”Stina, du har arbetat med det här sen du var barn.” Så sa film- och teaterregissören Per Lindberg när han ringde till sin syster Stina Bergman. ”Skriva om, hitta på nya former, skriva tillsammans med andra.” Hela hennes liv hade hon skrivit, först som kreativt bollplank när det gällde skrivprocessen i maken Hjalmar Bergmans olika verk och efter hans död när hon bearbetat flera av hans pjäser till filmduken och senare som chef för SF:s manusavdelning under 1940-talet där hennes avtryck kom att bli vägledande när det gällde svensk film. I syskonen Anna Sofia och Elisa Rossholms fantastiska bok Änkan får vi lära känna kvinnan som var obrottsligt lojal gentemot sin make och stöttade honom i vått torrt och vars livsgärning visar att hon var en portalfigur inom svensk filmhistoria och verkligen inte levde i skuggan av Hjalmar Bergman.

I alla sina serieböcker har Elisa Rossholm tecknat finstämda porträtt av kvinnor genom historien, från bearbetningen av Victoria Benedictssons dagböcker i debuten Jag hör icke till något läger, Mary Wollstonecrafts fängslande reseskildringar av Skandinavien i Jag sträcker ut handen mot evigheten, systrarna Papins tragiska öde i Lammen från Le Mans och farmoderns livshistoria i Märit som sammanföll med det omvälvande 1900-talet. Tillsammans med systern Anna Sofia Rossholm, docent i filmvetenskap vid Stockholms universitet, är turen nu kommen till Stina Bergman som mest är känd genom maken, den stora svenska 1900-talsförfattaren och geniet Hjalmar Bergman, men boken Änkan utspelas efter hans tragiska död 1931 i fiktivt dagboksformat där Stina berättar om sin blomstrande karriär för maken samtidigt som hon gör allt i sin makt för att bevara hans historier och minnet av honom för eftervärlden.

I finstämda helsidesrutor får vi följa succéerna med hennes omarbetningar av makens pjäser till filmduken – såsom Swedenhielms, Dollar och Hans nåds testamente – men även mästerverket En kvinnas ansikte (med Ingrid Bergman i huvudrollen) från 1938. Historien blandas med makarnas gemensamma minnen, om de ljuva dagarna på Segelholmen där Hjalmar fann frid och bland annat skrev Markurells i Wadköping. Kärleken och saknaden efter maken, som ofta jämförs med en björn (”tung och lufsande, på fel plats och ändå hemma”) är ständigt närvarande och hon förlåter honom för allt, inte minst hans homosexuella eskapader som hon antingen väljer att blunda för eller bortförklarar. En enda gång i boken ber hon själv om förlåtelse när hon lämnat bort deras gemensamma brev till litteraturvetaren Linder, som skrev en omfattande och avslöjande biografi om Hjalmar, med ett uttryck av djupaste ånger: ”Ingen annan ska få berätta om vem du egentligen var”.

Änkan är i mina ögon ett mästerverk i biografigenren där vi kommer Stina Bergman så nära man någonsin kan och en bidragande orsak till detta är hur skickligt komponerad den är. Likt Stina själv, som var en mästare när det gällde tempo i ett manus och vilka delar i en litterär förlaga som passade på film, så har Anna Sofia och Elisa skapat ett mycket vackert, gripande och poetiskt porträtt med hjälp av torftigt arkivmaterial och olika dagboksanteckningar och skrifter. Rekommenderas av hela mitt seriehjärta!!!

Trackback-adress