellan bröderna Kilgore har hela tiden varit intressant och kan säkert komma att växa och leda till oanade konflikter även framöver, och hela grejen med Haunts än så länge okända ursprung och syfte känns spännande. Det finns en potential i konceptet som drömteamet inte riktigt lyckas nå upp till än, men jag hänger kvar i åtminstone en arc till med förhoppning att de hittar rätt i kommande nummer. Haunt har för mig känts lite som Iron Maiden. Det är okomplicerat, rätt omodernt och lite töntigt, men samtidigt så kan jag inte låta bli att ryckas med och gilla det ändå.
I’m waiting in my cold cell, when the bell begins to chime.
Reflecting on my past life and it doesn’t have much time.
‘Cause at 5 o’clock they take me to the Gallows Pole,
The sands of time for me are running low…
Dags för näst sista numret av Dark X-Men, som fortsätter att vara en förvånansvärt underhållande uppstickare mitt i alla maffiga Siege-event och tillhörande tie-ins. Dark X-Men knyter i och för sig i allra högsta grad an till Dark Reign och Utopia/Exodus, men gör det på ett sådant smidigt sätt att serien egentligen kan läsas helt utan djupare kunskap om vad som sker i övriga Marvel-titlar. Paul Cornell gör helt enkelt ett riktigt bra jobb med att hålla sig inom Marvels kontinuitetsramar, men inom dem så lyckas han få ihop något eget som står väldigt väl på egna ben. Utöver det så lyckas Dark X-Men även med att vara både en smart och rolig serie utan att för den delen kännas komplex eller flamsig, så klart plus i kanten för den sköna balans som Cornell genomgående hållit i den här titeln. När Cornell är färdig med den här serien efter nästa nummer så ska jag definitivt hålla utkik efter vad han tar sig för framöver.
Storymässigt så ligger fokus precis som i nummer 3 främst på konflikten mellan Norman Osborn och Nate Grey/X-Man, men i det här numret så lyckas Mystique, Mimic, Dark Beast och Omega inte längre undvika allt trubbel. Efter lite dividerande och funderande (och via en mental resa genom en gigantisk levande hjärna) så hamnar de istället ur askan i elden ansikte mot ansikte med en grönhudad karaktär som inte alls verkar ha några vänliga avsikter. Och det är inte Hulk vi snackar om. Och det är inte alls på det sätt som du kanske tror. Och hur ska det här sluta egentligen? I många serier av den här typen så brukar man ju kunna ha en föraning om vad som ska hända i sista numret och hur allt kommer att sluta, men inför sista numret av den här serien så har jag verkligen ingen aning om hur det kommer att gå för vare sig Osborn, X-Man eller för någon av medlemmarna i Dark X-Men. Spänningen är mer eller mindre olidlig, och jag hoppas verkligen att Cornell och Leonard Kirk (som fortfarande gör ett bra jobb) klarar av att ro det här överraskningsfyllda och spännande skeppet i hamn.
Förra numret av Dark Avengers gjorde ett riktigt bra jobb med att etablera Sentry som en av de mer skrämmande karaktärerna inför Marvels pågående Siege-event (två nummer av fyra finns ute nu), men när Sentry-temat nu fortsätter så tycker jag att det tappas en hel del i tempo. Konflikten mellan Robert Reynolds och hans nattsvarta alter ego The Void fortsätter här, men förutom att det sprängs lite bilar och byggnader i New York så händer det egentligen inget nytt efter allt det vi fick veta i förra numret. Känns lite grann som utfyllnad, även om det säkert är så att Brian Michael Bendis siktar på att göra Sentry ÄNNU läskigare och ÄNNU ondare. Det är dock en visuell fröjd att se hur Mike Deodato Jr trots Sentrys guldtrikåer och tjusiga långa hår ändå lyckas framställa honom som något riktigt hotfullt och genomont. För de som gillar Deodato kan jag berätta att han även efter Dark Avengers kommer att fortsätta få teckna Avengers, fast då i nya titeln Secret Avengers, även den författad av Bendis Ed Brubaker.
