Inlägg taggade ‘3’

Recensioner

The Mysterious Strangers vol 1: Strange Ways

lördag 8 mars, kl 08:00 av 0 kommentarer

Strangers1Tycker du som jag att serievärlden saknat ett low-key superhjälteberättande med tung Silver Age-känsla stöpt i en form hämtad från 60-talets TV-äventyrsserier är The Mysterious Strangers av Chris Roberson (I, Zombie) och Scott Kowalchuk definitivt värd att kolla in.

TV-känslan är som sagt tung här. The Strangers-gänget – rullstolsbundne chefen Absalom Quince, platinablondinen Verity Mills, jätten Sandoval och coole killen Michael Kono – är kusiner till teamet i Mission: Impossible och hänger över cocktails med Modesty Blaise, Mannen från U.N.C.L.E. och The Avengers. Det lattjas med serieformatet och The Strangers har både inledningssignatur, avsignatur, och recap-sida, allt enligt traditionell 60-talsformel. Likaså i enlighet med äventyrsserieformatet så saknar figurerna i stort sett personligheter utöver ungefär ett karikerat drag var – i den mån man kan prata om ”personteckning” handlar det huvudsakligen om att skildra team-medlemmarnas respektive superkraft på visuellt åskådliga sätt. Men det är närmast lite småaktigt att klaga på för The Mysterious Strangers är knappast avsedd att vara Bergmanskt relationsdrama. Det är exotiska ockulta äventyr, kort och gott, och som sådant funkar det finfint.

Fortsätt läsa The Mysterious Strangers vol 1: Strange Ways

Manus: Chris Roberson
Illustration: Scott Kowalchuk
Färgläggning: Dan Jackson
Förlag: Oni Press
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Domovoi

tisdag 29 oktober, kl 20:48 av 1 kommentar

domovoiPeter Bergting är en få svenska serieskapare som nått ut internationellt. Han har fått ett flertal serier utgivna i väst, The Portent är den mest kända av dessa. Hans senaste, Domovoi gavs ut av Dark Horse i somras. Bergting har även försökt få den utgiven i Sverige och kontaktat flera förlag men antingen inte fått svar eller kalla handen som han skrivit om på sin blogg och som ledde till en del kommentarer även på vär Facebook-sida så det var uppenbarligen något som serieläsare ville tycka till om. Men att ingen vill ge ut Domovoi i Sverige, är det så mycket att orda om? Är den så bra som Amazon-recensionerna gjort gällande?

Men först, vad handlar den då om? I ett magiskt Stockholm bor den unga Jennie med sin katt och morbror. Jennie är barnbarn till en mäktig häxa som en gång i tiden stal några ben från en mäktig trollkarl och därmed dennes magi. Trollkarlen har skickat två poleviki, ungefär maffiadvärgar, efter henne för att återfå benen sedan hennes mormor Vasilisa dött. Detblir upp till Jennie, katten Bulka och hennes andemorbror Ivan (en domovoi) att lösa den knipa de hamnat i.

Nej. Domovoi är inte så bra som Amazon-recensionerna gjort gällande. Det är en rätt seg serie, den hade mått bra av ett högre tempo. Nu känns den långa stunder väl utdragen, manuset räcker inte riktigt till. Såväl Jennie som morbror Ivan är också väl slätstrukna karaktärer. Man kan tycka att de borde reagera lite starkare på att en mäktig trollkarl skickat två torpeder efter dem men nä, de reagerar knappt på hotet utan ger sig lugnt in i kampen. Eftersom de är så ingetsägande så är det svårt att bry sig så mycket om dem även om de är de goda. Slutet känns som lite av ett antiklimax, jaha var det inte mer än så här? Det är synd att dessa brister är så framträdande för det finns annat som är riktigt bra. Teckningarna t.ex. Bergting excellerar i miljöer, färgläggning och få kan som han skapa en sant magisk stämning i teckningarna. Dessutom är sidlayouterna genomgående riktigt bra. Som svensk är det kul att se olika detaljer som finns i teckningarna och en del kulturella egenheter som morbror Ivans sug att stanna till på en loppis och att den disparata gruppen som gett sig av för att möta trollkarlen tar sig tid till inte bara en utan två rejäla fikastunder på vägen. Jag är splittrad till Domovoi och därför blir det ett mellanmjölksbetyg. Men jag kan förstå om inget serieförlag ger ut den trots att Bergting är en av Sveriges bästa serietecknare.

