Intervju
G Willow Wilson är ett av de nya stjärnskotten pÃ¥ den amerikanska seriehimlen: född 1982, debuterade i seriesammanhang med serieromanen Cairo (recenserad pÃ¥ Shazam här) 2007. Ett Ã¥r senare började hennes Vertigo-ongoing Air (näst senaste numret recenserat pÃ¥ Shazam här) och hon skrev miniserien Vixen: Return of the Lion. Sen dess har uppdragen inte lÃ¥tit vänta pÃ¥ sig och Wilson har fler projekt i pipelinen för bÃ¥de DC och Marvel. Wilson konverterade till islam under studietiden i Boston och delar idag sin tid mellan USA och Egypten, där hon länge arbetade som frilansjournalist – hon mÃ¥ vara nykomling i seriesammanhang men är en rutinerad skribent och krönikör som bl a publicerats i Atlantic Monthly och New York Times Magazine. Som kvinnlig, vit, amerikansk muslim som dessutom skriver serier hamnar hon ‘utanför’ i alla möjliga sammanhang, nÃ¥got hon berättat om i en tidigare intervju. Shazam kontaktade henne för en intervju om Cairo, Air och hur hon ser pÃ¥ sitt serieförfattande.
Hej Willow och välkommen till Shazam! Hur blev Cairo till? Varifrån kom inspirationen?
Första gången jag satte min fot i Kairo kände jag att jag hittat hem, kreativt sett. Det tog mig ungefär 24 timmar att skriva ned grundhistorien i Cairo. Det finns så många saker att upptäcka i Kairo och så många intressanta människor att det kändes självklart att skriva en serie om det.
Fortsätt läsa Shazam intervjuar: G Willow Wilson
Recensioner
Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.
Till absolut ingens förvÃ¥ning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom Ã¥tminstone sen Animal Man och Invisibles och framÃ¥t. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren pÃ¥ att blanda berättartrÃ¥dar och att driva en historia framÃ¥t genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonÃ¥ringen Joe Manson frÃ¥n det att han skjutsas till kyrkogÃ¥rden av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag frÃ¥n Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; sÃ¥ ocksÃ¥ här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller nÃ¥got annat?) pÃ¥ s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bÃ¥dadera?
Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2
Manus: Grant Morrison
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5
Recensioner
Här kommer en nördbekännelse: när jag hämtat upp mina serier från seriebutiken och kommit hem sorterar jag dem alltid för läsning. De jag är allra mest sugen på att läsa lägger jag nederst i högen och läser dem sist; de mindre angelägna serierna tar jag mig an först. För mig har det alltså uppstått ett högst personligt kvalitetsmått: ju längre ned i högen, desto bättre serie. Och de senaste månaderna, sen jag slutade tradewaita på Scalped och istället började köpa i lösnummer i och med #33 har tidningen alltid legat i botten av min hög, ohotad även av toppserier som Batman & Robin och Sweet Tooth.
Scalped #35 är ett bra hoppa-på-nummer eftersom det är en one-shot där inga av seriens huvud- eller bifigurer är med. Det gör inte numret på något vis sämre eftersom Aaron har producerat en tät och gripande serienovell med ett oväntat slut. Det som fördjupas i detta nummer av Scalped är snarare miljön: indianreservaten i Dakota Badlands och villkoren för dem som lever där. Tonen och läsartilltalet ligger nära Aarons Vietnamkrigsserie The Other Side (recenserad på Shazam här): huvudpersonerna är ett gammalt par på reservatet och vi får följa deras tankar parallellt men separat i paneler med olika textning. Ett beprövat grepp som faller väl ut i en historia som i stor utsträckning bygger på glappet mellan vad folk tänker och vad de faktiskt säger.