Något som är desto bättre än Sentry-biten i det här numret är hur Bendis hanterar Norman Osborn. Utöver att Osborn blir mer och mer psykiskt pressad så planerar han här även för första gången sedan Dark Avengers drog igång något riktigt otäckt. I tidigare nummer så har Osborn mer framstått som en makthungrande, hårdhänt och desperat person med eskalerande psykiska besvär, men här accelererar han inom loppet av några bildrutor till att bli en utstuderat ondsint mördare. Det är ett obehagligt ögonblick, men även rätt väntat i och med att vi med stor säkerhet redan nu vet att Siege är slutet för Osborn och hans Dark Avengers. Läge alltså att göra honom till en äkta superskurk nu så att han kan få riktigt mycket välförtjänt spö i finalen. Överlag så är Dark Avengers #14 ett helt ok nummer som bjuder på en del små guldkorn, men i det här skedet av serien så hade jag gärna sett mer fokus på själva teamet än på mest bara Osborn och Sentry.
Via Feber.se kommer idag nyheten att Joss Whedon (Buffy the Vampire Slayer, Astonishing X-Men med mera) och Morgan Spurlock (från bland annat Super Size Me) söker personer som de ska följa och dokumentera under de tre månader som leder upp till den amerikanska serie/film/spel-mässan Comic-Con. Känns rätt upplagt för en hel del skämt om nördar, och lite lyteskomik blir säkert svårt att undvika, men det kan säkert komma att bli riktigt bra och underhållande också.
Via CBR kommer nyheten att Marvel under 2010 kommer att ändra upplägget kring de titlar som går under epitetet Astonishing. Från och med maj så kommer alla Astonishing-titlar att fungera som miniserier med syfte att tilltala både nytillkomna och gamla läsare. Det kommer med andra ord att vara fristående berättelser som även är kopplade till Marvels pågående kontinuitet, och det verkar bli nya kreativa team för varje miniserie.
Först ut i det här nya upplägget blir Warren Ellis och Kaare Andrews med Astonishing X-Men: Xenogenesis, en miniserie i tre delar, och efter det följer Jason Aaron och Adam Kubert som gör Astonishing Spider-Man/Wolverine i sex nummer. Tycker det låter som ett intressant upplägg där gästspelande kreatörer får chansen att göra bra grejer hos Marvel under relativt stor frihet. Kan nog komma att funka riktigt bra. Vad tror du?
Edit: Och kanske en ännu större nyhet: Visst är det den gamla klassiska Beast vi ser på bilden nedan!?
Ultimate Comics: Enemy är en ny miniserie i fyra delar som utspelar sig i Marvels Ultimate-universa. Författaren Jeph oeb vände under 2009 mer eller mindre upp och ned på hela Ultimate-universat med sitt kritikerbespottade event Ultimatum, där Magneto var nära att förgöra hela jorden och en hel drös med hjältar och skurkar fick sätta livet till. Själv har jag inte läst Ultimatum och kan därför inte uttala mig om det var så katastrofalt dåligt som många säger, men oavsett om det var bra eller inte så påverkade Ultimatum alla Ultimate-karaktärer på ett eller annat sätt. Man kan väl summera det med att miljontals människor och flera superhjältar strök med, mutanter ses nu som det allra sämsta som finns och världen är i allmännhet en otryggare plats att leva på. Med detta som utgångspunkt så introducerar Brian Michael Bendis (som verkar göra drygt tusen serier samtidigt just nu) miniserien Enemy, som av namnet av döma inte direkt kommer att göra det lättare för de som överlevde Ultimatum.