Illustration: Peter Bergting
Förlag: Dark Horse Comics
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Wolfsmund 1

fredag 13 september, kl 20:04 av 0 kommentarer

WOLFSMUND1Jag har läst väldigt lite manga de senaste åren men när jag läste om Wolfsmund ( Ōkami no Kuchi Wolfsmund) så var det bara att slå till. Medeltid, Wilhelm Tell och Alperna är ingredienser jag gillar skarpt, dessutom var de recensioner jag hittade i huvudsak väldigt positiva och Vertical har gett ut en del intressant manga. Seriens skapare Mitsuhisa Kuji hade jag aldrig hört talas om. Titeln Wolfsmund kommer av den borg som byggts i Sankt Gotthard-passet som är den enda vägen genom Alperna till Italien. Där måste alla som vill ta sig från de av huset Habsburg ockuperade kantonerna passera och då framför ögonen på den ökände vaktchefen Wolfram därav namnet Wolfsmund (vargens gap). Albumet innehåller tre berättelser som alla binds samman av den onde Wolfram och kampen mot habsburgarna. På Verticals hemsida finns ett utdrag att klicka sig till.

Wolfsmund rekommenderas på baksidan till läsare som är 16 år eller äldre. Faktiskt ganska lämpligt. Wolfsmund är nämligen den grymmaste serien jag läst sedan Zorn & Dirna. Wolfram är en riktig sadist vars vackra anlete konstrastrerar mot mörkret i hans själ och han påminner en hel del om Johan Liebert i Naoki Urasawas Monster. Det förekommer ett par halshuggningar men det är barntortyren och det efterföljande testet som är grymmast. Jag hoppas verkligen att Wolfram går en lika grym död till mötes framöver, jag vill se honom död lika gärna som jag vill se Negan dödas i The Walking Dead. Det är inte bara Wolfram som har ett typiskt vackert ”mangaansikte” utan även de flesta unga kvinnorna har det medan de andra har mer realistiska ansikten. Men jag köper det även om jag helst hade sluppit det, det förtar inte berättandet eller stämningen i serien. Det är även något speciellt med berättandet som skiljer Wolfsmund från det mesta jag läst senaste tiden men det påminner mig om Monster. Det handlar framförallt om tonfallet i berättandet och ett annat tempo som bäst exemplifieras av fler närbilder och mer poserande. Förutom att det var lite uppfriskande att läsa en manga igen (enligt förläggaren Vertical en seinen manga) så är Wolfsmund stundtals både spännande och engagerande och utan att spoila alltför mycket så hade jag gärna sett mer av flera av de karaktärer som stryker med. Det var nästan lite väl mycket kill your darlings innan de hunnit bli darlings. Det känns också som att Mitsuhisa Kuji har gjort sin hemläxa för såväl byggnader, vapen och kläder ser ut som jag förväntar mig att medeltid ska se ut. Allt som allt en serie som jag vill läsa mer av.

Illustration: Mitsuhisa Kuji
Förlag: Vertical
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Adventure Time vol 1 & 2

torsdag 29 augusti, kl 21:21 av 4 kommentarer

AdventureTime1Tar en liten paus i pappaledigheten och Chuck Palahniuk-läsandet och seriebloggar lite. För den som inte kollar på Cartoon Network så är Adventure Time just en animerad serie som sedan också blivit ”vanlig” serie, en sedan Disneys dagar klassisk utvecklingslinje. Sådana serie-spinoffs blir allt som oftast rätt trötta kopior av sina animerade ursprungstexter, men på senare år har man i den amerikanska seriendustrin skärpt kvaliteten och engagerat namnkunniga författare och illustratörer till slika projekt: indiekungen Evan Dorkin har skrivit manus för Simpsons-serien och veteraner som MAD:s Al Jaffee och superhjältelegendaren Jerry Ordway har illustrerat SpongeBob SquarePants, bara för att nämna några exempel. Därför blir man glad när man upptäcker att webseriegurun och bizarre kanadensiske allkonstnären/programmeraren Ryan North har anlitats att skriva manus till serieversionen av Adventure Time.