Fortsätt läsa Scalped #35
Manus: Jason Aaron
Illustration: Danijel Zezelj
Färgläggning: Giulia Brusco
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4/5
Recensioner
Älska steampunk! Fast det blir ju lite fel när det gäller superproduktive Warren Ellis senaste project, Captain Swing and the Electrical Pirates of Cindery Island (som jag hädanefter kommer att kalla Captain Swing kort och gott), för som Ellis själv pÃ¥pekar: ”It’s not steampunk, it’s electrical”.
Captain Swing är klassisk Ellis, blodgäggäckel-vÃ¥ldsamheterna börjar redan pÃ¥ en fet splash page pÃ¥ s 2, och sen tuffar det pÃ¥ med svordomar, sjövilda jaktscener och utspejsad retro-SF i skön förening. Det hela utspelar sig i ett alternativt 1830 där nÃ¥gon (möjligen titelns Captain Swing) hÃ¥ller pÃ¥ att mörda poliser pÃ¥ slibbigaste vis. Ellis kör med ett kul grepp för att introducera världen: dÃ¥ och dÃ¥ varvas seriesidorna med rena text-sidor (dock interpunkterade av stämningsfyllda tidstypiska illustrationer av oidentifierbara maskindelar) som förklarar fenomen i världen med torr historikerprosa. Fuskigt att sköta expositionen pÃ¥ det sättet kan man tycka men i Captain Swing funkar det över förväntan – särskilt eftersom den torra historikerprosan gradvis förvandlas till en distinkt berättarröst med en egen agenda. Snitsigt värre av Ellis och ännu ett uttryck för hans intresse för metafiktion.
Fortsätt läsa Captain Swing and the Electrical Pirates of Cindery Island #1
Manus: Warren Ellis
Illustration: Raulo Caceres
Förlag: Avatar
Betyg: 4/5
Krönikor och åsikter / Nyheter och tips
Shazam säger välkommen till Teresa Axner, serienörd och frilansskribent med mÃ¥nga talanger. Teresa bloggar om rollspel och populärkultur pÃ¥ sin egen blogg roleplayingissogay och om film och TV som en del av kollektivet Weird Science. Hennes texter ses bl a i Bang och Nöjesguiden och hennes röst hörs i P3 Kultur med jämna mellanrum (inte minst i dagens program om superhjältar – kolla länken!). För Shazams räkning gästbloggar Teresa om Marvels nya miniserie Girl Comics.
Nästa vecka släpps första delen av den tredelade antologin Girl Comics, där ett gäng av Marvels kvinnliga medarbetare visar vad de gÃ¥r för. Bidrar gör bland andra Colleen Coover, Ann Nocenti och Valerie D’Orazio – som är mest känd för sin serieblogg Occasional Superheroine, men även har författat Punisher Max: Butterfly, som snart kommer att finnas att köpa.
Namnet, som har blivit grundligt utskällt i nördbloggosfären, refererar förstÃ¥s till de romantiska ”flickserier” med samma namn som gavs ut av Marvel back in the day. InnehÃ¥llet i antologin ska inte vara specifikt kvinnoinriktat, tanken är snarare att skapa ett showcase för kvinnliga seriekreatörer och visa vilken bredd och djup som finns (och i processen charma grabbarna, som underförstÃ¥tt antas hysa alla möjliga idéer om vad kvinnor kan rita för serier). Johanna Draper Carlson pÃ¥ Comics Worth Reading formulerar tusen irriterade serieläsares känslor:
”If good comics don’t depend on gender, why draw so much attention to it? And why the horrendous gender bias in Marvel comics during the rest of the year? … I’ve seen over a decade of these projects, and once the company has gotten its hit of publicity, they go straight back to marketing to the superhero fanboy and hiring those who used to be such. Don’t give me an event, give me real changes in your hiring and employment practices and your publishing slate.”
Dock ska tilläggas att hon, liksom i stort sett alla andra som skrivit om Girl Comics, ämnar inhandla samlingen så fort den kommer ut i handeln eftersom den stjärnspäckade lineupen med lätthet trumfar alla principiella tvivel.
