Så var den här, ett av årets två stora och efterlängtade Grant Morrison-projekt, Joe the Barbarian (det andra är såklart The Return of Bruce Wayne). Joe the Barbarian är likt Sea Guy, The Filth och We3 en serie som helt bygger på Morrisons egna figurer och påhitt, snarare än hans (om)tolkningar av kända figurer och grupper som Batman, Justice League och X-Men.
Till absolut ingens förvåning handlar Joe the Barbarian om hur olika verkligheter flyter samman och om fantasins och tankens kraft att omforma verkligheten, med ett starkt inslag av metafiktion – kort sagt en typisk Morrison-historia eftersom denna tematik sysselsatt honom åtminstone sen Animal Man och Invisibles och framåt. Det som kanske är lite mer oväntat är att Morrison, mästaren på att blanda berättartrådar och att driva en historia framåt genom överlappande händelseförlopp, i första numret väljer att inleda historien väldigt rakt och helt kronologiskt: vi följer huvudpersonen, den diabetiske tonåringen Joe Manson från det att han skjutsas till kyrkogården av sin mor (för att besöka sin fars grav) tills han kommer hem till sitt pojkrum. Ett välkommet vardagligt anslag från Morrison; jag drar mig till minnes att det jag gillade allra bäst med The Filth var hur huvudpersonen Greg Feely bekymrade sig för sina katter. Vardagsinslagen gjorde de utspejsade SF-konspirations-verklighets-kaos-scenerna mer effektiva; så också här. När Joe vaknar upp efter en tupplur (eller har han legat i insulinkoma? eller något annat?) på s 18 vet man som läsare inte riktigt vad som händer – precis som Joe själv – är det en hallucination, en port till ett annat universum, eller kanske bådadera?
Fortsätt läsa Joe the Barbarian #1-2
Illustration: Sean Murphy
Färgläggning: Dave Stewart
Förlag: DC/Vertigo
Betyg: 3+/5




hans teckningar – han är illustratör lika mycket som serieskapare och han har under sin karriär skapat hundratals bokomslag, skivomslag (bl a för 

Palmiotti och Gray är trogna originalet (som nämndes i den förra recension återvänder dessutom Tony DeZuniga regelbundet som illustratör). Jonah Hex är en nästan helt renodlad novellserie, ett nummer – en historia (”Done in one”), relativt ovanligt från de stora förlagen idag. Alldeles nyligen har dock Palmiotti och Gray skrivit en längre arc med Jonah Hex. ”The Six-Gun War”, som gick från aug 2009 till jan 2010, men det är undantag snarare än regel. I Face Full of Violence är det bara one-shots som gäller, precis som i ur-Jonah Hex.