Fortsätt läsa Adventure Time vol 1 & 2

Manus: Ryan North
Illustration: Shelli Paroline, Braden Lamb
Färgläggning: Lisa Moore
Förlag: Kaboom!
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Peter Panzerfaust 1: The Great Escape

tisdag 13 augusti, kl 22:27 av 0 kommentarer

peter_panzerfaust_volume_1_the_great_escapePeter Pan finns det många versioner av, från J.M. Barries original via Spielberg-floppen Hook till Regis Loisels Peter Pan och den tecknade Disneyklassikern m.fl. Jag utnämnde Peter Panzerfaust till en av de serier jag såg fram emot mest 2012. Trots det blev det inte av att jag läste den förrän den reades på Comixology för ett par månader sedan. För manus står Kurtis Wiebe som även gjort Green Wake och Debris, serier jag också vill läsa men där jag inte heller gjort slag i saken. Tyler Jenkins som står för teckningarna är även han en ny bekantskap för mig. Men åter till vad det var som gjorde att jag såg fram emot serien så mycket, dels är jag svag för allt Peter Pan-relaterat, dels lät det som en intressant premiss att placera berättelsen i andra världskrigets Frankrike. Å dessutom ett gäng snygga teasers av Jenkins. Efter hoppet blir det lite spoilers.

Fortsätt läsa Peter Panzerfaust 1: The Great Escape

Manus: Kurtis Wiebe
Illustration: Tyler Jenkins
Färgläggning: Alex Solazzo
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Mind MGMT Vol 1: The Manager

onsdag 31 juli, kl 11:24 av 1 kommentar

MindMGMTMind MGMT vol 1 samlar de första sju numren (#1-6 plus ”prequel”-numret #0) av Matt Kindts kritikerhyllade spion/fantastikserie i en schysst hårdpärmutgåva. Serien inleds med att den unga journalisten Meru bestämmer sig för att undersöka en flight där alla ombord fått minnesförlust – och en av passagerarna saknas. Det är upptakten till en jakt världen över på den mystiske Henry Lyme i en story som både influeras av och lånar friskt från X-Files, Lost, Heroes och liknande moderna sagor om det övernaturliga.

Låt mig börja med styrkorna: det tar ett tag att vänja sig vid Kindts ibland streckgubbeliknande illustrationer men tar man sig tid att verkligen titta ordentligt förstår man att Kindt är en mycket driven seriekonstnär. Blandningen av tusch och akvarellmålning gör serien väldigt ljus och skir, till och med drömlik, vilket skapar en fin kontrast mot det mörka och dystra innehållet (seriens inledande sidor sätter våldsribban tämligen högt). Blandningen av berättarperspektiv är också charmig och förvirrande på ett trevligt sätt: huvudperspektivet är Merus men hennes berättelse varvas då och då med rapporter från den epynoma organisationen Mind MGMT, som verkar ha ögonen (och mer än så) på Meru under hennes letande efter Henry Lyme. Världen som Kindt bygger upp har en solid inre logik (helt motsatt den pölsa till världsbygge som karaktäriserade Heroes, för att bara ta ett dåligt exempel) och det är essentiellt i en serie av den här typen.