Girl Comics #1, #2 och #3 släpps 3:e mars, 7:e april respektive 5:e maj.
Nyheter och tips
Kommer ni ihÃ¥g vÃ¥r Jeff Lemire-intervju? Där Jeff sa att hans nästa projekt var en längre serieroman pÃ¥ Top Shelf? Well, nu har Top Shelf offentliggjort projektet: The Underwater Welder. LÃ¥ter som en helskön blandning av vardagsrealism, exotiska miljöer och lite skräck/SF med. Dessutom hintade ju Jeff i intervjun att det ocksÃ¥ skulle handla om faderskapets vÃ¥ndor, och som alla fans av Essex County vet är Lemire i sitt esse när han tar sig an smÃ¥skaliga, personliga familjedraman. Orkar vi vänta till 2012? Det tar tid att producera ett 250-sidors album… men om ni frÃ¥gar mej sÃ¥ är The Abyss-meets-Jeff-Lemire värt att vänta pÃ¥.
Nästa mÃ¥ste-köp (som vi dock inte behöver vänta längre än till maj pÃ¥) är Vertigo-serien I, Zombie. ”Gwen Eats Brains” är taglinen och konceptet är att Gwen arbetar pÃ¥ en ekologiskt driven kyrkogÃ¥rd (!) och försöker dölja att hon i själva verket är en zombie som mÃ¥ste äta en hjärna ungefär en gÃ¥ng i mÃ¥naden för att inte tappa förstÃ¥ndet helt. Lite förhandstittar frÃ¥n förra Ã¥rets Vertigo Halloween Special finns här. Författandet stÃ¥r rutinerade Chris Roberson för och serien tecknas av Mike Allred. Läs en intervju med Roberson om det hela här. Eftersom det handlar om zombies och allt som Mike Allred gör är automatiskt köpvärt sÃ¥ kommer jag definitivt lägga denna nya ongoing till min pull list.
Recensioner
Efter diverse tips av andra Shazam-skribenter har jag strököpt Matt Fractions The Invincible Iron Man (som är seriens fullständiga titel) – mest, mÃ¥ste jag erkänna, för de otroligt snygga omslagen av Salvador Larroca och Rian Hughes.
I nr 23 är vi framme vid del 4 av 5 i arcen ”Stark Disassembled”, och vi ser här kulmen pÃ¥ en mustasch-teamup som heter duga: ingen annan än Dr Strange försöker hjälpa Tony Stark ut ur den labyrint Tony byggt Ã¥t sig själv i sin egen hjärna (läs de tidigare delarna om du behöver förklaringar). Pepper Potts och Maria Hill gör en obehaglig upptäckt (skildrad av Fraction pÃ¥ ett förnämligt Ã¥terhÃ¥llet vis) och skurken Ghost kommer ännu ett steg närmare att slutföra sitt uppdrag (vems pÃ¥hitt är Ghost förresten – han dyker ju upp i nya Spider-Woman ocksÃ¥ – en cool skurk man gärna vill veta mer om).
Fortsätt läsa Iron Man #23
Manus: Matt Fraction
Illustration: Salvador Larroca
Färgläggning: Frank D'Armata
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Recensioner
Jag har tidigare nämnt DC:s Showcase-utgÃ¥vor av gamla serier. Showcase-utgÃ¥vorna av DC:s gamla flaggskepp Justice League of America är nu framme vid vol 4 vilket betyder Ã¥ren 1969-70. Klassiska historier av Gardner Fox och Denny O’Neill alltsÃ¥, företrädelsevis illustrerade av Mike Sekowsky och Dick Dillin (med än mer bemärkta omslagsillustratörer, bl a Neal Adams, Joe Kubert och Gil Kane). Precis den sortens historier som jag växte upp med i gamla Gigant m a o.
