Det har väl inte undgått någon att vi gillar Richard Sala här på Shazam-redaktionen. Och då man på sant nördgubbmanér ojat sig över att hans senaste serier (Cat Burglar Black, The Hidden) inte alls nått upp till samma höjder som tidigare alster kan det ju vara på plats att titta lite närmare på just Salas mästerverk, det som garanterade hans plats i seriekanon: The Chuckling Whatsit.
En whatsit är på engelska en pryttel man för tillfället glömt det rätta namnet på. I Salas serie refererar det till ett antal makabra små dockor tillverkade av den galne konstnären Emile Jarnac, varav en – den som spelar en central roll i intrigen – kan ge ifrån sig ett skrockande ljud. The Chuckling Whatsit helt enkelt.
Fortsätt läsa Moderna klassiker: The Chuckling Whatsit
Illustration: Richard Sala
Förlag: Fantagraphics
Betyg: 5/5
Efter 16 år av rättighetstvister har nyligen Grant Morrisons miniserie Flex Mentallo (1996) kommit ut i samlingsutgåva. Sällan har väl utropet ÄNTLIGEN! varit så välbefogat – det spelar i sammanhanget mindre roll att man kostat på en väldigt snygg hårdpärmsutgåva i storformat (med ny färgläggning av Peter Doherty), det stora är att man nu överhuvudtaget kan få tag på denna moderna klassiker utan att behöva jaga lösnummer i tvivelaktigt skick på eBay. Och nyutgåvan är också en fantastisk ursäkt för oss här på Shazam att presentera ett verk av giganten Grant Morrison i vår moderna klassiker-serie – man kunde valt bland många, från den uppmärksammade USA-debuten Batman: Arkham Asylum (står sig än idag) via Vertigo-klassikerna Doom Patrol, Animal Man och The Invisibles, till senare mästerverk som All-Star Superman och Batman: Incorporated. Men på många sätt står Flex Mentallo där som en muskulös Atlastyp (ha ha) i centrum av Morrisons seriegärning – i denna fyradelars miniserie hittar man många typiska Morrison-teman i frejdigt koncentrat, allt tecknat av Morrisons Glasgow-granne Frank Quitely på höjden av dennes förmåga. Jag läste nyligen om Morrison/Quitelys New X-Men och även om Quitelys illustrationer är geniala saknar de den närmast MAD-artade knasighet man ser hela tiden i Flex Mentallo.
DC har alltid tagit sig själva på lite större allvar än konkurrenten Marvel. Marvel har t ex under många år drivit med sig själva under rubriken What the…?! (en etikett som omfattat både en oregelbundet utgiven serie och en räcka kortare skämtserier och -teckningar som gått som utfyllnadsmaterial i andra Marveltidningar). What the…?!-tidningen samlade dessutom några av Marvels bästa kreatörer, som där kunde ta ut svängarna och parodiera sina egna skapelser – bland manusförfattarna genom åren märks t ex Stan Lee själv, John Byrne, Kurt Busiek, Peter David, Erik Larsen och Joe Quesada, för att bara nämna några. Något liknande har aldrig funnits hos DC (möjligen med undantag för Fred Hembecks små skämtstrippar som publicerades i diverse DC-tidningar i slutet av 70-talet – men så blev också Hembeck raskt överköpt till Marvel).
Kurt Busieks Astro City (1995-2010?) är berömd för två saker: dels de många kritikerhyllningarna och priserna (Eisner 1996, 1997, 1998, 1999, Harvey 1996, 1997, 1998, flera kategorier varje år, bl a Best New Series, Best Continuing Series och Best Writer), och dels de ständiga och långa förseningarna där fansen fick vänta längre både mellan enstaka nummer och mellan olika arcs. Närmar man sig serien idag är förseningarna såklart inte ett problem – den finns samlad i åtta TPBs med en nionde på väg, och det går också rykten om någon sorts deluxe-HC-utgåva vad det lider. Alla arcs är moderna klassiker i sig – det är inte svårt att se varför både Eisner- och Harveyjurysarna under andra halvan av 90-talet föll för Astro Citys speciella blandning av nytänk och nostalgi. Men eftersom jag tycker det är fusk att under rubriken ”Moderna klassiker” välja en hel serieproduktion (även om det i många fall är frestande) så har jag valt att fokusera på andra arcen, Confession, som också var den första längre sammanhållna historien i Astro City-universat. Först måste jag dock säga några ord om serien som helhet och vad som gör den speciell.
Här på Shazam fokuserar vi mest på superhjältar, så därför är det väl helt i sin ordning att vi som månadens moderna klassiker väljer berättelsen om en riktig superhjälte, nämligen Scrooge McDuck (eller Joakim von Anka, hans mer kända svenska namn). Don Rosas episkt plottriga kärleksförklaring till barndomens Carl Barks-serier kom ut första gången 1994, gav honom 
DC:s Vertigo-etikett har välförtjänt status som auteur-hem, mycket tack vare de högklassiga ongoings man publicerade under 90-talet: Neil Gaimans Sandman, Grant Morrisons Animal Man, Doom Patrol och Invisibles, Peter Milligans Shade the Changing Man, Jamie Delanos Hellblazer… (även om samtliga dessa titlar började ges ut av DC innan Vertigo-etiketten ens var påtänkt, och t ex Animal Man var avslutad redan 1990) Eftersom det ibland är lite si och så med återutgivningen är det lätt att glömma att Vertigo under mitten-slutet av 1990-talet också gav ut mängder med bra miniserier. En av dessa är Enigma, med manus av Peter Milligan och illustrationer av Duncan Fegredo (plus naturligtvis en härligt matt brungrå kolorering av Sherilyn van Valkenburgh) – veckans moderna klassiker.
Med åtta Eisners, fem Harveys och en hel hög andra priser i hyllan måste serieskaparen och då och då animatören 
Den stora semesterstiltjen inträdde för ett par månader sedan, men nu börjar jag jobba mig in i matchen igen (bl a inspirerad av ett besök på legendariska NY-seriebutiken Midtown Comics). Så här kommer mitt första bidrag till Shazams Moderna klassiker-serie: Brian Michael Bendis och Marc Andreykos true crime-mästerverk Torso.