Fortsätt läsa Mind MGMT Vol 1: The Manager

Manus: Matt Kindt
Illustration: Matt Kindt
Förlag: Dark Horse
Betyg: 3+/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Ultimate Comics: Wolverine #1-4

onsdag 19 juni, kl 20:59 av 0 kommentarer

Ultimate_Comics_Wolverine_Vol_1_1Det gick ju rätt ok att recensera Ultimate Comics: Iron Man #1-4, så vi kör väl helt enkelt vidare på samma tema. Ultimate Comics: Wolverine den här gången, men för dig som har koll på din Ultimate-historia så vet du ju redan att den Wolverine vi alla känner till vid det här laget är stendöd, mer eller mindre förintad av Magneto. En av de större skillnaderna mellan vanliga Marvel och deras Ultimate-universum är att de som dött oftast (eller är det kanske alltid?) faktiskt fortsätter att vara döda när de väl dött, så hur kommer det då sig att det nu kommit en ny miniserie? Utan att bli alltför långdragen så visade det sig i Ultimate X (Johan recenserade bland annat #1 här för över 3 år sedan) att Wolverine hade en mer eller mindre hemlig son som växt upp hos ett helt vanligt amerikanskt par, helt ovetandes om att han egentligen är son till en hårig, mordisk och validen kanadensare. Sonen i fråga heter Jimmy Hudson, och det visar sig snart att han ärvt både klor och läkekött från farsgubben.

Huuuuur som helst, Ultimate Comics: Wolverine handlar alltså primärt om Jimmy Hudson, men vi får även följa original-Wolverine i ett gäng flashbacks som ger oss betydligt mer kött på benen gällande Jimmys ursprung och (bokstavligt talat) tillkomst. Författaren Cullen Bunn och illustratören David Messina tar sig rätt stora friheter med Wolverines och Jimmys bakgrund vilken mixas ihop väldigt friskt med Quicksilver och hans mamma Magda (a.k.a. Magnetos exfru), men jag tycker att det funkar. Jag ska inte spoila exakt vad Cullen hittat på här, men de friheter han tar sig tycker jag tillför en intressant dimension till karaktärerna och deras relation till varandra. Storymässigt så kan jag tycka att det är lite oklart vad poängen egentligen är, och slutet är mer av ett intro inför en kommande story i X-Men än ett faktiskt slut, men det finns som sagt en del intressanta aspekter som gör storyn mer spännande än till exempel Ultimate Comics: Iron Man. Grafiskt så gör David Messina det han ska, men det här är ingeh serie man behöver köpa enbart för de fina illustrationerna.

Ultimate Comics: Wolverine är en serie som främst riktar sig till de som redan läst Ultimate X och Ultimate Comics: X-Men (rätt matig recension av #1-12 här). Har du inte gjort det så kan det antagligen vara svårt att hänga med i en del av svängarna här. Har du ingen som helst koll på Ultimate Comics: X-Men sedan innan så skulle jag nog inte rekommendera dig att plocka upp den här miniserien, men för dig som har det så är detta en ganska så trevligt tillskott.

Manus: Cullen Bunn
Illustration: David Messina
Förlag: Marvel
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Moebius Arzak – Övervakaren

onsdag 19 december, kl 10:07 av 8 kommentarer

ARZAK SUEDOIS[BD].indd.pdfArzak är uppsyningsman på planeten Tassili, men freden i hans värld är hotad. Några har börjat mörda wergerna, planetens ursprungsbefolkning, och säljer deras kranier som souvenirer. Samtidigt planerar wergernas befrielsearmé att kidnappa kronprins Domyo. Arzak till hälften människa, till hälften werg. Men var ligger hans lojalitet?

Så summeras Arzak – Övervakaren, vilket blev Moebius sista serie innan han avled i mars 2012. Vet du inte vem Moebius är!? Läs igenom och memorera hans Wikipedia-sida så kör vi vidare när du är klar.

Så, Moebius är alltså en serielegend, och när jag fick möjlighet att recensera Arzak – Övervakaren så högg jag som en kobra. Vi kan väl börja med att konstatera att det här är en fruktansvärt snygg serie. Det inbundna albumet är tryckt i ett riktigt maffigt format (25,3 x 35,9 cm) och på ett kraftigt blankt papper. Påkostat med andra ord, och även trycket känns lyxigt med bra stuns i färgerna. Det är exakt så här man vill uppleva Moebius fantastiska vyer och detaljerade landskap, och serien är en total fröjd för ögat från början till slut. Gillar du snygga seriealbum så är det bara att släppa allt och rusa ut och köpa det här på stubben. Detsamma gäller såklart också om du är ett fan av Moebius. För min del så funkar albumet lika mycket som en artbook som ett seriealbum, särskilt tack vare att det inkluderar en hel extramaterial i form av tjusiga helsidor, skisser och kommentarer från Moebius själv.