60-talets tidiga Justice League-serier bibehÃ¥ller trots allt en charmig lekfullhet med sina genomlöjliga intriger och verklighetsfrÃ¥nvända hjältar. Lekfullheten märks även visuellt i de funkiga skurkgallererna (gigantiska sjöstjärnor! robotarméer!) och SF-miljöerna (konstiga rymdskepp, idel främmande planeter) som Justice League rör sig i. Tyvärr har allt detta blivit tämligen trött och tungrott redan i slutet av 60-talet. Istället för att vara dÃ¥liga-men-charmiga är JLA-serierna i den här volymen mest dÃ¥liga rakt av, trots att volymen innehÃ¥ller ”klassiker” som Larry Lances (Dinah Lances a k a Black Canarys make alltsÃ¥) död under stjärnskurken Aquarius bowlingklotsvapen. Kontinuiteten hÃ¥ller sin förlamande hand (Jord Ett! Jord TvÃ¥! Hörde jag Jord Tre?) över de mÃ¥nga äventyren med Justice Society. Det som i seriens början kunde ursäktas med en klämkäck tidsanda känns ansträngt nÃ¥gra Ã¥r senare: en irriterande detalj är t ex hur hjältarna ständigt ”inte tror sina ögon” eller utbrister saker i stil med ”Men det är ju omöjligt!” när de konfronteras med nÃ¥got tokigt skurkpÃ¥hitt – trots att hjälteskaran själv innehÃ¥ller bra mycket omöjligheter (utomjordingar med vingar, människor som kan krympa o s v). Man tycker att superhjältar borde ha utvecklat en viss tolerans för konstigheter, men sÃ¥ icke JLA. Den charm som trots allt Ã¥terstÃ¥r ligger huvudsakligen i de valhänta men uppriktiga försöken att tackla samhällsproblem, som i äventyren ”The Coming of the Doomsters” och ”Come Slowly, Death, Come Slyly!” där JLA tacklar ett gäng utomjordingar vars specialitet är att förgöra världar medelst miljöförstöring. Jag ska villigt erkänna att den ironiska läsarten är svÃ¥r att hÃ¥lla stÃ¥ngen, men man fÃ¥r kanske trots allt tolka de här serierna i förhÃ¥llande till sin egen tid – och som sÃ¥dana är de kul tidsdokument över ett medium som tämligen motsträvigt närmar sig sin egen samtid.
Dessa senare volymer av JLA har åldrats med mindre värdighet än de tidigare. Endast för nostalgiker med tålamod inför lökig dialog.
Manus: Gardner Fox, Dennis O'Neill
Illustration: Mike Sekowsky, Dick Dillin
Tusch: George Roussos, Sid Greene, Joe Giella
Förlag: DC
Betyg: 2-/5
Recensioner
När nu Rikard uppmärksammat Brian Woods DMZ passar jag på att göra en dubbelrecension av ett annat Brian Wood-verk: i dagarna släpptes Demo Vol 2 #1, första delen av en sexdelars miniserie och en uppföljare till Brian Wood och Becky Cloonans stora genombrott Demo från 2003 (en 12-delars miniserie). Demo Vol 1 finns utgiven i billig mjukpärm-samlingsutgåva från Vertigo så man kan med fördel repetitionsläsa den innan man ger sig in på första numret av Demo Vol 2.
Konceptet med Demo är till synes enkelt: tonåringar med speciella krafter, lätt igenkännbart från de flesta inkarnationer av X-men. Varje nummer är en avslutad historia, en serienovell, övergripande handling och återkommande figurer saknas. Med denna utgångspunkt väver Wood och Cloonan en poetisk serie som egentligen inte alls handlar så mycket om superkrafter. I flera av numren förekommer ingen synbarlig superkraftexercis och läsaren får ofta gissa sig till vem det egentligen är som har superkrafter, vilken superkraft de i så fall har, eller om de ens har en superkraft överhuvudtaget. Det centrala i serien är i själva verket valsituationer: något inträffar och en person ges chansen/utsätts för risken att förändra sitt liv på något sätt, till det bättre såväl som till det sämre. Och eftersom fokus är på tonåringar är det stora känslouttryck det handlar om och alla beslut verkar gärna livsavgörande, även om de med en vuxen blick knappast är så omvälvande som personerna i serien tror. Kort sagt är det grundkonceptet till trots väldigt långt från en typisk superhjälteserie; Demo är mycket mer indie och mycket mer relationsfokuserad.