Jag själv kan inte riktigt lÃ¥ta bli att jämföra Enemy med Bendis pÃ¥gÃ¥ende event Siege. Rent handlingsmässigt sÃ¥ är Siege och Enemy rätt sÃ¥ olika, där Siege är ett avslut och Enemy (troligtvis) är ett startskott, men det känns lite som om att Bendis inspirerats lite av sig själv när han gjort Enemy. I Siege har vi en grundpremiss – Norman Osborn attackerar AsgÃ¥rd – där vi fÃ¥r följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. PÃ¥ samma sätt har vi i Enemy en grundpremiss – NÃ¥got gigantiskt attackerar och spränger New York – och vi fÃ¥r även här följa ett urval av karaktärer och se hur de drabbas av detta. Det är olika men ändÃ¥ lika, och i jämförelse med Siege sÃ¥ lyckas första numret av Enemy tyvärr inte riktigt nÃ¥ upp till samma maffiga och högoktaniga nivÃ¥ som Siege. Enemy är dock inte pÃ¥ nÃ¥got sätt en dÃ¥lig serie. Bendis mÃ¥lar upp ett intressant scenario där vi fÃ¥r se hur Spider-Woman, delar av ett splittrat Fantastic Four och Nick Fury drabbas av de vÃ¥ldsamma attackerrna mot New York, och Rafa Sandoval gör ett riktigt bra jobb med att illustrera riktigt feta actionscener. När det kommer till själva handlingen sÃ¥ blev det ju lite hullabaloo kring det här med att spoila eller inte spoila storyn i ett av mina tidigare inlägg, men för det här numret är det inte mycket att snacka om, för det finns verkligen inga spoilers att komma med. NÃ¥got eller nÃ¥gon (med jättetentakler!) trashar stora delar av New York, och vissa platser och personer verkar vara hÃ¥rdare drabbade än andra. Det är allt vi fÃ¥r veta här, varken mer eller mindre. Sammanfattningsvis sÃ¥ bjuder Ultimate Comics: Enemy #1 pÃ¥ storskalig action och en nästan teaser-liknande inledande story, och jag gillar det, men jag hoppas att de skruvar upp bÃ¥de temperaturen och volymen ytterligare till nästa nummer.
Christine brukar, helt utan faktiska bevis, kalla sig Sveriges största Daredevil-fan. Hon bloggar sedan 2007 på The Other Murdock Papers som är tillägnad just serievärldens mest kända blinda superhjälte och bidrar även sedan februari 2010 regelbundet till The Weekly Crisis. Serier kom hon först i kontakt med som liten då det, förutom självklara val som Bamse och Kalle Anka, även blev en del Superman och Spider-Man. I vuxen ålder återvände intresset och Christine bär idag nördstämpeln med stolthet.
De flesta av oss har våra självklara favoriter bland serieskaparna. Det är ju en särskild ton, känsla och bilduttryck man är ute efter och en bra författare kan göra underverk med nästan vilken bortglömd och skamfilad karaktär som helst på samma sätt som fel person på fel bok kan skapa en närmast oläsbar soppa av ett grundkoncept som verkade stabilt. Sedan har vi ju de serieläsare som kan svälja de mesta bara det är vackert att se på. Jag har förstås mina egna favoriter men jag tillhör även den, kanske något mindre, skara som så helt kärat ner mig i en karaktär att tanken på att överge honom inte finns på kartan. Jag kommer förmodligen att läsa Daredevil tills jag dör eller tills serien inte längre ges ut.
Samtidigt vill man ju sÃ¥ gärna kunna köpa en serie med glädje snarare än av lojalitetsskäl och därför kändes det minst sagt nervöst när Ed Brubaker och Michael Lark drog sig tillbaka efter drygt tre Ã¥rs trogen och högkvalitativ tjänst hos ”mannen utan fruktan”. Deras sista nummer blev jubileumsnummret 500 och de lyckades verkligen höja sig ett snäpp lagom tills det var dags att lämna över stafettpinnen till Andy Diggle och Roberto de la Torre. Nu har det nya teamet avslutat sitt första kapitel och det är dags att se tillbaka pÃ¥ hur de tagit sig an uppgiften och vart huvudpersonen är pÃ¥ väg.
Designad och producerad av: 
© 2009 Shazam.se, Rättigheter till omslag och bildmaterial tillhör respektive förlag