ARZAK SUEDOIS_BinderPå minussidan så har vi tyvärr det faktum att Arzak var tänkt att bli en trilogi, vilket nu lär vara en total omöjlighet med tanke på att Moebius, som alltså ansvarade för både manus och illustration, inte längre är i livet. Man bör bara medveten om det om man köper Arzak – Övervakaren, så att man inte blir alltför besviken över att inte få veta hur storyn slutar.

Apropå storyn så är själva grunden helt ok med Arzak som mer eller mindre neutral part mellan två rivaliserande faktioner, men dialogerna är tyvärr bitvis väldigt ansträngda. Jag vet inte om det är Moebius som hade lite svårt med flyt i dialogen eller om det hänger på översättningen till svenska, men jag kan inte låta bli att tänka på dubbningen i klassiska Cyborg 009, där det enligt utsago var en dansk vid namn Karsten som skötte allt svenskt tal. Fullt så hysteriskt konstigt som till exempel det här blir det aldrig i Arzak, men det känns ibland som den svenska grammatiken och ordföljden fått sig en smäll.

Överlag så är hur som helst Arzak – Övervakaren ett klart köpvärt album. Den inbundna utgåvan med sitt maffiga format ger verkligen rättvisa åt Moebius illustrationer, och albumet bör ha en given plats hos den hängivne seriesamlaren. Det enda smolket i bägaren är som sagt att vi inte lär få veta hur det faktiskt slutar.

Edit: Redaktören för Arzak förtydligar i en kommentar här att det är fullt möjligt att det kommer fler album med Arzak, då Moebius före sin död författat manus till tre eller till och med fyra volymer. Goda nyheter alltså!

ARZAK SUEDOIS[BD].indd.pdf

Manus: Moebius
Illustration: Moebius
Förlag: Faraos Cigarer
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Saga vol 1

tisdag 4 december, kl 07:15 av 11 kommentarer

Sagavol1Saga är en ny ongoing från det namnkunniga skaparparet Brian K Vaughan (Ex Machina, Y: The Last Man, Lost) och Fiona Staples (Mystery Society, North 40). Det är high concept och lättpitchat så det förslår: tjej och kille (Alanna och Marko heter de i den här tappningen) från två olika svurna fiendearméer blir kära och får ett barn tillsammans, jagas sedan över galaxen av båda sina respektive fraktioner p g a denna hemska överträdelse. Romeo och Julia möter Star Wars möter Game of Thrones som Vaughan och Staples själva uttrycker det. Enkelt och lättfattligt, allt på ett bräde. Sen kompliceras det hela något av att Vaughan/Staples har förlagt det hela i en lagom utflippad science fantasy-värld där magi samexisterar med TV-hövdade cyborger och talande sjöhästar. Och eftersom det är Image så är Saga dessutom sexig på ett lite edgy, hipsterartat sätt (översättning: det finns nakenscener, men de är ”artistiska” så det är OK). Första samlingsvolymen (samlar #1-6) finns nu ute i mjukpärm. Så vad är Shazams omdöme?

Fortsätt läsa Saga vol 1

Manus: Brian K Vaughan
Illustration: Fiona Staples
Förlag: Image
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Recensioner

Stormwatch #7 & 8 – Supercritical

fredag 6 juli, kl 12:50 av 0 kommentarer

stormwatch_8Dags igen för lite Stormwatch, vilket just nu är den enda DC-titeln som jag följer månadsvis. De här två numren är författade av Paul Jenkins som i praktiken bara är en avbytare som hoppar in medan Peter Milligan gör sig redo för att ta över rodret från Paul Cornell. Den här typen av inhopp brukar ju kunna resultera i rätt ointressanta utfyllnadsnummer, men även om de här två numren inte är direkt kopplade till Cornells röda trådar från #1-6 så tycker jag ändå att Jenkins lyckas snappa upp karaktärerna och bygga vidare på de relationer som Cornell skapat.