Fortsätt läsa Demo + Demo Vol 2 #1
Manus: Brian Wood
Illustration: Becky Cloonan
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 4-/5
Krönikor och åsikter
Varning! Följande krönika innehåller milda spoilers!
Okej, nu har det hänt. Amazing Spider-Man har officiellt tagit steget frÃ¥n riktigt-bra-för-att-vara-mainstream till OMG-vad-bra-in-i-minsta-detalj. Den senaste veckan har jag överdoserat pÃ¥ ASM med tvÃ¥ nya trades (Election Day – samlar #583-588 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #1 och #3 plus en serie som tidigare bara funnits online – och 24/7, samlar #589-594 samt korthistorier frÃ¥n Amazing Spider-Man: Extra #2 och #3) plus senaste lösnumret, #620, som innehÃ¥ller upplösningen pÃ¥ Mysterio-historien som jag nämnde i min tidigare recension av ASM #619.
Och det är efter att ha läst dessa tvÃ¥ album och senaste numret som jag kapitulerar: jag mÃ¥ste bara förbehÃ¥llslöst älska ASM. Att kvalificera mina tidigare positiva omdömen med prefixet ”mainstream” känns nu bÃ¥de fegt och skitnödigt. Hur gör de? Hur fÃ¥r de ut den här tidningen tre gÃ¥nger i mÃ¥naden med sÃ¥ genomgÃ¥ende hög kvalitet? Historierna, ofta med tre-fyra bihandlingar bredvid huvudhandlingen, Ã¥ngar pÃ¥ i ett rasande tempo med förvecklingar och korsförvecklingar hit och dit. En trÃ¥d du trodde tappats bort för fem-tio nummer sedan kommer plötsligt tillbaka, en annan trÃ¥d avvecklas snyggt och prydligt – men kanske kommer att väckas till liv igen framöver. Överraskningarna är legio och man ser sällan twistsen komma – fast de kommer i princip hela tiden – för att det gÃ¥r sÃ¥ fort hela tiden. Election Day är intrigmässigt centralt i detta avseende: här avslöjas bÃ¥de nya Spindel-fienden Malices hemliga identitet, liksom vad/vem som egentligen döljer sig bakom det tidningarna döpt till ”The Spider-tracer killer”. BÃ¥da avslöjandena sköts snyggt och tajt, värdigt Marvels och DCs just nu bästa tvÃ¥lopera-serie. TvÃ¥lopera-känslan, den som alltid varit karaktäristisk för Spindelmannen sen Lees och Ditkos dagar, är i stort sett närvarande i varje ruta.
Fortsätt läsa 3 × Spider-Man
Taggar: 24/7,
Amazing Spider-man,
Amilton Santos,
Andy Lanning,
Andy MacDonald,
Barry Kitson,
Dale Eaglesham,
Dan Slott,
Election Day,
Fabrizio Fiorentino,
Fred Van Lente,
Javier Pulido,
Jesse Delperdang,
John Romita Jr,
Karl Kesel,
Klaus Janson,
Kris Justice,
Marc Guggenheim,
Mark Farmer,
Mark Morales,
Mark Waid,
Marvel,
Matt Fraction,
Mike McKone,
Paolo Rivera,
Patrick Olliffe,
Paulo Siqueira,
Phil Jimenez,
Serge Lapointe,
Todd Nauck,
Zeb Wells