Storymässigt så ställs Stormwatch inför ett udda, väldigt komplext och potentiellt galaxförstörande hot i form av The Gravity Miners. The Gravity Miners är en sorts livsformer som från en parallell dimension skördar gravitation, vilket inte helt otippat får katastrofala följer för den drabbade dimensionen. Det jag gillar med den idén är att det är ett ansiktslöst hot. The Gravity Miners vet antagligen inte ens att deras framfart innebär massmord i de parallella dimensioner som skördas, vilket innebär att det inte finns någon ond slutboss för hjältarna att bekämpa. Det är mer som att försöka slåss mot en jordbävning eller ett vulkanutbrott, vilket såklart innebär att Stormwatch måste klura ordentligt för att kunna hitta en lösning på problemet.

stormwatch_7Problemen startar i Pripyat, vilket alltså är staden intill Tjernobyl. Stormwatch anar att det var katastrofen i Tjernobyl som lockat The Gravity Miners till vår dimension, och för att luska mer i den frågan så bestämmer sig Jack Hawksmoor a.k.a. God of Cities för att prata lite med Pripyat, vilket är en av de bästa scenerna i de är två numren. Hawksmoors superkraft är lite svår att beskriva utan att bli alltför långdragen, men i korthet så kan han kommunicera med städers ande via en sorts astralprojektion, där Pripyats ande manifesteras som en sängliggande, utmärglad och dödligt sjuk cancerpatient. Vid Pripyats sida finner vi de omtänksamma Hiroshima and Nagasaki i form av två vackra geishor, dock med brännskadade och ärrade ansikten. Scenerna med Hawksmoor, Hiroshima, Nagasaki och den lidande Pripyat är i mitt tycke helt fantastiska, och jag hoppas verkligen att manusförfattarna fortsätter att utnyttja potentialen i Hawksmoors rätt udda superkraft.

Medan Hawksmoor hänger med städerna så funderar övriga stormkollare på hur de kan rädda galaxen, och efter en hel massa matematiskt astrofysiksnack mellan Martian Manhunter och Jenny Quantum så kläcker de en plan som bara Stephen Hawking skulle kunna förstå. Ja, det kanske blir lite för mycket obegripligt fysiksnack och komplexa transdimensionella grejer mot slutet, men Jenkins kommer ändå ihåg att hålla igång karaktärerna, och när han nu lämnar över till Milligan i nästa nummer så tycker jag att dynamiken hos Stormwatch som team både förtydligats och stärkts.

I de här numren så är tecknaren Miguel Sepulveda utbytt mot Ignacio Calero, vars stil i sina bästa stunder påminner om Alan Davis. Dock så tenderar han att steroidisera karaktärerna lite väl mycket ibland, och främst då de manliga. Visst, du behöver säkert en massa muskler för att orka superhjälta runt hela dagarna, men bara för det bör det inte vara nödvändigt att ha fullt med sprängfärdiga blodkärl precis under huden. Det ser mest groteskt ut. Förutom det så gör Calero en stabil insats, och jag tycker framförallt att han gör en riktigt bra version av Marsian Manhunter.

I korthet: Jenkins och Calero gör ett klart godkänt inhopp, och det ska bli spännande att se vad Peter Milligan tar sig för med Stormwatch framöver. Stormwatch känns överlag som en intressant titel där man aldrig riktigt vet vad som är på gång, så kolla gärna in den om du vill ha något som skiljer sig lite från ”vanliga” trikåserier.

Manus: Paul Jenkins
Illustration: Ignacio Calero
Förlag: DC
Betyg: 3/5
Skriv en kommentar
Intervjuarkiv A-Ö
Intervjuarkiv
Shazams favoriter
Favoriter
Previews Amerika
Previews Amerika
Previews Sverige
Previews Sverige

Nya kommentarer

    Fatal error: Call to undefined function wp_recentcomments() in /storage/content/58/186058/shazam.se/public_html/wp-content/themes/billy/sidebar.php on line 38